(Göteborgs-Posten 26/3 1995)
Orden kommer utan tvekan, med en ljus röst van att skära genom folkmassor:
– Visst, makt korrumperar. Men inte mig.
Han vänder ett mjölkvitt starröga mot mig och låter händerna fara som kolibrivingar. Kavajen är sommarlätt och bröstkorgen under benig och tunn. Eric Gairy sitter på verandan till sitt eget hotell utanför Grenadas huvudstad St. George´s; ett slags legend, en av de få som vid sidan om Fidel Castro, och på sitt alldeles eget sätt, kunnat förkroppsliga Karibiens moderna politiska historia.
Sir Eric Gairy, det självständiga Grenadas förste premiärminister, adlad av de engelsmän han gjorde uppror mot, senare avsatt i en vänsterrevolution som ledde till amerikansk invasion. 73 år gammal och blind och övertygad om att det finns flygande tefat tänker han ständigt att han vill komma tillbaka som regeringschef.
Öarna i Små Antillerna ligger uppträdda som pärlor från Venezuela och norrut. Propellerplan letar landningsremsor där regnskogen möter havet och ovanför korallreven glimmar kryssningsfartygen när solen står som högst.
Grenada: första natten. En man ropar i timmar i backen ovanför huset där vi bor. Hundarna svarar, deras torra skall dansar på en bädd av ovana nattljud; grodor, svirrande insekter, palmblad som faller. På morgonen står mannen kvar, hes, med utvakade anletsdrag.
Till Grenada kommer 100.000 turister om året, ungefär lika många som landets invånare. De går i land några timmar från paketkryssningarna eller hamnar i hotellreservatet vid stranden söder om St. George´s, med amerikanska medicinstuderande som lever collegeliv utan att någonsin korsa vägen och möta livet inåt land. Där inne, där naturkrafterna lagt bergssluttningarna i dramatiska veck, väntar en allt djupare grönska och en tid som nästan står stilla.
Det är sällsamt att från bergen komma fram till Pearls Airport på östkusten. Vi anländer med jeep på en gropig väg mellan stickiga buskage. Två ramponerade transportplan står kvar, sönderfrätta av väderleken, det ena sovjetiskt, det andra från Kuba. Träd växer rakt igenom skroven. Landningsbanan är full med koskit. Några dominospelande poliser och en soldat i kamouflageuniform vaktar i skuggan från terminalbyggnaden. Taxfree-kuren gör fortfarande reklam för parfym och schweiziska klockor.
Numera landar alla plan på den nya flygplatsen, som kubanerna byggde och som amerikanerna la beslag på 1983. Resterna av den revolutionära rörelsen driver en kampanj för att den ska döpas till Maurice Bishop Airport. Är det där all glöd så småningom hamnar; i en stelnad hög av symboliska gester och bittra minnen?
Eric Gairy ledde upproret 1951. Grenada var brittisk koloni, liksom de omgivande öarna underkastad en ensidig exportproduktion med rötter i slavtidens triangelhandel. Befolkningen hade bytts ut flera gånger. De fredliga arawakindianerna fick sina liv skövlade av de inflyttande karibindianerna. De franska och brittiska kolonialisterna fyllde sina plantager med slavar från Västafrika, mördade kariberna och bekämpade varandra med kulor och krut.
När självständighetstanken svepte fram genom det brittiska samväldet var de kvardröjande godsägarna och administratörerna närmast att likna vid en apart sekt. Slavarna hade sprungit ifrån dem och gömt sig bland bergen och själva hade de aldrig uthärdat det tropiska klimatet. Kvar fanns de europeiska lagarna, skolsystemet och cricketplanerna.
Darrningar drar genom Eric Gairys magra gestalt när han tittar tillbaka:
– Kvinnorna fick 42 cent om dagen för att bära kokosnötter och männen fick 54 cent. Jag minns det lika tydligt som att Gud finns i himlen. Jag stod på marknadsplatsen och talade: ”Jag vill se svarta människor, blåsvarta som jag, som jobbar på banken och som skriver på papper!” På den tiden sparkade bossen på de svarta pojkarna och skrek och bar sig åt. Det var fruktansvärt. Jag grät. Jag visste att jag var utvald av Gud.
