Flower power: Den kaliforniska drömmen slogs till slut sönder av drogerna och våldet

Det är inte konstigt om man blir berusad av San Francisco; en stad på tre sidor omgiven av vatten, byggd på hisnande jordbävningsmark, nedbrunnen och återuppstånden, guldgrävarhåla och jazzhak, poetisk och elektrisk magnet för de frisinnade och kulturradikala. Platsen där Västern tog slut och där de utspejsade upptäckte cyberrymden.

”Det är en av de lättaste städerna i världen att bo i. Det är den lättaste i Amerika,” skrev poeten Kenneth Rexroth 1957. Det var här man enligt honom kunde komma undan både konformismen i efterkrigs-USA och den gamla kommunistskadade vänsterns sterila syn på kulturen. Tråden fångades upp ett decennium senare av Eric Burdon i låten ”San Franciscan nights”: I wasn’t born there/Perhaps I’ll die there/There’s no place left to go.

Femtio år har gått sedan dess. 1967 var Flower Power-året, det där med blommorna i håret och små pinglor runt halsen. Mycket som då såg ljust ut kom snart att förmörkas; 1968 mördades Martin Luther King och Robert Kennedy, och1969 blev Charles Manson- och Altamont-året.

Men först 1967: jag var i England den sommaren, genomlyst av Hendrix, Procol Harum, Pink Floyd och Sgt. Pepper. Jag var väl lite för ung för San Francisco, men många andra oskuldsfulla drogs då dit, mot värmen inuti den magiska kritcirkeln. Om de kände sig hemlösa kunde de nu vara det tillsammans. The Summer of Love, visst påminde det om en glipa i tidens trista töcken?

Varje rörelse behöver en riktning och tiotusentals unga människor, och förmodligen fler, vallfärdade till Kalifornien för att söka frihet och utlevelse. Epicentret blev gatukorsningen Haight-Ashbury i San Francisco. I fotografen Jim Marshalls storformatsbok ”The Haight. Love, rock, and revolution” vävs en generations förväntningar samman med dess rockstjärnors avspända vandringar i de hippiefierade kvarteren intill Golden Gate Park. Solen skiner, himlen är vid och folkmassan dansar in på gräsmattan där Grateful Dead spelar. ”Vi kan se hur långt vi har kommit,” säger en av bokens röster. ”Hur snabbt det gick och hur svårt det skulle vara att vända tillbaka till hur vi var innan Haight-Ashbury drabbade oss.”

Som begrepp överskred stadsdelen sina geografiska gränser och kom att beteckna ett tillstånd som vem som helst var som helst på jorden kunde gå in i. Jag skulle tro att ganska många, både i USA och i Sverige, fortfarande kan känna sympati för hippiens antiauktoritära böjelser.

Den här epoken har romantiserats och förlöjligats, men det var knappast naivitet som dominerade vid en tid då Vietnamkriget eskalerade och bränderna rasade i amerikanska getton, utan snarare en trotsig tilltro till förändringens möjligheter. Flower power-folket hörde till konsumtionsgenerationen, den som fått utbildning och hört att världen skulle utvecklas i rättvis riktning. De unga skulle få det bättre än sina föräldrar. Estetiken betonade det fantasifyllda, gränsupplösande. Under 1960-talet var allt, med Leif Nyléns ord, liksom i rörelse.

Och därför gick ingenting som på räls.

Extasens ljus blandades med missbrukets mörker. Eftersom hippiedrömmen betonade sådant som var icke-materiellt törnade den ständigt emot en krass verklighet med krigsinkallelse, samhällelig brutalitet och krav på anpassning till andras normalitet. Omgivna av invitationer till ett förortsliv med BBQ läste hippies World Earth Catalog, som blev en manual för gör-det-själv-människor utan kapital. Trötta på stadens begränsningar ville de flytta ut på landet. De fascinerades på ett tämligen abstrakt sätt av indiankulturerna. Det äkta ställdes mot det förfalskade, moralen mot moralismen, det unga mot det förstelnade.

Den eviga konflikten mellan individ och kollektiv är närvarande i nästan varje fotografi från den tiden: hur fri kan jag vara inuti denna massa av frigjorda själar?

Medan hippies trevade efter ett annat sätt att leva radikaliserades andra delar av det som kallades motkulturen, the counter culture, och på andra sidan San Francisco-bukten, i Berkeley, drabbade studentvänstern samman med polis medan Svarta panterpartiet i Oakland demonstrativt visade upp sin vapenarsenal. Vietnam var alltings brännpunkt, men demonstrationerna mot kriget muterade till våldsamma protester mot rasism och kapitalism.

