(Göteborgs-Posten 7/12 2003)
Madison är den sortens amerikanska stad där taxichauffören vill diskutera ekonomiskribenten Paul Krugmans senaste krönikor på New York Times debattsida; han utgår från att du, precis som han, har läst dem.
Ett vänstersinnat universitet, en vegetarisk restaurang som heter Peace Meal, progressiva lokalpolitiker, en skivbutik med en miljon favoritskivor infasade på några få kubikmeter; det är Madison, ett motståndsnäste på Wisconsinslätten. Häromveckan spelade Träd, Gräs och Stenar här, straight from Sweden.
Några kvadratkilometer omgivna av verkligheten, som stadens borgmästare säger.
Klart att folk köar för att få Studs Terkels autograf i bokhandeln. Fast Terkel har en given radikal läsekrets är han inte någon alternativmänniska; hela hans livsverk, och det är långt och omfattande, är rotat i handfast vardagsliv och handlar om arbetare och engagerade själar som tagit den amerikanska konstitutionens honnörsord på annat allvar än de presidenter och bolagsdirektörer som släpat friheten i smutsen.
– Take it easy, but take it. Kan du skriva det här?
Mannen i kön håller fram sitt exemplar av ”Hope dies last”, den senaste boken. Studs blir glittrig i ögonen, han skjuter bak den lilla hatten i nacken.
– Var har du hört det?
– Det är nåt jag bara snappat upp nånstans.
– Woody brukade säga så. Det var Woody Guthries ord, men också ett gammalt folkligt uttryck. Jag har alltid gillat det.
– Kan du skriva det i boken? Till Stu. Take it easy, but take it.
– Till Stu? Varsågod.
Klart att han kände Woody Guthrie. Andra lyssnar på Guthrie, Studs Terkel kände honom. Och alla de andra rösterna som passerat hans radiostudio, som han spelat in på tåg och i bussar, som uppenbarat sina liv för honom, en liten man i stukad hatt och rutig skjorta som ständigt samtalar med Amerika.
Jag ber honom berätta om den nya boken, om hoppet som det sista som överger oss.
– Det är människors självbild, deras känsla av egenvärde, som räknas. När man är helt ensam och känner sig förtvivlad kan man lika gärna köra in huvudet i ugnen. De människor som jag hyllar i min bok skänker oss hopp. Jag förmodar att du liksom de tror på världsfred och jämlikhet och någon form av rättvisa. Döden saknar mening om vi inte diskuterar det liv vi lever på jorden nu. Jag är agnostiker – en feg ateist – och finns det en tillvaro på andra sidan kommer jag ändå inte att kunna skriva någon bok om den.
”Hoppet har aldrig sipprat nedåt,” inleder Studs Terkel ”Hope dies last”. ”Det har alltid farit uppåt.” Som vanligt är det en intervjubok, med amerikaner som dragit slutsatser av samhällets brister. Förtvivlan vänds till hopp när det finns ett tryck underifrån, när människor engagerar sig i facket, i medborgarrättsrörelsen, i miljögruppen, mot kriget. Och Terkel citerar 1791 års Thomas Paine, självständighetsikonen, som om denne skrev om dagens USA: ”Friheten hade jagats runt jordklotet; förnuftet betraktades som uppror; och fruktans slaveri hade gjort människor rädda att tänka. Men sådan är sanningens oemotståndliga natur att allt den begär, och allt den önskar, är friheten att få visa sig.”
För dem som tar ett kliv framåt blir aktivismen nästan som ett nytt yrke. Terkel tänkte först att hopp var ett vagt tema för en bok; tidigare har han grupperat sina samtal kring krig, depression, jobb, ras, ålder, död – tunga, påtagliga ting. Han fick Pulitzerpriset 1985 för ”Det goda kriget” och fler medaljer och diplom har hopats hemma i Chicago. Nu lyfter han fram en kvinna som får frågan varför hon ställer till så mycket bekymmer för myndigheterna: ”Jag arbetar för en värld där det blir lättare för folk att uppföra sig anständigt.”
Terkels eget liv fick en riktning under de år då han satt och lyssnade i lobbyn i det familjeägda pensionatet, en mötesplats för ensamma män på drift; där käftade snickare och sjömän och bångstyriga vagabonder på jakt efter en fackföreningsrörelse värd namnet.
