(Göteborgs-Posten 22/5 2007)
Inför valet 1991 följde jag Ian & Berts landsvägsturné till Karlskrona, där Greven drog sina barska vitsar medan han staplade pedagogiska budgetlådor på Stortorget och Betjänten talade nonstop i mobilen med Skara när han inte åt potatismos på ett servicehem. En kort period hade de medierna i sina händer; trots att journalisterna ogillade deras åsikter om invandringen tycktes få kunna motstå deras jippon (och Bert Karlsson är fortfarande, av outgrundlig anledning, en av den svenska televisionens favoritmaskotar).
Kvällstidningarna hade tidigare gett välvilligt utrymme åt Carl P Herslow, som symboliskt ställde sig utanför systemet och serverade gratissprit på trottoaren för att få en rivstart för sitt skåneparti. Lika kul var det när Harry Franzén, ”Icahandlaren” i det kollektiva pressmedvetandet, gav sitt skånska missnöje ett tillfälligt leende ansikte genom att sälja vin i sin butik. Sven-Olle Olsson i Sjöbo kunde däremot alla reportrar tycka illa om. Han var tvär och misstänksam mot journalister och hans dialekt och provinsiella trindhet passade storstadens schablonbild av landsbygdens inkrökthet.
Olsson regisserade inga mediala tillställningar. Han jobbade på sin åker eller uttalade sig i kommunfullmäktige. Eftersom journalisterna inte kom åt hans åsikter tecknade de nidporträtt av hans uppsyn och kallade honom Svin-Olle. Förmodligen finns det saker att lära av den där tiden.
Nu går jag över samma blåsiga torg i Karlskrona, där ganska få demonstranter samlas bakom banderoller om att sverigedemokraterna sorterar efter hudfärg eller att de ska fara åt helvete. Främst i det ena tåget bär den blivande SSU-ordföranden på en svensk flagga. I det andra går de svartklädda, som på ritualiserat manér kommer att få några av de sina gripna för störande av allmän ordning.
Det sverigedemokratiska riksårsmötet äger rum i ett demilitariserat militärkvarter. Andelen kvinnor är betydligt högre bland de utkommenderade poliserna än bland de cirka 150 sd-ombuden. Flera av de senare kommer i skavda hyrbussar medan Jimmie Åkesson anländer i sin silverblanka volvo med färsk måsskit på bakrutan.
”Men du din lilla fegis/ som alltid går och gnäller/men ändå följer vägen som är jämn och slät och rak/Titta i en spegel/och fråga vem som står där/Är det verkligen en ynkrygg som inte står för sin sak?
Uppfordrande partimusik med spattigt dansbandskomp avlöser Hugo Alfvén i högtalarna. Det ny demokrati testade var klacksparkspolitik, men med sverigedemokraterna har allting blivit allvarligare. De tänker bita sig fast, de räknar med att växa. De sitter i hälften av landets kommunfullmäktige, partistödet stärker uppbyggnaden. De tror att de ska ta junilistans röster i EU-valet 2009. De syftar till en nationalistisk omdaning på hemmaplan.
Det kanske viktigaste beslutet under det här mötet gäller inte det invandringspolitiska programmet eller handlingsplanen för äldreomsorg utan blir det på ytan formalistiska om möjligheten att lämna in motioner till riksårsmötet. Partistyrelsen vill att endast motioner som distrikten ställt sig bakom ska komma upp på riksnivå; ett försök att hålla undan sådana knäppgöks- och extremistförslag som dagens mainstreamsyftande ledning absolut inte vill få in i den mediebevakade programdiskussionen nu när riksdagen hägrar. Intressant nog lyckas inte Jimmie Åkesson och hans styrelse få den tvåtredjedelsmajoritet som krävs för en stadgeändring.
”Vi känner mer än andra hur det är ställt med demokratin. Vi hotas, misshandlas, avskedas, åker ur facket. I dag är det socialdemokraterna som med borgarnas goda minne utsätter oss för förtryck.” (Björn Söder, partisekreterare)
Ljuset i maj månad är fortfarande sprött, det silas genom lätta bladverk och målar även de glåmigare hörnen i försonande färger. Bor man vid landsvägens slut är årstiden fylld av skira löften och det får räcka att världen kommer till en via televisionen och nätet.
