(Svenska Dagbladet 14/11 2022)
Hösten 1974 kom jag till New York på min första USA-resa och checkade omtumlad in på YMCA mitt på Manhattan; en plats med några enstaka långtidshyresgäster som, kunde man föreställa sig, var på rymmen från rättvisan i Spokane eller Des Moines, men där det ändå fanns hyfsat rena rum för natten och ismaskin i korridoren.
Svarta hål gapade i gatorna, ett både påtagligt och symboliskt tecken på att New York var på väg mot konkurs. Sunkighetens skuggor föll över 42:a gatan. I det årets mest uppmärksammade filmer var korruption och hemlig avlyssning centrala teman; Richard Nixon hade ju också just tvingats avgå. Radiostationerna spelade ”You ain’t seen nothing yet”.
I sin vackra essäbok ”Here is New York” hade E.B. White några decennier tidigare, 1948, skrivit om denna stad i ständig förvandling och dess pågående förluster av insuttna miljöer eller spretigt betydelsebärande träd som flanörerna hunnit fästa sig vid. New York “kan förgöra individen, eller fullborda honom, i hög grad beroende på tillfälligheter. Ingen borde bosätta sig i New York som inte är beredd att ha turen med sig”.
Det finns gott om personer, som kan sägas förkroppsliga den här stadens moderna historia, och en av dem är Rudy Giuliani. Det är nästan som om E.B. White hade honom i åtanke.
Giuliani har åkt juridisk och politisk bergochdalbana under femtio år, blivit hjälte och skurk, firad och kölhalad, fullbordad och förgjord. Han trodde ett tag, medan han var New Yorks borgmästare, att han snart skulle bli USA:s president. I stället blev han brännvinsadvokat åt Donald Trump.
Genom journalisten Andrew Kirtzmans nya bok ”Giuliani. The rise and fall of America’s mayor” löper en sorgset vibrerande underton. Hur kunde det gå så illa? Hur kunde den lovande juristen, vid 1970-talets mitt anställd på justitiedepartmentet, som 77-åring bli av med sin advokatlicens och förvandlas till driftkucku?
Rudy Giuliani föddes 1944 i Brooklyn. Hans far,rörmokare och bartender, satt ett tag i det ökända Sing Sing-fängelset dömd för misshandel och rån. När han släpptes fri blev han inkasserare i sin svågers maffiaverksamhet i de italienska invandrarkvarteren. Sonen ville annat; han utbildade sig till jurist, deltog i Robert Kennedys presidentvalskampanj 1968, bytte parti till Republikanerna efter Ronald Reagans valseger 1980 och blev snart federal åklagare i New York och uppmärksammad för sina ansträngningar att rensa upp i den organiserade brottsligheten. Med över 4 000 fällande domar blev Rudy Giuliani mannen som skulle knäcka den verksamhet hans egen släkt varit involverad i.
Klivet över till politiken tedde sig sedan naturligt. 1994-2001 var han New Yorks borgmästare, lika känd som presidenter och Hollywoodstjärnor.
Ett av vallöftena var att stänga den väldiga soptippen Fresh Kills på Staten Island, som varje dag tog emot 13 000 ton hushållsavfall. När jag besökte sopberget låg två döda hästar högst upp, på en bädd av kletig plast. Framöver skulle allt köras till deponier i små landsortskommuner, men New York vore inte New York om inte, skulle det visa sig, nya mafiosi hade skaffat sig kontroll över transporterna.
En rad böcker har skrivits om Giuliani och många har försökt förstå hans väsen. Det här är Kirtzmans andra bok i ämnet. Tidigare i år kom Michael Wolffs ”The tragedy of Rudy Giuliani”. Redan för femton år sedan hävdade Wolff, i tidskriften Vanity Fair, att det inte finns någon politiker som det är roligare att skriva om. Året därpå, 2008, gav Wolff ut sin biografi om mediemogulen Rupert Murdoch, ”The man who owns the news”, och när jag då träffade författaren i New York påstod han att det inte fanns någon värre skvallerkärring på hela Manhattan.
Det skulle i så fall vara Rudy Giuliani.
Wolff har haft stor framgång med att slinka in bakom skrivborden hos maktmänniskor med omfattande egon och det var följdriktigt att han också skulle få ur sig en trilogi om Donald Trump. I ”Landslide”, den tredje delen, framställs Giuliani som en konspirationsteoretiker som presidentens övriga rådgivare inte längre vill associeras med. Den brist på självkontroll som uppenbaras blir också till ett slags politisk diagnos; i Wolffs ögon är Giuliani galen, vilket kan tolkas både som uppskattning av hans originalitet och som en varning för att kejsaren i sina nya kläder när som helt kan implodera.
I likhet med staden New York tycktes han heller aldrig sova. När jag om nätterna hörde polissirenerna hasta längs Manhattans tvärgator föreställde jag mig hur han satt i mörkret i framsätet med svarta ögonspringor och telefonen nära munnen.
