Mångfald som industri

(Göteborgs-Posten 9/3 2012)

Det omgjorda, förlängda Aktuellt speglar SVT:s sviktande självförtroende; kaskaden av avklippta inslag i en färgstökig studiomiljö leder tanken till lågbudgetsändningar i försumbara kanaler. I stället för med insikt fylls tittaren av stress.

Jo, vi är många som av olika anledningar bekymrar oss för public service och de av oss, som dessutom har arbetat åt denna radio och television i allmänhetens tjänst, minns rader av projekt som vittnat om en molande oro för att inte vara lika cool och rapp som de reklamfinansierade konkurrenterna och en upplevd oförmåga att nå nya lyssnar- och tittargrupper.

Det fanns en tid när detta betydde ungdomar: hur skulle det gå för P1 och SVT om nya generationer vände sig bort från dokumentärer och seriös journalistik?

Sedan länge betyder nya grupper i stället människor med invandrarbakgrund.

I slutet av februari avslutades Zebraprojektet, public service-företagens av Europeiska socialfonden uppbackade mångfaldssatsning. ”Ett kritiskt massprojekt,” säger SVT:s programchef Annie Wegelius – vad det nu kan betyda mer än att medarbetarna i likhet med andra anställda i privat och offentlig tjänst fått gå på managementkurs för att få syn på sina fördomar och få fastslaget att mångfald är bra, som om särskilt många skulle hävda motsatsen.

Strömlinjeformningen av mångfaldsbegreppet kan däremot ifrågasättas. Det har införlivats i det politiska språket som en tom markör och därigenom bidragit till en omfattande marknad för coaching- och kommunikationsföretag med snömosbroschyrer och språkliga bidragsklyschor som sammanhållande idé.

Som mångfalden nu tolkas blir den ett sätt att peka ut skillnader och stimulera kvottänkande. Intresset koncentreras till härkomst och grupptillhörighet i stället för till den idé- och åsiktsbredd, som just public service annars borde verka för.

SVT, SR och UR hoppas långsiktigt på en ”ökad rekrytering bland underrepresenterade grupper”. När Annelie Helmersdotter Eriksson från konsultföretaget Sweco Eurofutures häromveckan presenterade sin projektutvärdering sa hon att ”det finns förutsättningar för effekter” och att dessa bland annat består i ”att man talar om mångfald och att det finns energi för själva frågan”.

En deltagare i EU-stödda Media4us rapporterade på nätet från Zebras slutkonferens: ”Projektet har enligt deltagarna gjort att de numera förstår att mångfald inte handlar om att behandla alla lika, men att det i stället handlar om att respektera varandras olikheter och behandla var och en utifrån deras behov.” Så kan man också sammanfatta de senaste decenniernas förändrade synsätt med antirasismens och antidiskrimineringens omvandling till identitetspolitik.

I sin utmärkta bok ”The trouble with diversity” kontrar den amerikanske litteraturprofessorn Walter Benn Michaels och hävdar att det är ojämlikhet och inte mångfaldsbrist som är det verkliga samhällsproblemet. Diskussioner om mångfald får människor att känna sig fördomsfria, men nuddar inte ens vid maktfrågorna. Chefer, skriver han, brukar vara mer negativa till lönekrav än till mångfald på kontoret.

En av de konsulter som engagerats av Zebraprojektet är Samarbetsbolaget, i vars prospekt ”interkulturellt samarbete” trängs med olika former av ”tänk” och något som kallas ”individuell mångfald”, en oxymoron som lyfter mungiporna till nya höjder. Deras mångfaldsutbildning ska ”ge deltagarna möjlighet till insikt om egna och andras värderingar och fördomar”.

En utgångspunkt för den här sortens affärsverksamhet är att vi alla är fördomsfulla. Kollektivt dåligt samvete blir lukrativt: de flesta vill förmodligen bli kvitt sina fördomar. Hur dessa ser ut preciseras dock inte.

I stället ångar Samarbetsbolaget på för att ”synliggöra mångfaldens utvecklingspotential och framgångsfaktorer”. Här marknadsförs ”en konceptutbildning” för att ”bygga broar i stället för murar” och ”utforska sitt eget kulturella bagage”. Slutsatsen är lika djärv som inom resten av mångfaldsindustrin: ”Vi behöver kunna kommunicera med varandra.”

Bland övriga inblandade märks CoreCode International, som säljer kurser som ska ”öka din självinsikt och självkänsla”. Det handlar om ”ditt inre ledarskap, att känna dig betydelsefull, kompetent och omtyckt”.

Just kompetens är det andra nyckelordet här, även i Zebraprojektet. UR:s vd Erik Fichtelius säger i nyhetsbladet Nytt från Socialfonden att ”kompisrekryteringen” måste ersättas med ”kompetensbaserad rekrytering”. Enligt Anne Lundin Ziegler, HR-chef på SVT, är ”kompetensbaserad rekrytering” en ”överlevnadsfråga” för public service och Pia Lille, som är personalansvarig på radions Ekoredaktion, anser att den är ”en viktig förutsättning för ökad mångfald”.

– Jag tror, säger Annie Wegelius i samma nyhetsblad, att vi nu behöver knyta an de här projekten till en verksamhetskritisk överlevnadsfråga. Då blir det skarpt läge, och det är det hos oss.

Vad det innebär är inte heller lätt att veta, däremot är det tydligt hur en terapeutiskt självspäkande feel good-kultur konsultvägen har tagit sig in där det i stället skulle behövas mer åsiktsmångfald och mer feel bad-journalistik. Och kanske märker de inte själva vad de säger: inte bara de citerade cheferna utan en mycket stor majoritet av de anställda på SR, SVT och UR slank in innan den kompetensbaserade personalrekryteringen hann inledas.

En av Zebraprojektets slutsatser verkar alltså bli att public service hittills har anställt folk på andra grunder än kompetens. Känslan av att fel människor lyssnar och tittar – vi måste hitta en ny publik – kan hämta stöd i uppfattningen att det är fel personer som gör programmen.

Detta är givetvis ett förödande underbetyg, men samtidigt en slappt tecknad tankefigur. Hur ser den kompetens ut som saknas? Hur får man den? Hur ska den gängse synen på mångfald som ett kvoteringsärende kunna förenas med betoningen av kompetens, något som brukar ses som dess motsats?

Mångfaldsförvirringen och den industri den genererat riskerar att ge både zebror och public service ett dåligt namn, men här finns absolut mängder av goda reportageuppslag för intresserade journalister.