Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

(Bulletin 15/8 2021)

Det är på modet att förenkla och fördöma. Många samhällsproblem kan därför ges en lättfattlig förklaring; de beror på rasismen, eliten, populismen, nyliberalismen, invandringen, regeringen eller valfri plakatteori möjlig att sammanfatta i en superkort tweet.

Få är mer upptagna av ras än de som tror att väldigt många andra delar deras besatthet. Övertygade om att deras eget rastänkande tjänar ett gott syfte fastnar de i en svartvit världsbild med syndare och kättare som måste fördrivas, något som John McWhorter, amerikansk lingvist och författare, noterar i sin nya bok Woke racism. How a new religion has betrayed black America (Avery Books, 2021). Just för att de själva tänker i hudfärgstermer intalar de sig att omgivningen, och i extrema fall hela samhället, beter sig på samma sätt.

Men att det finns riktiga rasister är inte något belägg för att samhällets strukturer eller dess invånare i gemen är impregnerade med en förkastlig uppfattning om sina medmänniskor. Tvärtom finns det goda skäl att anta att Sverige är ett mindre rasistiskt land än de flesta och att rasismen på gruppnivå minskat i västvärlden.

Här är ju rasismen socialt och juridiskt oacceptabel. Den föraktas och ingår i de korkades och okunnigas och omänskligas världsbild. Antirasismen är den etablerade hållningen.

Richard Thompson Ford, juridikprofessor vid Stanforduniversitetet, har diskuterat rasism och antirasism i en rad böcker. Han svor lite lätt i diskrimineringskyrkan när han 2008 skrev The race card (Farrar, Straus and Giroux) om att spela ut raskortet för att därigenom vinna personliga fördelar. I ett sådant bedrägligt beteende låg, menade han, ingen strävan efter sanning eller social rättvisa. Måste man dra slutsatsen att det handlar om fördomar om ett vitt affärsbiträde uppträder surmulet mot en svart kund? Är kritik mot brottsdömda rappare ett angrepp på svarta eller ett ifrågasättande av en uppsättning värderingar?

Thompson Fords många exempel på opportunistisk antirasism var amerikanska och han sade sig då, för tretton år sedan, vara besviken över hur defensiv och självbespeglande debatten hade blivit. Det var ju trots allt optimismen, tron på framsteg, som vägledde den tidigare medborgarrättsrörelsen.

Dagens Sverige är knappast mer rasistiskt än dåtidens USA, men upplevelsen av att vara förorättad och förfördelad har gjorts till ett politiskt emblem. Rasismen blir det då ett givet svar på varje oprecist formulerad fråga.

Emellertid flyttar inte familjer och byter inte barn skola för att de blivit rasister utan för att de vill bo i lugna bostadsområden utan brottslighet eller gå i skolor med ordnade förhållanden och normal undervisning. Detta gäller de allra flesta, oavsett hur de ser ut eller varifrån släkten kommer. De som har ekonomiska och sociala möjligheter lämnar platser präglade av kaos och oförutsägbarhet.

Begreppet white flight uppstod i USA när medelklassen flyttade från innerstäderna till förortsvillorna. I dagens Sverige pågår en flyttrörelse undan otryggheten och bristen på tillit. Om politiken visar sig dålig på att göra något åt problemen försöker människor hitta privata lösningar. I flera decennier har splittringen av samhället tillåtits accelerera, genom politiska beslut och det offentligas handfallenhet, och segregationen är skörden vi alla får.

Flyttar hundratusen nya människor om året till Sverige krävs arbete, bostäder, utbildning, sjukvård och mycket annat för dessa hundratusen. Dessvärre har det inte fungerat så. I stället har en expansiv omhändertagandeindustri byggts upp kring negativa förväntningar på de nyanlända, och ur detta har det kunnat växa parallella strukturer, politisk klientelism och ett ömsesidigt beroende mellan hjälpare och hjälpta.

Systemet som skapats förutsätter att ingenting förändras.

Den oro vi alla kan se och som många känner beror inte på att rasismen brett ut sig. I stället går det att identifiera en brist på fantasi, konsekvenstänkande och helhetssyn på politisk nivå, och den har funnits över hela åsiktsspektret.

Det amerikanska samhällets historia med slaveri, institutionaliserad rassegregation och ekonomiska gränser mellan svart och vit är inte Sveriges. Och inte ens i USA står tiden stilla, även om medierapporteringen ofta kan få en att tro att så är fallet. Fler minoriteter blir medelklass, färre svarta skjuts av polisen. Samhällsforskarna Richard Alba, Morris Levy och Dowell Myers hävdar i tidskriften The Atlantic att amerikanerna håller på att bli så etniskt blandade att det snart inte längre är meningsfullt att dela in befolkningen i renodlade kategorier.

Hur genomtänkt var det då egentligen att hos oss forma ett samhälle där befolkningen av myndigheter, statistiker och debattörer delas upp i två kolumner, inrikes och utrikes födda? Vi-och-dom är i stora stycken ett påhittat förhållningssätt, planterat hos institutionerna, invävt i det välgörenhetsperspektiv som förutsätter ojämlika förhållanden.

I det avseendet har de alltså faktiskt rätt, de som talar om strukturella fördomar.

Men knepigt nog är den i systemet inbyggda vi-och-dom-uppdelningen i huvudsak en skapelse av dem som trodde att de höll på med motsatsen. Ett land med lutheransk pliktkänsla och socialdemokratisk skötsamhetskultur har omvandlats till ett med mer förhandlingsbar moral, dit man också kan flytta från ett annat land och under lång tid bli försörjd av dem som arbetar.

Det är denna olösta ekvation som ger upphov till nervositet. Hur ska det hela gå ihop, inte bara ekonomiskt utan även mänskligt, socialt, i vardagen?

Ingenstans i världen är ett omhändertagande i den skalan – ett slags välviljans paternalism – långsiktigt hållbart, och man ska inte nödvändigtvis förväxla de frågor som väcks kring detta med en allmänt negativ inställning till de individer som kommer hit med viljan att bli en del av samhället.