Framtiden är fortfarande en mörkhyad flicka

(Bulletin 13/2 2021)

Framtiden är en mörkhyad flicka, så hette det när jag var yngre och det fanns ingen anledning att tvivla på den utsagan. Befolkningsökningen var störst där människor inte var lika bleka som i Sverige. En annan förändring kunde också förväntas: om jordens befolkning blandades mer skulle färgskillnaderna jämnas ut. En extra fördel vore förstås om detta kunde gynna en fredlig utveckling med färre konflikter baserade på stamtillhörighet.

Imagine, sjöng John Lennon. One world, sjöng Bob Marley. Även ateister kunde gilla när U2:s Bono sjöng ”I believe in the Kingdom Come, Then all the colours will bleed into one”.

Föga kunde man då ana att det tjugoförsta seklet skulle få så starka inslag av rasifierat politiserande med snipiga vakter runt hudfärgens, stammens och hederns gränser. Det officiella Sverige talar sig varmt för integration medan rörelserna mot utkanterna stärks, in i egna skolor och församlingar, i parallella subkulturer som hålls samman av sin vilja att inte beblanda sig med dem som tänker annorlunda.

Det är nästan så att min egen släkt blivit otidsenlig med sina medlemmar födda i fyra olika världsdelar. Min nyfikenhet på andra kulturer kan säkert också betraktas som suspekt, eller åtminstone naivt romantisk. Varför skriva böcker om navajoer, somalier, överlevande från Förintelsen, förortstonåringar eller hedersförtryckta kvinnor när jag hade kunnat koncentrera mig på min egen identitet och livet i trappuppgången där jag bor?

En vän från Senegal flyttade till Sverige på den tiden svarta män på stan var ovanliga och därför kunde antas vara jazzmusiker, och han läste då svenska på eget bevåg – innan myndigheterna hittade på en särskild sorts svenska för invandrare kallad SFI – för att bli involverad i sitt nya samhälle, och han jobbade i skolor och på fritidsgårdar och tog busungar i hampan så att de skulle bli som han, hederliga medborgare engagerade i staden där de bodde. I hans bakhuvud hade moderns ord från avskedet i hamnen i Dakar stannat kvar: ”Om du kommer till ett land där alla hoppar runt på vänster ben, gör då samma sak!”

Min vän hoppade sedan runt på sitt eget vis, en egensinnig kugge i ett flexibelt maskineri, nykomling i ett sammanhang han snabbt lärde sig att uppskatta. Jag har aldrig hört honom uttala ordet ”integration”, det behövdes liksom inte.

Han tyckte från första början illa om dem som flyttade till ett nytt land och fortsatte att leva som i den gamla byn.

På flera sätt påminner han om min vän från Somalia, som öppnade sin föreningslokal i en sjavig stadsdel för en grupp vithåriga äldre damer som ville träffas någonstans och fika och spela bingo. Bingotanterna höll på i många år, en dag i veckan, med medhavd sockerkaka på bordet och somaliska sötsaker krasande mellan tänderna, utan att någon enda, svensk eller somalier, andades om integrationsprojekt. Men så blev det inte heller några bidrag och nyligen har lokalen stängts och även tanterna blivit hemlösa.

I Sverige lever vi med sviterna av 1975 års migrationspolitiska beslut, som slog fast att invandrare inte behövde bli svenskar utan tvärtom borde uppmuntras att behålla sina hemländers kulturer. Med löften om ekonomiskt stöd skulle de förmås att starta egna etniska och religiösa föreningar. En väldig multikulturalistisk överbyggnad skapades. Invandrarna blev föremål för svenskarnas strukturella välvilja. Tolerans skulle administreras fram, men några naturliga möten eller blandningar ingick inte i planen.

Viss tröst kan man kanske ändå söka i det faktum att andelen britter med det som där kallas rasblandad bakgrund förväntas öka från dagens 2,5 procent till 30 procent vid nästa sekelskifte, åtminstone om man får tro Eric Kaufmanns bok Whiteshift. En annan författare i samma land, Remi Adekoya, menar i sin nya Biracial Britain att den nutida fixeringen vid ras och hudfärg kommer att försvinna endast om fattiga och dåligt fungerande länder blir välmående och demokratiska. Först då kan vi sluta titta uppåt och nedåt.

Fördomar, fundamentalism och separatism blir man inte av med genom att gå på kurs eller lägga värdegrunder i kopiatorn; allting är så mycket påtagligare och i grunden självklarare.

Fast så tänker inte aktivisterna i den repressivt konservativa våg som söker näring i individernas ursprung och blandar sådant som går att påverka med sådant som är medfött. De tror att framtiden blir bättre om man retuscherar historien. Deras nygamla rastänkande andas djup pessimism: för vissa av oss väntar evig arvsynd och kollektiv skuld, för andra kan rättvisa sannolikt aldrig uppnås eftersom strukturerna står i vägen.

Men om framtiden är en mörkhyad flicka pågår ändå någon form av rörelse framåt. Det är inte heller givet att hennes åsikter och värderingar kommer att stå skrivna i ansiktet. Den amerikanske statsvetaren Michael Lind, aktuell med boken The new class war. Saving democracy from the metropolitan elite, gick redan på 1990-talet emot den gängse uppfattningen att den växande latinominoriteten i USA automatiskt skulle ge Demokraterna ett långsiktigt övertag. Lind pekade bland annat på hur moralkonservatismen i den här gruppen kunde få ett annat politiskt genomslag än det förväntade. I presidentvalet i höstas ökade också Republikanernas stöd bland latinoväljarna.

Tror vi då att våra barnbarns barnbarnsbarn kommer att få leva i en lyckligt blandad, globaliserad storfamilj, som sjunger allsång i stället för att slipa knivar? Nja, förutsättningarna kommer sannolikt att skifta ännu ett bra tag framöver.

Men om man gräver väldigt djupt efter sina rötter kan man, oavsett hudfärg, sluta som skinhead, hörde jag en gång den brittiske subkulturforskaren Dick Hebdige säga.

Skinnskallarna, kommer ni ihåg dem? De var inte trevliga.