Han är 91 år nu, en journalistisk legend och fyrbåk som folk i branschen talar om med vördnad, och han påstår att han redan är i gång med nästa bok, om musik. Hans allra första, från 50-talet, hette ”Giants of jazz”.
– Vi lider av nationell alzheimer, säger han, i vårt land finns inte något minne. Allt ska vara nytt. Vi minns varken den stora depressionen eller att det var New Deal, som räddade företagen när vår religion, den fria marknaden, föll omkull. Nu baktalas politiken av dessa företags arvingar – och de kommer undan med det, på grund av medierna. Alla mina böcker handlar om minnet. Vi behöver minnas vad som har hänt och vem som gjorde vad.
Till Madison har Studs Terkel egentligen kommit för att tala på en mediekonferens om ägarkoncentrationens följder för tanke- och yttrandefriheten. Inför 1.800 åhörare i en fullsatt teater bekänner han att han en gång gick på samma juristutbildning som justitieminister John Ashcroft, fast en generation före denne.
– Han är så mycket äldre än jag! Ashcroft är 350 år, helt enkelt inkarnationen av pastorn i Arthur Millers ”Häxjakten”. Vi var lika rädda för häxeri då som vi är för terrorister i dag. Pastor Parris kom till Salem som högste åklagare, precis som Ashcroft nu. Han pekade på de unga hysteriska flickorna och sa: antingen är ni med mig eller emot mig, om ni inte går med mig är ni i pakt med djävulen – med ondskan – och måste hängas.
Terkel lyckades undkomma ödet att bli advokat och anställdes som såpaskådis i radio, gärna i skurkroller. Samtidigt fick han möjlighet att ta med sin eklektiska skivsamling till studion och spela en personlig blandning av klassiskt, jazz och folkmusik av ett snitt som sällan hördes bortom hillbillybergen. I tv-serien ”Studs´s Place” improviserade och intervjuade han samtidigt som han ute på stan talade på demonstrationer och skrev på namnlistor, som kom att intressera senator Joe McCarthys springsjasar.
NBC, tv-bolaget, skickade sin man till Chicago:
– Vet du inte att kommunisterna står bakom alltsammans?
– Anta att kommunisterna skulle uttala sig mot cancer, svarade Terkel. Måste vi då uttala oss för cancer?
Så Studs Terkel hamnade ute i kalla krigets kyla. Med stöd av Freedom of Information Act har han senare kunnat läsa sin FBI-akt från 50-talet.
– Den är inte särskilt tjock, drygt hundra sidor bara. Einsteins är på 1.800 sidor.
Hans pregnanta stämma dök strax upp i radion igen och som musikproducent och inte minst som intervjuare – alltid påläst, ständigt engagerat lyssnande – kom han att under ett halvsekel karva ut en alldeles egen plattform. Här skrevs fortlöpande amerikansk historia medan apparaten stod på.
När jag frågar honom om dagens medieindustri fäktar armarna och hans hatt glider än mer på sned.
– Amerikas viktigaste mediemogul är en australisk neanderthalare vid namn Rupert Murdoch. Det säger allt man behöver veta. Naturligtvis har storbolagen tagit över. Det vet vi. Frågan är hur vi gör oss kvitt dem.
Han säger att det är både obscent och burleskt att påstå att medierna skulle vara ”liberala”, d v s lutande åt demokraternas håll. Redan Upton Sinclair skrev om journalister som horar hos makten och den sorten är inte någon bristvara nu heller, menar han.
– Jag är praktiskt taget döv, men nedsatt hörsel leder ibland till att man hör högre sanningar. När president Bush skulle befria Irak pratade man om ”embedded journalists”. I mina svaga öron lät det som ”in bed with journalists”.
Följsamheten mot regeringen är en sida av saken, en annan är trivialiseringen. Mitt under pågående valkampanj kunde Oprah Winfrey inför sin jättepublik sitta och gulla med Arnold Schwarzenegger. Det var som om W.C. Fields hade regisserat farsen, skriver Terkel i tidskriften In These Times (17/11-03).
”Nu är det tid att agera och att därigenom bli det vi föddes till,” fortsätter han och tycks samtala också med oss utanför Amerika, ”nämligen tänkande, aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle.” Så enkelt är det, något annat ärende har Studs Terkel egentligen inte.
Jag undrar om han, som just skrivit en bok om hoppets kraft, har något råd till dem som är unga så att de kan tro på framtiden.
– Ifrågasätt auktoriteter. Fråga varför. Varför är vi i Irak?