Småskolläraren Gairy organiserade landets första generalstrejk. Den brittiske guvernören beskrev honom som ”en egoist, hungrande efter makt och med mindervärdeskomplex som uppenbarligen beror på hans mörka hudfärg”. Själv minns Gairy framför allt Guds röst. Flera gånger under vårt samtal försvinner han in i berättelser om pojken Eric, som fick uppenbarelser och meddelanden från skyn.
Grenada: tredje natten. Huden luktar muskot, miljoner nötter rullar genom medvetandet. Med slutna ögon klättrar jag på nytt omkring på stegarna i bondekooperativets muskotfabrik i Grenville och sorterar i tre storlekar. Muskot som krydda i bakverk och punsch, som konserveringsmedel, som sirap och sylt, som olja mot feber och reumatism. Det är sådant små öar i Karibiska sjön lever av på en lynnig världsmarknad. Indonesien är en svår konkurrent. Men där fuskar de och skakar ner nötterna ur träden innan de har hunnit mogna.
Det är het eftermiddag när Grenadas nybildade pressklubb har möte. Ett tjugotal personer är närvarande, däribland radiochefen med två smycken i en ring i örat. De har ett gemensamt problem: en av deras medlemmar har blivit hotad av en lokal politiker.
– Vi har större yttrandefrihet nu än någonsin förr, men ägarna styr det vi skriver, säger Deneson Stewart, reporter på The Informer, störst i Grenada med en veckoupplaga på 5.000 ex. När jag intervjuade anställda på ett hotell klagade hotellägaren hos min chef. Så jag fick åka dit igen och skriva en ny artikel, som hotellägaren läste igenom innan den trycktes.
Samhället är litet, med mindre folkmängd än Uppsala eller Helsingborg. Skvaller är den traditionella kommunikationsformen, suckar Stewart; allmänheten har ännu inte förstått massmediernas roll och vågar inte stå med namn och bild när de kommer till redaktionen och klagar.
Keith Mitchell, premiärministern, skämdes emellertid inte. På sitt partis, NNP, konvent 1995 anklagade han en reporter för att vara propagandist för ett motståndarparti. Pressklubbens ordförande Ray Robert tror att politikerna, i likhet med gemene man, måste upplysas om vad journalister sysslar med.
– Många i presskåren är oerfarna och dåligt utbildade. Men politikerna jagar också dem som tar deras uttalanden på allvar och undersöker om de är sanna. Det finns gott om nitiska partimedlemmar, som kan ge sig på folk om de uppmuntras av partiledningen.
Ganska snart ser jag klyftan, som bryter fram genom maktsfären i St. George´s. Det är affärsmännen mot de intellektuella, marknaden mot administrationen. Gairys och Bishops revolutioner har bleknat och med dem ”den enkle mannen” och ”folket”.
Förre finansministern Michael Andrew talar om de fattiga som ”den andra hälften”, som inget begriper om ekonomi och som måste tas omhand och ledas vid handen. Små barn gnäller om mer mat utan att bry sig om att föräldrarna är fattiga, säger han, men hans regering införde inkomstskatt, skar ner antalet offentliganställda och gjorde Grenada trovärdigt i Internationella valutafondens ögon ”utan att de behövde flyga hit”. Ändå förlorade hans parti valet 1995.
Valet i år står mellan NNP, regeringspartiet NDC och Eric Gairys GULP.
Karibisk politik erkänner ogärna ideologiska skillnader; det är personligheten som avgör och svängningarna är snabba, partier uppstår plötsligt och blåser bort med höststormarna.
Vi kör runt i byarna i valrörelsen; vällsmörkret faller hastigt och kring verandalamporna utanför NNP:s valmöte surrar myggen lika envist som de rykten, som påminner mer om förtal än om argument. Ett tiotal kvinnor har knackat dörr och deras redovisning utfaller till mötesledarens belåtenhet. Vi har åkt hit med Joslyn Whiteman, partisekreterare med helskägg och professionellt leende, en entusiast som har bestämt sig för att Grenada måste styras som ett företag.
NNP är med i samma konservativa international som brittiska tories och svenska moderater. Whitemans favoritord är ledarskap. Han beskriver sig som ”lyckligt missnöjd”. Valarbetarna i t-shirts och slitna klänningar dricker saft och tittar upp på den långe mannen med skägg och vita tänder. Han förklarar sig: det betyder att allting alltid kan bli bättre.
– Vem i dagens regering har erfarenhet av att sköta företag? frågar Whiteman retoriskt. Nu reparerar de vägarna några månader före valet, men det är valfläsk som ingen luras av. Det fungerar inte med akademiker i ledningen för ett så stort företag som Grenada.
