(Göteborgs-Posten 22/2 2014)
Hit kom de på 1960-talet för att leva så billigt som möjligt och förvandla livet till en fest bortom mainstreamsamhällets hopplösa konformism och arbetstidsdisciplin.
Janine Boneparth hör till dem som anlänt mycket senare, med en privatekonomi som tillåtit henne att skaffa husbåt för en miljon dollar, men samtidigt gör hon sitt för att förändra världen med fredssymboler i örhängena och en daglig rutin som går ut på att plocka upp minst tio skräpiga plastpåsar från marken. Hon är den nya tidens invånare i denna märkligt spretiga miljö fylld med soldäck och bryggor, träskepp och pråmar, prunkande blomkrukor, skrotskulpturer och propert designade lyxbostäder, med kolliderande färger och vinklar och slitna elledningar nonchalant vajande just ovanför vattenytan.
I Sausalito, en liten kuststad precis norr om San Franciscos majestätiska Golden Gate-bro, guppar USA:s största husbåtssamhälle med en imponerande, livfull samling flytande hem – drygt fyrahundra – som gnider relingarna mot varandra när tidvattnet rör sig in och ut i Richardson Bay.
Ingen båt är den andra lik, det är en av poängerna. Det här är individualism för dem som inte vill flytta sin personlighet ända ut på någon ödslig prärie i Montana.
1971 kom Londonfödda Penny Woodstock hit med sin man Michael. Som så många andra på den tiden liftade de och när de sattes av vid vägkanten i Sausalito fick de syn på en skev och skavd träfärja vid piren nedanför en sluttning. De såg förtjust på varandra.
– Vi bestämde oss direkt, berättar Penny. Michael var profet, han tittade framåt. Han förkunnade om det mesta, om allt utom religion.
Med hammare i händerna mutade de in en kajplats och snickrade ihop sitt blivande hem, skutan The Starship, en färgstark konstruktion i trä på cementplatta som de döpte efter rockbandet Jefferson Starship, tidigare Jefferson Airplane, från San Francisco. Penny har sedan bott kvar här sedan hennes man blev ihjälslagen nere i Mexiko för nästan tre decennier sedan. Länge höll hon i den lokala loppmarknaden. Hennes yngsta dotter Aliss, döpt efter Alice i Airplane-låten ”White rabbit”, designar kakel inne i citykvarteren, men bor på båten bredvid, en liten vitmålad stuga med blåa fönsterramar och väggarna dekorerade med rockbandsaffischer från åren då husbåtskolonin ännu var ung; Moby Grape, Big Brother and The Holding Company…
Även om Sausalito har en husbåtshistoria som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet var det ur 1960-tales hippiedrömmar som dagens flytande samhälle växte fram.
Med sitt skyddade läge med ett skogklätt bergsområde mellan sig och Stilla havets starka vindar hade det här strandområdet under andra världskriget använts som militärt varv för tillverkning av landsättningsbåtar, fraktfartyg och ubåtsjagare. Efter kriget övergavs den leriga tidvattenmarken och mängden kvarlämnad bråte, återvinningsbar metall och rostiga pråmar kom så småningom att upptäckas av ungdomar, som hade hoppat av konsumtionssamhället och ville bo gratis och leva billigt efter eget huvud.
Det blev en fredlig ockupation av tidigare militärt område, ungefär som när Christiania något senare skapades i Köpenhamn. Och precis som i Christiania lockade fristaden till sig inte bara idealister utan också dem som mest ville hålla sig undan polisen. Med det alternativa livet följde en skugga av knarkmisär.
Folk kunde resa långväga för att försöka ta reda på vad det var som hände i San Francisco sommaren 1967, the Summer of Love. Larry Moyer, en berest konstnär med kamera som tio år tidigare hade varit på journalistiska uppdrag i Moskva och Beijing kom farande från New York med sin vän och kollega författaren Shel Silverstein för att bevaka den psykedeliska revolutionen för tidningen Playboy.
– Vi kastade oss in i hela hippieköret med drogerna och sexet och rock’n’rollen, berättar nu 90-årige Larry medan han lutar sig tillbaka med sin pipa och sitt jultomteskägg i den avspända oordningen i vardagsrummet på husbåten Evil Eye. Böcker och filmkassetter ligger staplade lite över allt och med tiden har hans vinylsamling multnat till den grad att det blivit omöjligt att urskilja ett enda skivomslag från de andra.
