(Bulletin 24/12 2020)
Fördelen med att beskriva problem som strukturella är att de då kan framstå som närmast omöjliga att göra någonting åt. Strukturer är sega och har förmodligen alltid funnits. Det går att prata oavbrutet om dem utan att precisera vare sig vad man menar eller hur man vill ändra på det hela.
I ett land som Sverige bryter det mot alla sociala normer att vara rasist. Den som uttrycker sig rasistiskt har inget att hämta i den samhälleliga gemenskapen, endast på den digitala rymdens sopstationer vädrar några förbittrade själar sina antikverade uppfattningar. Det har varit ett civilisatoriskt framsteg när stereotyper mönstrats ut och färgblindhet gjorts till ideal.
Nog finns det fortfarande individer som bär sig illa åt och behandlar folk dåligt för att de ser ut på ett visst sätt, men detta är med få undantag oorganiserat och de får inget gehör. Det ingår inte i någon struktur. De här personerna brännmärks snabbt av omgivningen. De som beter sig så kan också se ut på olika vis, och vara födda i Sverige, Serbien, Syrien eller Somalia, och tillhör därför sällan någon tydligt identifierbar rasistisk grupp. De får själva bära sin skam.
Ändå har det blivit en självgående sanning, ett axiom närmast, att Sverige genomsyras av strukturell rasism och diskriminering. Detta uttalas med ett slags självklarhet, de har blivit sådana givna begrepp och referenser att de sällan ifrågasätts; de bara finns där i luften vi andas, i den historia vi vägrar att kännas vid.
Här ryms förstås en grav anklagelse. I beskrivningen av Sverige som strukturerat för att missgynna grupper med specifikt utseende eller särskild bakgrund vilar ett antagande om att den sortens behandling är särskilt svårartad just i länder som vårt, till skillnad från i exempelvis Afrika eller Asien, men samtidigt också ett erkännande av att diskrimineringen inte är särskilt öppen. Den har i stället gått under jorden, muterat som ett virus, och begett sig ut på den långa marschen genom institutionerna.
För att finna rasismen måste man således ta sig in i de strukturer, som upprätthålls av samma beslutsfattare som bekänner sig till antirasismen och fördelar omfattande resurser till olika former av antirasistisk verksamhet.
Vem är då ansvarig för att det blivit så eländigt i ett land som i internationella mätningar återkommande framstår som ett av de minst rasistiska på jorden? Kapitalismen? Socialdemokratin? Kanske kan man beskriva strukturerna som samhällets skelett. Är de riktigt finmaskiga påminner de snarare om ett nätverk av blodkärl. I vilket fall har maskineriet konstruerats för att få ett helt system att fungera på ett sätt, som är acceptabelt för de flesta och som även bär på en viss pålitlighet och förutsebarhet. Konflikter är oundvikliga i ett samhälle med flera miljoner invånare, men sammantaget har det här systemet visat sig vara såväl praktiskt som värderingsmässigt attraktivt även för många som växt upp i länder med mindre tilltalande strukturer. Sedan millennieskiftet har två miljoner människor fått uppehållstillstånd här.
Det är följaktligen alltför enkelt att säga att det är strukturerna som har skapat den sortens segregation som blivit en ny svensk verklighet. När Sverige på kort tid, några decennier bara, har gått från en förutsägbarhet som ofta beskrivits som tråkig till ett tillstånd av vilsen osäkerhet beror det i hög grad på fattade beslut – och uteblivna beslut. Lika lite som man kan skylla på vädret kan man peka finger åt strukturerna.
Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har bedrivit migrationspolitik – och ibland låtit bli – utan hänsyn till de strukturella förutsättningarna att ta emot hundratusen nya människor om året. Kanske har de inte trott att syrier, irakier, afghaner, somalier och eritreaner behöver skolor, sjukvård, bostäder och försörjning. Det är möjligt att de inte tänkt på att detta kunde påverka värdlandet. Det kan vara så att de inte reflekterat över följdverkningarna i vardagen.
Men de skillnader som visar sig i fråga om skolresultat, boende, hälsa och värderingar är inte någon naturlig konsekvens av rasism eller diskriminering. De beror på att människor med sämre hälsa och bristande förutsättningar att bli självförsörjande har invandrat till ett land vars beslutsfattare inte velat erkänna att detta skulle kunna medföra svårigheter. Tilltron till systemets strukturella välvilja var så stor att inget gärna kunde gå fel.
I namn av integration har man i praktiken bedrivit segregationspolitik. Politiska beslut har skapat, och fortsätter att orsaka, nya motsättningar som kommer att prägla vår gemensamma tillvaro under många år framöver.
Få tycks i den här situationen vara mer övertygade om existensen av strukturell illvilja än alla de personer, myndigheter och föreningar, som får lön eller projektbidrag för att bekämpa ondskans ständiga tillväxt. Att beskriva det svenska samhället som strukturellt rasistiskt hör i själva verket till det mest välanpassade och minst kontroversiella man kan göra. Antirasismen är en del av systemet, den har opinionen och pengarna i ryggen.
På så sätt blir den samhällsbevarande. Skyller man allt på strukturerna har man inga förväntningar på att något ska hända. Vill man däremot verkligen revidera någonting i samhället måste man verka för att det fattas beslut som åstadkommer förändring.