(Göteborgs-Posten 4/7 2010)
I teorin om en islamofobisk farsot ingår föreställningen att människor i västvärlden, och bara där, bär på en rädsla för ”den andre” eller ”det främmande”. Om man i stället tänker sig att misstron mot islamsk politik beror på motvilja mot specifika värderingar och handlingar – alltså på en viss kännedom – förskjuts perspektivet.
En tydligare vi-och-dom-ideologi än den som muslimska skrifttolkare och makthavare företräder lär det ju faktiskt bli svårt att finna.
Ändå fortsätter många intellektuella att engagerat stödja denna kodifierade konservatism, som få av dem själva skulle vilja vistas i eller styras av. Det kan inte bara handla om att skaka liv i gammal Tredje världen-solidaritet, för vad i politisk islam finns det att solidarisera sig med? Det måste vara något annat än övervintrad aversion mot allt som är amerikanskt, något mer än ett behov av att formulera och besätta rollerna i en ny tids klasskamp eller antirasism. Någon måste snart förklara.
För den amerikanska historikern Joan Wallach Scott har vägen gått från genusteori till en identitetspolitik som blir komprometterande förenklad och enögd. Hennes bok ”Slöjans politik”, nu på svenska, kretsar kring det franska förbudet mot religiösa symboler i skolan, men glider bekvämt förbi det faktum att beslutet hade stöd hos flertalet franska muslimer. Texten tryfferas med ironier av typen ”den helgade sekulära traditionen”. Här argumenteras mot sådant som nästan ingen påstår, som att alla muslimer skulle vara islamister, och i något som måste uppfattas som försvar för ayatollornas regim talar Wallach Scott om ”de förvanskade bilderna av Iran”.
Eftersom en organisation som Ni putes ni soumises, startad av invandrartjejer med nordafrikansk bakgrund i protest mot machovåldet i förorterna, också tog avstånd från slöjan och såg den som symbol för strukturellt förtryck har den här diskussionen i huvudsak hållits vid liv av utomfranska röster. I London startades till och med en brittisk kommitté för franska kvinnors rätt att bära slöja.
De flesta muslimer i Sverige är inte religiöst klädda. Varför anses det då fint att västerländska kvinnor tar på sig slöja för att visa respekt vid besök i en religiös kultur medan det betraktas som fult att vilja att slöjtäckta kvinnor tar av slöjan när de söker arbete i ett icke-religiöst land?
De som vill leva ett gudfruktigt liv på konservativa uttolkares villkor får svårt att finna sig till rätta bland sekulära omständigheter. Det är därför sekter vänder sig inåt. Det som ger politisk islam sprängkraft är att den kräver att samhället, och alla andra, ska ändra sig.