Själv åkte han till England för drygt 30 år sedan och arbetade sig upp till en position som chef på ett amerikanskt försäkringsbolag. 1988 utsågs han till det årets bästa svarta affärsman i England. Nu är han tillbaka för att ge sitt hemland ett nytt ledarskap. Lön behöver han inte, säger han, och priserna på kokos och muskot har sjunkit så drastiskt att vi gärna får komma hem till honom och plocka gratis från hans träd. Till hösten skickar han sin 13-åriga dotter till privatskola i Europa.
I sin bok ”Grenada: Island of Conflict” från 1984 beskriver historikern, och efter valet 1995 ex-premiärministern, George Brizan Eric Gairys förvandling från arbetarklassens hjälte till envåldshärskare med fickorna fulla av fula trick. Lagar skrevs för att befästa statschefens position och offentliga medel skvättes runt utan möjlighet till insyn.
När Gairy reste till FN i New York 1979 grep Maurice Bishops New Jewel Movement makten och installerade Folkets revolutionära regering i St. George´s.
– Allt som sas om mig var falskt, säger Gairy i dag. Det finns inga som är lika duktiga på propaganda som kommunister. Det som påstods var så välformulerat att jag skulle ha trott på det om jag inte hade känt mig själv så väl som jag gör.
Han ser lugn ut när han hävdar att han aldrig låtit sig korrumperas. Andra, säkert, men inte han. Det fanns en tid när han drack och dansade och vaknade bakfull framför ytterdörren med hakan mot ratten. ”Vem körde? Guds hand. Ett mirakel!” Numera bryr han sig inte ens om alkohol, kött och sex. Om han hör ett vulgärt skämt vänder han sig bort.
Så återvände han från exilen i USA när revolutionen hade ätit sina egna barn. Bishop och hans närmaste mördades av rörelsens extremister och amerikanerna landsatte trupper och säkrade Grenadas återkomst till den karibiska marknaden.
– När jag mellanlandade i Barbados hade jag inget giltigt pass. Men passkontrollanten sa: Sir Eric, vi älskar er också här i Barbados, inte ska en stor man som ni stå i kö.
Många av revolutionens intellektuella har stannat kvar, inom medierna, utbildningen, facken, politiken. Det är ett koncentrerat samhälle; alla vet vem du är, men du tillåts också börja om. George Brizan var rektor under revolutionen, blev senare utbildningsansvarig och utsågs på 90-talet till premiärminister. Inte ens motståndarna vill påstå att hans ideologi är annorlunda än deras.
Grenada: fjärde kvällen. Industrifackets bas Chester Humphrey ber oss komma till Tropicana Inn. Han har en blick som ser upptagen och sömnlös ut. Vi sitter i den mangofärgade skymningen och väntar och ser ut över yachthamnen. St. George´s är den vackraste av de karibiska huvudstäder vi besökt; den klättrar på berget runt en sjörövarvik med tysta, discofria nätter. Alla stjärnor blinkar. Vi tittar på klockan och fyra tonårstjejer röker ganja vid grannbordet. Servitörerna skrattar med. Det sägs att Chester Humphrey stödde den doktrinära inre revolten mot Maurice Bishop. Efter två timmars väntan på Tropicana Inn inser vi att han har fått viktigare saker att tänka på.
Vi hänger i stället på sjapp med de andra grabbarna. Prat om cricket, bananer, politik. Byar vid vägkanten, något enstaka nybygge med lån från banken, men mest skjul och hyddor av restvirke och ilandfluten plywood. Tvätten ligger utsträckt över staketen av korrugerad plåt medan skurarna från bergsmassivet i öns inre fräser mot majsgrillarna och spolar av gängen i vägdammet.
Lågt tempo, t o m radion är nerskruvad. Vägen är livets scen. Du behöver inte någon anställning för att överleva. Alla tappade frön växer till mäktiga fruktträd.
Men Ann Peters kopplar inte av, hon jagar förändringen med Cilica, ett och ett halvt år, och en nappflaska under armen. Hon är barnmorska, en livfull kvinna med håret hårt tillbakadraget och många skratt i ansiktet. Påtryckare, aktivist, till helt nyligen styrelseordförande i Grenada Broadcasting Corporation; nu politiker hos Brizans avsuttna regeringsparti.