Rockmusiken fungerade då som ett förtida Internet; en rymd där var och en kunde finna sin egen bubbla och en ansiktslös gemenskap med likasinnade. Grateful Dead var Frisco-bandet par excellence och konserterna seanser som knöt ihop rotrock med country och psykedelia. The Deads osannolikt långa karriär kan kanske förklaras med att de var rockens sista överlevande utopister. De var som ett kringresande gycklarsällskap som förkroppsligade såväl rörelse som sammanhållning. Trummisen Mickey Hart brukade säga att de jobbade i transportbranschen: ”Vi förflyttade sinnen.”

Många kom till Kalifornien för att dokumentera denna anda. D. A. Pennebaker filmade Monterey International Pop Music Festival, reportrarna flockades kring free love och de långhårigas böljande tyger. Joan Didion var mer reserverad i rapporteringen från det sönderfall hon iakttog i euforins mitt. I reportageboken ”Slouching towards Bethlehem” från 1968 pekade hennes känsliga slagruta ut nästa fas: avståndstagandet, separatismen, sekten, kulten, våldet.

Redan året därpå var mycket förändrat. Richard Nixons tysta majoritet hade burit in honom i Vita huset och dagligen manifesterades den stränga polarisering i amerikansk politik som i så hög grad lever kvar. Kanske en halv miljon begav sig till Woodstock i delstaten New York, men Mansonfamiljens demoniska mord i Los Angeles och Hells Angels-våldet vid Rolling Stones konsert i Altamont slog för många sönder den kaliforniska drömmen.

Jag har själv inte ens rökt på, men på ganska nära håll sett dem som knarkat ner sig. I föreställningen att man behövde droger för att slita bojorna och nå en högre grad av medvetande komplicerades frihetsbegreppet och vändes till sin motsats. Det är alldeles uppenbart att mycket av musiken och konsten de här åren blev annorlunda än om utövarna hade suttit nyktra vid sina stearinljus. Förmodligen är hälften av min skivsamling drogrelaterad. Vi som lyssnade blev berikade av dem som brände sina ljus i bägge ändar.

Första gången jag själv kom till San Francisco var 1974, och aldrig tidigare hade jag sett så många uteliggare mitt i en stad. De låg utströdda lite här och var, som rester av en uttorkad blomsterkrans. I frihetens land hade de fastnat i ett eget utanförskap. De var hippies som blivit junkies.

Svärtan i detta har ingen riktig botten.

När San Francisco firar kärlekssommarens 50-årsjubileum undrar cynikerna förstås vad det blev av allt det där med peace, love & understanding. Ett stort musikarrangemang med resterna av 1967 års favoritgrupper skulle ha ägt rum i Golden Gate Park i början av juni, men stoppades av myndigheterna på oklara grunder. Säkerhetsöverväganden eller bara en oorganiserad arrangör? Country Joe McDonald verkade inte alltför ledsen över den inställda spelningen när han konstaterade att det ändå mest skulle ha blivit ett jippo för gamlingar.

Var den då förgäves, denna idealistiska eruption ovanpå den kaliforniska förkastningssprickan vid en tidpunkt då revolt och förändring låg i luften? Nej, allt som liksom är i rörelse tenderar att leva vidare, om så bara som beskedliga ringar på vattnet. Skiften i värderingar tar oftast tid på sig, men många av idéerna och attityderna från sommaren för femtio år sedan är numera mainstream.

Hippies var livsstilsradikala, i andra avseenden mer samhällsfrånvända. De planerade inga långa marscher genom institutionerna. Ambitionen att förena autonomi med grupptillhörighet pekar en smula paradoxalt rakt in i dagens masskonsumism. I sin bok ”The conquest of cool” skriver den skarpögde samhällsdebattören Thomas Frank om hur reklamen kramade ihjäl det mesta som i förstone kunde framstå som egensinnigt och kreativt hos 1960-talets ungdomskultur. Det hippa och coola omvandlades från uttryck för alienation till ett språk lämpat för marknadsföring; status quo ställdes på huvudet inte genom makt utan genom lust.

När jag häromåret samlade material till en bok om husbåtssamhället Sausalito utanför San Francisco, i mångt och mycket en skapelse från hippietiden, slog det mig också hur mycket inspiration de måste ha hämtat från dem som tidigare anträtt vägen västerut över kontinenten. En ny era, en ny anda, ett nytt samhälle. San Francisco-band som Quicksilver Messenger Service och New Riders of the Purple Sage kunde framstå som moderna versioner av Ponnyexpressen.

Hippiekulturen utgjorde i sin tur en god jordmån för nybyggarna vid den digitala gränsen mot framtiden, the electronic frontier: nördarna, entreprenörerna och megakapitalisterna i Silicon Valley. När hippiestammen rev sina tält blev några av dem cowboys i den nya rymden. En av husbåtsägarna i Sausalito är upphovsmannen till Whole Earth Catalog, Stewart Brand, och han skulle snart staka ut vägen från motkultur till cyberkultur och gå från LSD till att mynta begreppet PC och starta den allra första communityn på nätet.