Den som inte är för är emot

(Bulletin 16/1 2022)

För precis fem år sedan gavs min bok Framtidsstaden (Karneval, 2017) ut; det var en berättelse om Malmö, staden där jag bott större delen av mitt liv, och om hur den blivit en seismograf som kunde avslöja saker om den kommande samhällsutvecklingen.

Det hade varit platsen dit impulser utifrån kom först, från den tidiga arbetarrörelsen till den nutida invandringen. Staden gick från industrialism till postindustrialism. Moderniteten innebar en stor omgörning, man rev och byggde nytt. Nu pågick, och pågår, en annan förvandling: hälften av invånarna har bakgrund i andra länder.

I sin bok Hemstaden (Alba, 1981) menade författaren Jacques Werup att detta var ”den svenska stad som tydligast har anonymiserats sedan femtiotalet”, men det är inte längre riktigt sant. När min bok kom i januari 2017 syntes Malmö över allt i rubrikerna som hemvist för gängkriminalitet och hotfull segregation.

Länge har det pågått ett slags strid om ”bilden av staden”, hur den bör skildras och vilka som tjänar på att den beskrivs på visst sätt. Motsättningen överfördes sedan till riksplanet när det dök upp oroade eller kritiska Sverigeskildringar i utländska medier.

Brittiska The Guardian kallade Malmö ”den vänliga staden med en mörk sida” och gjorde en jämförelse med hur Baltimores rykte påverkades av tv-serien The Wire. Vad var nu dikt och vad var verklighet?

Inflyttad antisemitism fick lokala politiker att vrida sig som maskar. Kulor visslade, bomber briserade, människor mördades. Den tilltagande tudelningen av staden, med en framgångsrik och en depressiv sida, skulle döljas bakom honnörsord som ”mångfald”, ”utmaningar” och ”möjligheter”. Kommunanställda uppmanades i en särskild kommunikationsmanual att framställa Rosengård som ”porten till integration”.

Den som inte var för var emot, så såg den lokala chauvinismens enkla logik ut. Att någon kunde vilja beskriva svårigheter i avsikt att bidra till förbättringar – en annan sorts logik: för att problem ska lösas måste de först benämnas – ansågs då uteslutet.

Jag gjorde mina första förortsreportage för femtio år sedan, gav för fyrtio år sedan ut en intervjubok med femtonåringar uppväxta i miljonprogrammet och skrev för trettio år sedan i lokalpressen om hur religiös och etnisk separatism höll på att växa fram i Rosengårds trappuppgångar. Det skulle dröja ytterligare tio år innan den redaktionella hållningen började likna en uppförsbacke; ju värre Malmös sociala problem blev desto mindre uppskattade stadens stora morgontidning att jag uppmärksammade dem.

För den som ville vara progressiv och solidarisk hade det då plötsligt blivit angeläget att hålla tyst om missförhållanden. Den som satte namn på bekymren tilldelades olika ärekränkande epitet. Bekanta slutade hälsa på den som påstods fiska i grumliga vatten. Någon kritik i sak av texterna framfördes nästan aldrig, mest hördes mummel och harklingar.

Togs det svenska komplexet migration-integration-segregation upp blev minerna med tiden allt surare; det påstods till och med att avsikten med att diskutera frågorna var att göra karriär. Om belackarna bara hade vetat hur fel de hade!

Att under 2000-talets första femton år behandla invandringen med samma kritiska journalistiska blick som andra frågor var i själva verket det sämsta karriärval någon kunde göra eftersom man snabbt blev misstänkliggjord. Det viskades bakom ryggen, publiceringsmöjligheter gick förlorade. Efter hand blev det också uppenbart att den dominerande tidningen egentligen inte ville ha någon Malmödebatt.

Och så har ”bilden av staden” fortsatt att vara ett stridsämne när det naturligtvis är de verkliga förhållandena, det reellt existerande tillståndet, som borde intressera. Vilket man föredrar avgör vad som syns; den närvarande staden eller dess reflexer i den blanka kanalen. Spegelbildens neonskimmer i det svarta vattnet kommer sällan att vara lika trolskt när morgonen gryr över stadens torg.

För Malmös del har det motsägelsefulla länge legat i öppen dager, med en officiell framgångssaga och ett samtidigt behov av mer skatteutjämningsstöd än någon annanstans i landet. Under ett par årtionden har lokalpolitikerna bett staten om hjälp med förhållanden vars existens de i nästa andetag förnekat.

Om Malmö än en gång har lyckats peka ut framtiden består denna, åtminstone ett tag framöver, just i tudelningen av samhället. Den soliga sidan av gatan och fel sida av järnvägsspåren, för att uttrycka det i klassiska bluestermer.

Traditionellt har den journalistiska impulsen varit att ta parti för den lilla människan mot det stora systemet, men i dagens skiktade politiska verklighet får systemkritiken ofta ge vika. Delar av journalistiken har gjort gemensam sak med delar av den offentliga sektorn när den velat kombinera offerkultur med systemförsvar.

Exemplen på perspektivförskjutning är många. EU sågs som ett kapitalistiskt likriktningsprojekt innan det blev ett bålverk mot rasismen. Religionen betraktades som ett kollektivt fördärv, bakåtsträvande och vidskepligt, innan den blev ett sätt för individen att uttrycka sin identitet. Forskningen ansågs styrd av storföretagen innan den blev självklar referens för dem som ville ha bekräftelser inslagna i pålitligt tidningspapper. Public service och Dagens Nyheter beskrevs som delar av propagandaapparaten innan de blev nödvändiga motvikter till lögnerna på nätet. ”Folket” var tidigare rättrådigt medan det i dessa dagar uppfattas som en illitterat mobb. Då kunde det aldrig besegras, nu bör det disciplineras.

Även Malmö passade in i schemat; de som ställde oönskade frågor sågs som svartmålare och förpassades från planen till avbytarbänken.

I dag kan det tyckas som om mycket blivit annorlunda när Morgan Johansson och andra ministrar lovar att de ska angripa missförhållanden vars blotta omnämnande de helt nyligen avskrev som främlingsfientligt. Eller är det bara bilderna av staden och landet som ska retuscheras, fokus som ska justeras?

Vad som än händer kan man förbanna alla dem som valde att negligera de nya samhällsklyftorna, som säkert hade kunnat hanteras bättre om det talats öppet och ärligt om dem långt tidigare.