När fångarna och vildhästarna tämjer varandra

(Bulletin 2/3 2021 – foto: Lars Strandberg)

Hästjazz, säger vissa föraktfullt om countrymusik. De har nog inte förstått att countryn, när den är som bäst, är tre minuters koncentrerad livsvisdom. I den ryms sentimentalitet och medkänsla, något både ruffigt och bräckligt; man kan nästan börja gråta bara man tänker på det.

Vägen till Riverton löper genom urgröpta, nedfilade bergsformationer i varmt gulbruna nyanser. Innan natten tänder sina avlägsna ljus kommer klipphyllorna att klä om till skymningsblått och sedan mörklila, en hinna av sammet dras över landskapet medan bilen fylls med steel guitar och fiol när radion knastrar till och kommer ut ur höglandets skugga. Man ser inga människor. Wyoming hör till det folktomma Amerika, det där landet där det är mer sannolikt att man stöter på en vildhäst än en hipster.

Norrut ligger nationalparken Yellowstone och sedan Montana med den rymligaste av himlar. Men först kommer vi till Riverton, omgivet av prärieland och bergsryggar. Motellet vi checkar in på serverar biffar som på en bättre storstadsrestaurang. Förväntningarna skruvas upp.

Och där sitter han nästa morgon, Marlboromannen, den äkta och riktige, Darrell Winfield, cowboyen som skrev på sitt cigarrettkontrakt 1968 och därefter ersatte alla låtsasfigurer från Hollywood. Winfield red genom tv-rutorna och över landsvägarnas reklamtavlor tills han slog sig ner här på ranchen med sin cancer och en kaffemugg som inte diskats på tjugofem år. Det räcker att fylla på hett vatten för att få fram en svart dryck med fragment av tobak.

Men starkast är ändå lukten av häst, ångan som pulserar när de unga ryttarna sitter av, skjuter bak sina hattar och går igenom morgonens pass i corralen. Darrell Winfield kommer snart att dö insvept i detta liv, med en fläckig kopp i handen. Den enda sjukdomsbehandling han accepterar är regelbundna sittningar i ett svettält hos medicinmannen ute i Wind River-reservatet, det är så han vill ha det innan han rider bort för allra sista gången.

Wyoming har färre invånare än någon annan av USA:s delstater, vilket bidrar till att historien lever hos dem som ändå bor här. De reciterar cowboypoesi runt elden om aftonen. De kör upp bland bergen för att se en vildhästhjord vända i farten och försvinna mot solnedgången i ett gyllne moln av sand. Betesmarkerna breder ut sig från Cody till Cheyenne. Annie Proulx flyttade hit och skrev sin novell ”Brokeback Mountain”, filmad av Ang Lee, med lilla Riverton som centralort.

I den gamla Västern smet jagade brottslingar över delstatsgränserna och tog sig nya namn och identiteter. I den nya Västern hamnar en del av de unga och asociala män som dealat och misshandlat i ett vildhästfängelse med det prydligt ärbara namnet Honor Farm. Man kommer osökt att tänka på de asociala och antisociala gängen som etablerat sig i svenska utkanter för att därifrån ta sig in mot samhällets mitt. Kasta också upp dem på en vildhäst eller låt dem leda ett av de hypernervösa djuren över gårdsplanen!

Hovarna smäller mot inhägnaden, luften frustar, skriar, skälver. Den senige, hjulbente cowboyen som leder fängelsets hästprogram förklarar hur det ligger till:

– I Amerika har vi två stora problem. Vad ska vi göra med alla de vilda hästarna? Och med alla fångarna?

Hans svar: para ihop dem och låt hästarna träna upp fångarna. De förvildade ska matta ut varandra, få någon att bry sig om, att ta hänsyn till. Varje år ringas en ny kull mustanger in i vildmarken och skickas till Honor Farm i Riverton för att tämja och tämjas av pojkar och unga män, som själva aldrig hållits i hampan eller tvärtom behandlats så brutalt att de rymt över delstatsgränsen. För kanske första gången i sina liv tvingas de inlåsta försöka få till en fungerande relation med ett annat levande väsen, säger den hjulbente, som har boots som ser ut att ha vandrat femhundra mil genom öknen och över bergskammarna.

– Vildhästarnas liv är inte ett dugg romantiskt, det är en villfarelse. De lever ett skitliv. Oerhört hårt. De kämpar hela tiden för att överleva. Hästarna och fångarna har mycket gemensamt. De har ingen frihet. De har inget liv. Allt handlar om överlevnad.

Man anar ett patos hos mannen som bossar över nästan trehundra fångar och deras terapeutiska hästar. Empati blandad med kärv moral, en önskan om att en känsla för det levande och en förståelse för rättvisa, som få av de intagna visat vid ankomsten, ska ge sig till känna när tvekampen med det frustrerade djuret avslutats.

Skulle det fungera på kriminella pojkar i svenska förorter, på dem som deltar i ett gangsterliv med hypermaterialism och förakt för dem som valt något annat? Kanske saknar vi de hjulbenta, handfasta insatserna? Idéerna om fungerande åtgärder har kanske slipats ner och blivit till cynism och uppgivenhet?

I Wyoming rör sig myterna fortfarande fram och åter, som vajande präriegräs. Man kan avlyssna det svajande ljudet av steel guitar mot vildhästbergens sluttningar. För det mesta ligger allt öde och tyst som vid civilisationens början.

En av cowboypoeterna, med hårpiska och stökig uppväxt i crowreservatet där George Armstrong Custer bet i gräset 1876, ger mig sitt dikthäfte med en personlig dedikation: ”Lars, may you ride in beauty”. Det är väl det vi alla önskar oss här i livet? Några av grabbarna från Honor Farm lyckas säkert också sitta fint i sadeln medan det fortfarande är oklart vad vi ska ta oss till med dem som hellre lyssnar på gangsterrap.