– Jag kom till Sausalito och klev ut på en brygga där folk gick omkring utan kläder på en massa fantastiska båtar. I stort sett allt var hemsnickrat. För femtio dollar kunde man få en landsättningsbåt och sedan byggde man ett helt hus ovanpå. Alla levde på saker som de hittade och återanvände. Hela mentaliteten var fullkomligt antimiltärisk, fullständigt icke-konformistisk, helt utan regler. Över allt spelades det musik. Jag tänkte: wow, så här vill jag leva, här vill jag vara resten av mitt liv.
Och så blev det.
Det var ett samhälle som fick växa improviserat. Allt skulle man göra själv, sådant som var trasigt fick fixas efter hand. Bostäderna byggdes av plywoodskivor, gamla bräder, av allt möjligt som man hittade i närheten. En del av husbåtarna såg ut som väldiga fåglar, andra försökte efterlikna piratskepp.
– Det fina var att ingen av oss hade några pengar, ler Larry Moyer. Många flyttade hit just för att de inte ville jobba. Dessutom var det ingen som ville anställa dem. Det pågick mycket byteshandel och om man hjälpte andra med målningen kom de och hjälpte en med elektriciteten. Det fanns inga lagar, inga bestämmelser, inga byggnadslov. Man kunde i stort sett göra precis som man själv ville.
Ibland omges ju gamla tider av ett nostalgiskt skimmer, särskilt om de utspelade sig på ett ställe som Sausalito. Larry Moyer kan med värme minnas den speciella stämning som uppstod när ett helt litet samhälle på vattnet bara hade stearinljus och fotogenlampor som ljuskällor, men han erkänner också utan omsvep att det är lätt att romantisera det förgångna.
– Jag vill inte gå in på allt det hemska som också fanns. Här var massor av knark. Frihet är ett märkligt begrepp. Vad det nu än står för tyckte alla att de kunde finna sin egen variant här. Den sexuella friheten innebar också att man kunde ha hur mycket sex som helst med vem man ville. Det var inget man gjorde någon stor affär av.
Men i takt med att det olagliga samhället växte och visade tydliga tecken på att permanentas började myndigheterna lägga sig i. En bitter strid, lokalt omtalad som Husbåtskrigen, drog i gång när byggbolag började presentera planer på totalsanering av området och polis sattes in för att vräka den unga generationen nybyggare.
– Vi slogs för vår livsstil, säger Larry Moyer. Men emot oss hade vi folk med väldigt mycket pengar.
Efter att flera husbåtar hade stuckits i brand slutade konflikten med ett slags vapenstillestånd, men undan för undan har nya bostäder, flera av dem värda en förmögenhet, förtöjts vid nybyggda bryggor samtidigt som samhällets hippiedel har krympt och blivit en allt blekare påminnelse om det som en gång var.
Här bor nu också advokater och läkare och pensionerade litteraturprofessorer, som uppskattar det avspända och en smula alternativa sättet att bo. Unga yrkesmänniskor i karriären pendlar med färja in till San Francisco samtidigt som en del av dem som en gång kämpade för en svårfunnen utopi bor kvar i ganska bräckliga huskonstruktioner. Den fascinerande blandningen hålls ihop av viljan att bevara detta som ett levande husbåtssamhälle.
Naturligtvis finns det också blandade känslor inför denna pågående gentrifiering. En plan har utarbetats för att flytta de instabila båtarna med sina totempålar och trädgårdstomtar till nya och säkrare bryggor, vilket innebär att de kommer att integreras i en annan värld befolkad av fastighetsmäklare och heminredningsexperter.
Ändå kan man uppleva hela husbåtsstaden som ett eget litet universum, fyllt med frodiga växter, mysiga frukostverandor och en uppsjö av fantasifulla båtnamn som Eye on The Sky, The Louisiana Purchase, Unlimited Joy or The Train Wreck. Den senare är en lyxbåt som har byggts kring ett itusågat och vinklat Pullmantåg från 1800-talet.
I den del som kallas Gate Six, där livet fortfarande är mer improviserat och man måste sätta ner fötterna varsamt på de gungande bryggdelarna, håller Penny Woodstock så smått på att förbereda sig för flytten av The Starship till en tryggare hamn några hundra meter bort.
– Vi byggde själva det mesta av båten. Det är därför den ser så cool ut. När Aliss var liten kunde tidvattnet komma rakt in i vardagsrummet. Hela rummet blev som en del av Richardson Bay!
Genom åren har Starship därför krävt konstant översyn och återkommande renoveringar. Med sina ljusblå ögon kisar den 65-åriga husbåtsveteranen från Sausalito in mot land:
– Nu tänker de bygga om hela området, med parkeringsplatser och allting. Jag kommer att flytta skeppet, men jag kommer inte att förändras. Jag är för gammal för att bli annorlunda.