1977 började han arbeta på advokatbyrå. Samma år köpte Rupert Murdoch tabloiden New York Post, som till en början var den enda tidningen som stödde Rudy Giulianis politiska ambitioner. I borgmästarvalet 1989 förlorade han knappt mot demokraten David Dinkins, men fyra år senare blev röstsiffrorna de omvända. 1997 återvaldes Giuliani med bred marginal och med kraftigt ökat stöd från svarta väljare.
Antalet poliser hade ökat, många av hålen i gatorna hade fyllts igen. Giuliani förespråkade friskolor och stärkta rättigheter för personer i samkönade förhållanden. Han kom att förknippas med broken windows-teorin, tanken att om inget görs åt vandalism och småbrott kommer kriminaliteten bara att bli grövre. Stora resurser satsades på att tvätta bort klotter, bötfälla t-baneplankare och laga krossade fönsterrutor. Teorin tycktes fungera i praktiken: New York upplevde en påtaglig minskning av antalet mord – från nästan tvåtusen 1993 till färre än tusen 1996 – och andra grova brott.
Satsningen hade inletts i mindre skala under den tidigare borgmästaren Dinkins, men det var den nye sheriffen och hans mannar som kunde slå siffrorna i huvudet på sina belackare. Dessa skulle dock inte tystna. När gängen i utvalda gathörn visiterades följde anklagelser om att polisen bara stoppade dem med mörk hudfärg.
Andrew Kirtzmans och Michael Wolffs böcker om underdogen från Brooklyn, som ville bli hela Amerikas borgmästare, får mig att tänka på den italienskättade ägaren till Sal’s Pizza Parlor i Spike Lees film ”Do the right thing”. Allt som kan gå fel går åt skogen trots att det mesta först verkar lugnt.
Enligt Kirtzman utvecklade Giuliani tidigt i livet en moralisk självsäkerhet som skyddade honom från alla tvivel. De som tyckte annorlunda var antingen idioter eller korrumperade. Det tjänade honom väl när han bekämpade gängkriminaliteten och snyggade till New York. Det gjorde honom bestämd och handlingskraftig den 11 september när andra blev paralyserade. Men det ledde också till att han aldrig skämdes och till att han verkade nöjd med katastrofala vägval och uttalanden.
Så framstår han här som ett övertydligt exempel på hur fåfänga och hybris kan samverka. Några skulle säkert säga att det var för mycket whisky som till slut körde bort fruar och vänner, andra att han drevs av socialt revanschbegär eller saknade den impulskontroll som de demokratiska ramarna krävde. Hans nära allierade, New Yorks polischef Bernie Kerik, menar på ett ställe i Andrew Kirtzmans bok att det kändes som att bli upptagen i maffian när han knöts till borgmästarens inre krets.
Redan 1948 hade E.B. White gjort en oroväckande iakttagelse i sin tidigare nämnda bok om New York: ”Staden är för första gången i sin långa historia förstörbar. En enda flock med flygplan, inte större än en kilformation med gäss, kan snabbt få slut på denna fantasiö, bränna ner tornen, smula sönder broarna, förvandla de underjordiska passagerna till dödskammare, kremera miljoner.”
När Rudy Giuliani stod omgiven av poliser och brandmän bland World Trade Centers rykande rester i september 2001 upplevde han att han bättre än George W Bush förtjänade amerikanernas blomsterkvastar. Han såg dock inte helheten: New York är möjligtvis världens huvudstad, men inte USA:s. Trots att han till en början var mer känd än sina konkurrenter misslyckades hans försök att bli Republikanernas presidentkandidat 2008, och han återvände till advokatkontoret.
Giuliani slöt upp bakom Trump i valet 2016. Han blev en del av den nye presidentens team och odlade engagerat misstankarna om korruption kring det ukrainska oljebolag som Joe Bidens son satt i styrelsen för. Efter att Biden segrat i presidentvalet 2020 placerade Trump Giuliani som ansvarig för att driva frågan om valfusk. Flera domstolar avvisade påståendena som spekulativa och grundlösa.
Aggressiviteten tycktes då bara växa och Giuliani angrep domare och kallade företagen som tillverkat röstmaskinerna vänsterradikala. Den 6 januari 2021 höll han tal i Washington vid demonstrationen som föregick stormningen av Kapitolium. Han upprepade anklagelserna om fusk och uppmanade till ”rättegång genom strid”.
Andrew Kirtzman beskriver det i sin bok som att Amerikas forne borgmästare hamnat i en ensam ekokammare, där all hans vrede fortfarande riktas mot Joe Biden. När valresultatet stod klart hävdade han att Biden enbart i delstaten Arizona hade fått röster från tusentals avlidna och från hundratusentals migranter utan uppehållstillstånd.
Rudy Giulianis advokatlicens drogs in i fjol och hans främsta klient befinner sig i clinch med demokratin och rättvisan. Själv får han numera hålla till godo med att uppträda utklädd till tupp i tv-programmet ”Masked singer”.