I den politiska debatten har utanförskap blivit ett vanligare signalord än folkhem och det är där utanför, i en tilltagande upplevelse av sönderfall, som nostalgin kan gödas i doften av diesel och syren och bland kuverten med urholkade pensioner. Få saker har gynnat sverigedemokraterna mer än de senaste decenniernas valhänta integrationspolitik. De klentrogna och missnöjda vill inte längre ens veta av ordet integration; det finns ett utrymme att exploatera vid sidan av etablissemangets partier och massmedier, i detta utanförland bildar missförhållandena ett mönster och förklaringarna tycks ge sig själva. Det var bättre förr.
Bland ombuden på sverigedemokraternas möte märks de som varit aktiva i socialdemokraterna, moderaterna eller kristdemokraterna, men också sådana som snurrat runt i åratal i bitter bygdepolitik och en hel del som mot all förmodan fått en nämndplats efter senaste valet. Bredvid mig i bänkraden ägnar fyra män i fyrtioårsåldern en stor del av riksårsmötet åt att titta på streetracing på en laptop.
De här människorna kallas rasister och fascister, begrepp som omfattar en ideologi och som man därför ska vara varsam med. Men vissa av dem vistas absolut utanför demokratin, och alla ombuden säger på årsmötet också ja till att krympa den och göra den förhandlingsbar och selektiv. Deras förklaring till landets problem – invandringen – motsvaras på skuggsidan av deras allmänna, och säkert ofta djupa, känsla av marginalisering.
Partiledningen jagas av sin bruna skugga, ombuden av sin osäkra förankring i den globaliserade, förljugna samtiden. Vid fikat får jag höra att vi journalister håller slöddret under armarna när vi kallar vänsterdemonstranterna aktivister i stället för extremister. En man säger att han helst inte vill betala licens till public service, som ständigt utmålar honom som idiot. Flera berättar att de fått sina bilar repade och rutorna krossade av rånarluvor. Sedan de kom in i fullmäktige har de skaffat hemliga telefonnummer.
Som självupplevda offer i flera led – för invandringen, för mediernas hets, för utfrysningen på jobbet – har de nu, så länge de håller sams, hittat hem i ett parti som får tre procent i opinionsmätningarna. I samförståndssamhällen betraktas avvikarna gärna som felinformerade. Man ska emellertid inte bortse från att sverigedemokraterna är övertygade om att den information som sprids är manipulerad och att det är alla andra som har dragit fel slutsatser.
”Den svenska identiteten och kulturen sätts på undantag och blir hånade. Det är inte vi som är extrema, utan invandringspolitiken.” (Mattias Karlsson, författare till sd:s invandringspolitiska program)
På SSU:s musikfest i Hoglands park sjunger två flickor med gitarr Beatles ”All you need is love”. När han samma dag får förnyat förtroende som sd-ordförande citerar Jimmie Åkesson Rocky Balboa om konsten att fortsätta framåt även när man får stryk. Han räknar upp dygder som mod, civilkurage, heder, stolthet: ”vi är den goda sidan”.
Förebilden är dansk folkeparti, dess fixering vid värnandet av en orörlig kultur citeras och kopieras. Det nya invandringspolitiska programmet bygger alltså på misstro och vädjar till misstänksamheten. Detta är ett parti utan idéer om exempelvis miljö, arbetsmarknad, utbildning, sådant som andra brukar diskutera. Alla kuggar griper i stället tag i invandringen, en extrem ståndpunkt med populistisk appell som trivs i glappet mellan demokrati och marknad, i det vakuum där frågorna inte passar ihop med svaren.
Den klassiska förklaringen till mörkerrörelsers genombrott – arbetslösheten – höll inte i Haiders Österrike och gör det inte i Kjærsgaards Danmark. Parallellt med nationell och regional chauvinism pressas Europa nu av religiös fundamentalism, och vi tvingas inse att det finns gott om människor med obehagliga uppfattningar som inte kan ges endimensionella sociala förklaringar.
De som samlades i Karlskrona det gångna veckoslutet menar allvar; därför kan integrationens problem inte få flyta obearbetade över de dunkla vattnen.