– Det krävs ett särskilt virke hos en kvinna i politiken. Karibisk politik är en lek för män. De älskar att kasta smuts och munhuggas. Mitt kvinnliga svar är att säga vad jag tycker och sedan hålla tyst. Jag har inget behov av att delta i kampen om egon och tuppkammar.
Ann Peters bekräftar våra intryck; kvinnorna bär samhället, trippeljobbar, sköter familjeekonomin, administrerar de förvuxna barnen. Hon kan tänka sig att framtiden bär på en omvänd könsdiskrimering på denna ö med pojkar utan drivkraft och män utan självrespekt. Utan arbete, utan något att göra, fyller de sin dödtid med droger och amerikansk kabelunderhållning.
– Jag hamnade i en diskussion häromdagen där en man sa att när kvinnor nuförtiden ser sig omkring efter en make hittar de ingen som är jämbördig. Varför slutar pojkarna skolan i förtid? Varför hänger de på gatan? Är det för att kvinnorna tar ansvaret i hushållet, beror det på att det inte längre finns några manliga förebilder hemma?
Hon talar om bytraditionerna som eroderat, historieberättandet och bondegemenskapen som penetrerats av de elektroniska medierna med ideal ur en annan kultur.
– Våra ungdomar vill prata som amerikaner och pojkarna försöker klä sig som dekadenta män från USA. Vi upplever ett socialt sammanbrott och en fullständig förlust av de värderingar vi haft i så många år.
Det karibiska kulturmyllret, den kreolska livsstilen i korsdraget från afrikanskt, indianskt, spanskt, franskt, brittiskt och senare även indiskt och kinesiskt, riskerar att stelna i en exotisk affisch på dörren medan familjen inne i rummet konsumerar Fresh Prince och Mariah Carey. Ann Peters vill satsa på inhemsk kulturproduktion i radio och TV; det karibiska arvet måste marknadsföras och göras attraktivt.
Hennes man Francis Urias Peters är pjäsförfattare och ledare för en av landets två teatergrupper, Family Theatre Company:
– Vi lever i ett slutet samhälle. Människor vill bli underhållna, men de söker också någon sorts moral och kunskap.
Hans TV-visade domstolsdrama ”A case of incest” skrevs i ett sammanhang och med ett bestämt syfte. Till helt nyligen existerade inte incest som brott i Grenada, men en framgångsrik kampanj lyfte fram övergreppen i ljuset. När pjäsen spelades på scen plockades tolv personer ur publiken varje kväll och fick agera jury.
Grenada: sjunde kvällen. 40.000 grenadier bor i England. Tusentals finns i Nordamerika. Med St. George´s nattljus för mina fötter tänker jag de vanliga exiltankarna: hur kan någon härifrån längta till Suburbia eller Metropolis? Läser anteckningarna från samtal med gymnasieelever…många har inte råd med skolbuss, geografiböckerna är från 1968, efter skolan finns inga jobb till de trots allt högutbildade.
Så sitter Eric Gairy på verandan och bidar sin tid. Han kan inte längre se de turkosblå dyningarna, men vet vilken vacker plats han hamnat på. När jag frågar vad som får honom att hålla fast vid politiken kör han upp ett pekfinger i himlen.
– Om jag vinner makten igen kommer vi snabbt att få se tecken på välstånd och välsignelse. Vänner från hela världen kommer att höra av sig. Det var jag som introducerade UFO-fenomenet i FN. Jag ledde den första världskonferensen om UFO i Acapulco. Då förlöjligade man mig, i dag är det accepterat och diskuteras utav helvete.
Där kommer det igen; den omvände syndarens inåtvända leende. Nu ska livets räkningar synas och debet och kredit jämföras. Han är inte någon rik man, säger han, men hävdar att regeringen är skyldig honom fyra miljoner dollar. Och ungdomen ska också ställas till svars.
– Tusentals ungdomar, revos kallade de sig, indoktrinerades av Bishop. De älskade honom, han hade utstrålning och utbildning. Det ska tas ur dem. Människor måste arbeta för att vara lyckliga. Ungdomar som stjäl andras kokosnötter och bananer måste omindoktrineras till hederlighet, gudstro och rent spel.
Eric Gairy fladdrar med händerna, letar efter stolen han i upphetsningen rest sig från. Han kan inte väga mycket nuförtiden, men skuggan har fallit tungt över Grenada i över fyra decennier. De politiska motståndarna kallar honom Onkel.