(Sydsvenskan 12/2 2012)
Malmö befinner sig under lupp; den bild staden helst vill hålla upp fräts sönder av vardagens erfarenheter. I SVT:s ”Debatt” utslungas ilskna plattityder och i den politiska debatten låtsas Ilmar Reepalu att det hela är en fråga om straffvärdet vid olaga vapeninnehav.
Skildringarna blir, trots att saker och ting för det mesta hänger samman, alltmer metafysiska. Svenska Dagbladet ägnade 5/2 inte mindre än nitton sidor åt Malmö och lät en intervjuperson på förstasidan säga: ”Jag tänker varför, varför, men jag förstår att det inte finns några svar.”
Mitt i alltihop kunde Jerzy Sarnecki, som under ett långt kriminologliv hos Brottsförebyggande rådet tonat ner brottslighetens genomslag, plötsligt avge något som liknade en tjänstefelsbekännelse: ”Att situationen i Malmö riskerade att utvecklas på detta sätt hade mycket väl kunnat förutses.” Hans jämförelse med 1920-talets Chicago, med ”socialt desorganiserade områden som hade övergetts av det etablerade samhället”, haltade emellertid rejält eftersom samhället med sina miljardinsatser tvärtom varit starkt närvarande i Malmös problematiska stadsdelar.
I samma tidnings kulturdel skrev Kristian Lundberg vidare på sin dystopiska berättelse om Malmö som platsen där vår samlade mänsklighet gröpts ur. Fattigdomen håller delar av befolkningen på insidan av en glasburk, där de ser allt, men når fram till intet. Om alla med invandrarbakgrund heter det: ”Du ligger ner och kan inte resa dig upp.” I den människosynen avslöjas inte bara okunskap – som om det behövde sägas: flertalet arbetar och deltar i samhället – utan också en nedlåtenhet maskerad till solidaritet.
Det blir som i så många aktuella texter om Malmö ett framskrivande av en fiktiv kåkstad; hos Lundberg framstår denna apokalyptiska misär dessutom närmast som ett bibliskt straff, orättfärdigt visserligen, men en konsekvens av omgivningens hjärtlöshet. Han har dock rätt i att våldshandlingarna behöver diskuteras i ett större sammanhang än vapnen och poliserna.
Många vill nu söka ursprunget till problemen i ekonomisk fattigdom. Fördelen med den teorin är att det finns en enkel lösning: även om skattebetalarna säkert skulle knorra kan man besluta att stoppa in mer pengar i systemet och exempelvis fördubbla försörjningsstödet. Men de extra medel som kommunen redan placerat i specificerade bostadsområden har gett klent resultat och sannolikt kan varken skolans kris eller kriminaliteten, från det grövsta våldet till mobilrånen och stenkastningen, förklaras så rätlinjigt.
Oron och otryggheten vittnar om en fattigdom med många andra bottnar, och i åtskilliga fall har den inte ens uppstått i Malmö utan har en längre historia.
I stället för att hemfalla åt enkla modeller kunde man försöka ringa in hur fattigdom faktiskt kan se ut i det moderna Sverige, med dess transfereringar och internationellt sett unika bidragsmöjligheter. Vad är det man inte får för att klara sig i det här samhället? Snart måste det till ett brett samtal om brister och spärrar i uppväxtmiljöerna, där de som arbetar med barn och ungdomar träder fram tydligare med sina erfarenheter.
Det verkligt allvarliga är inte dagens förhärdade kriminalitet utan den växande grupp unga, som lämnar skolan med dåliga kunskaper och utan utsikter att skaffa sig försörjning utanför den svarta ekonomin. Här får man hålla med den efterkloke Jerzy Sarnecki när han säger att problemen kunde förutses. Under de senaste tjugo åren har Malmö genomgått så stora sociala förändringar att de inte kunnat hanteras med befintliga analyser och arbetsmetoder. Ett tungt politiskt ansvar vilar på dem som under denna tid beskrivit svårigheterna som tillgångar.
På ritbordet fylls staden av mötesplatser och kulturkompetenta dialoger, där engagerar sig folk i helheten och tar ansvar både för sig själva och andra. I realiteten är det ofta grådaskigare.
Parallellsamhällena har rotat sig och inuti segregationen, i den tu- eller flerdelning av staden som fortgår, odlas också ett slags territoriell romantik – vi på den här gatan, i de här kvarteren – som uppmuntrar till en exkluderande syn på dem som inte hör till den egna kretsen. Det förtjänar att påpekas hur mycket den inställningen har gemensamt med de kriminella gängens gränsdragningar.