Kommer coronakrisen att ge ett bättre samtalsklimat?

(Svenska Dagbladet 19/4 2020)

Samhällsdebatt är inte till för de vankelmodiga och i synnerhet inte i ett litet land, som bakom sin fasad av samstämmighet härbärgerar en massa polariserade uppfattningar om dolda motiv hos dem med annorlunda erfarenheter. Med ganska många kan man dela upplevelsen av att ha blivit tillvitad åsikter man aldrig gett uttryck för och med ännu fler ett slags sorg över hur uselt det offentliga samtalsklimatet tillåtits bli.

Många gick in i pandemikrisen lätt uppjagade och sökande efter fotfäste i den egna åsiktsklanen snarare än efter hållbarhet hos de egna argumenten. Kommer vi ut på andra sidan med en annan och större benägenhet att lyssna och resonera? Mot en sådan förhoppning om ödmjukhet och förmåga att se sig själv i ett större sammanhang talar krisens tendens att dämma upp aggressioner och så split. Ju längre vi måste leva på ett delvis konstlat vis desto mer riskerar att pysa ut i form av bitterhet och krav på att någon ska ställas till svars.

Covid-19 drabbar individen, men sprids genom kollektivet. Mer effektivt än de flesta science fiction-fantasier paralyserar smittan städer, nationer och sammanlänkade ekonomier. Med sin koppling till djurhantering är den ett påtagligt resultat av mänskligt beteende och dess snabba spridning en följd av vår moderna, mobila livsstil. I brist på kunskap sprids också irrationell rädsla och falsk trygghet. Bokstavstroende i skilda hörn av världen såg på sin tid aids som ett gudomligt straff för människors omoral medan de i dag kan hävda att högre makter skyddar de rättrogna mot corona.

I slutet av 1970-talet skrev Susan Sontag, som då själv genomgick behandling för bröstcancer, om hur sjukdomar blivit metaforer för ondskans härjningar; cancern var sedan länge etablerad som symbol för samhällelig korruption och förruttnelse. I essän ”Sjukdom som metafor” belyste Sontag hur cancer lånade sig till ideologisk rovdrift, såväl till höger som till vänster, som beskrivning av ett system som äter sig självt inifrån genom en ”oreglerad, abnorm, osammanhängande tillväxt”.

Hon jämförde med tuberkulos som uppfattades som besläktad med psykiska sjukdomar, en föreställd konsekvens av individens känslighet eller viljelöshet. För att bli botad skulle man avskiljas från både stress och familj, äta nyttigt och vila länge. Den friska landsbygden blev den sjukdomsalstrande stadens motsats. Cancer däremot, skrev Sontag för fyra decennier sedan, sågs som ett angrepp, en invasion, som bara kunde avvärjas genom motanfall. Den kom både inifrån och utifrån och var således påverkbar och samtidigt svårfångad. Som metafor kunde den bli än farligare; idéer och folkgrupper identifierades som smittsamma och samhällsfarliga. Totalitära ideologier som sökte renhet ville ta död på motståndets celler.

Om cancer betraktades som den logiska konsekvensen av en värld som förgiftat sig själv knyter pandemin an till samma upplevelse av att människan skadar sina egna livsbetingelser. Smittan drabbar inte bara miljontals människor utan själva samhällsväven.

En fladdermus kan få all världens flygplan att stanna på marken.

Dessutom ryms inte enbart självbevarelsedrift i nedstängningen av hela regioner eller länder utan också ett mått av självdestruktivitet. Så mycket går till spillo, och vem kan säga om priset är för högt? Vi har nog lite till mans funderat över om det inte vore bättre att gå ut på gatan och bli flockimmun i stället för att sitta hemma och vänta på att bli sjuk först när man blivit äldre. Det finns en berättigad oro för att begränsningar och övervakningar kan komma att bestå eller uppstå i nya former den dagen vi börjar bete oss normalt och inte vill acceptera att bli kontrollerade.

Samtidigt är det svårt att föreställa sig att allt kommer att återgå till det gamla vanliga, som om vi nu bara lever stand-by. Så mycket har ruckats, så många liv har påverkats. Medan vårt behov av staten förtydligats har överstatliga organisationer blivit överspelade; föreställningen om klotet som en stormarknad känns inte heller lika lockande i en tid då det blivit nödvändigt att bygga upp en nationell beredskap.

Vi har nu behov av att kunna lita på myndigheterna och att i samma andetag ifrågasätta dem. Klarar vi detta utan att falla ner i polariseringens skyttegravar?

I debatten har det skett en viss uppdelning, där – väldigt generellt uttryckt – personer till vänster tenderar att ställa sig bakom myndighetsföreträdarna medan det tycks vanligare att de som lutar mer åt höger uttrycker tvivel på epidemiologer och samhällsskyddare. Att även reserverade män i staten väcker starka känslor kan förklaras med irritationen över förändrade vardagsvillkor, men sannolikt också med en lagrad misstro mot hur landet har skötts. Här finns visserligen inga vattentäta skott, inga renodlade fronter, men på det stora hela kan man se hur beröm och kritik faller ner i traditionella åsiktsfållor. Kanske hänger detta samman med att myndighetsutövningen i Sverige, med sina läroplaner, värdegrunder och rekommendationer, kommit att ses som alltmer politiserad. Samhälls- eller systemkritik är inte längre begrepp som nödvändigtvis förknippas med dem som betraktar sig som vänster.

Tillit hör det goda samhället till, men det demokratiska väderkornet innehåller en sund skepsis inför experters och beslutsfattares utsagor. I fråga om corona har Folkhälsomyndigheten också fått sätta flera av sina initiala uttalanden i halsen.

Kommer vi när virusmolnet dragit förbi att kunna diskutera friare, ledigare, utan att behöva värja oss mot dem som vill vantolka sådant de inte omedelbart känner igen som den egna klanens etablerade sanning? Kommer vi att få möjlighet att andas, både innan vi tänker, yttrar oss och ger oss in i de nödvändiga diskussionerna om samhället post-corona?

Frågor kommer då att ställas till ett system som begravt ansvaret i det inre av sin egen ogenomskinlighet. Vad ska man med beslutsfattare till som inte ser kriserna komma och följaktligen saknar beredskap? Det kommer att vridas och vändas på begrepp som demokrati, stat och samhälle. Nytt liv blåses i konfliktskapande ämnen som lagts på is, sådana som de senaste åren definierat den politiska debatten både när de gömts undan och när de lyfts fram. Skatter kan komma att höjas och pensioner att sänkas.

Vi kommer att titta på varandra och undra hur vi vill ha det när vi inte vill ha det som nu.