Malmö blundar för segregationen
(Aftonbladet 18/2 2017)

Malmö är en delad stad.
     En positiv utveckling i ena änden vad gäller arbetstillfällen, högskoleutbyggnad och kulturliv motsvaras i andra stadsdelar av ett parallellt samhälle med arbetslöshet, bidragsekonomi och otrygghet.
     Klyftan mellan framsidan och baksidan har vidgats och fördjupats under en lång följd av år. Tudelningen har permanentats på en rad områden. De nya jobben kräver högskoleutbildning medan de arbetslösa saknar de nödvändiga kunskaperna. Asylinvandringen spär nu på bekymren; i min bok ”Framtidsstaden” säger stans grundskoledirektör att Malmö skulle behöva anställa hälften av alla lärare och förskollärare som utbildas i Sverige.
     Malmös grundläggande problem är inte kriminaliteten och våldet, utan att stan har blivit alltmer segregerad – och att detta har fått ske inför öppen ridå medan politikerna i kommunledningen gjort sitt yttersta för att framställa problemen som utmaningar eller rentav som möjligheter.
     Egentligen är det inte fler poliser som behövs utan färre brottslingar. För att inte fler unga killar utan skolbetyg och samhällsförankring ska bländas av de redan förhärdade skurkarnas livsstil krävs därför ett slut på problemförnekelsen. Det går inte längre att framställa tvåspråkighet som en tillgång om den i själva verket tillåts dölja språkfattigdom. Det går inte att låtsas att kaxighet i det egna kvarteret utgör något slags kulturkompetens i en globaliserad it-ekonomi.
     Det kriminella våldet i Malmö måste förstås angripas om tilliten till samhällsfunktionerna ska bestå. Men än mer bekymmersam, på längre sikt, är den hårdhet – den förhårdnad i samhällskroppen – som rotar sig i kriminalitetens skugga. Missmod, misstänksamhet och misstro sprids lätt när de fått fäste. Det är inte så att folk i allmänhet är rädda för det främmande; de flesta oroar sig snarare för sådant de känner till och ser i sin vardag, som stökiga skolor, långa vårdköer, en nedlåtande attityd mot kvinnor och ett växande förakt för myndigheter.
     Att prata om värden och värderingar är svårt, och misstolkas ofta, men det är en sådan diskussion som Malmöborna och deras politiker skulle behöva ge sig in i.
     I fyra decennier har beskrivningarna av de sociala problemen i landets tredje stad sett ungefär likadana ut. Under fyrtio år har olika tidsbegränsade projekt sjösatts för att åtminstone begränsa dessa problem, och väldiga ekonomiska och personella satsningar har gjorts utan att skutan har kunnat vändas. Det nu aktuella och kapsejsade projektet mot våldsbejakande extremism, där Malmö stad samarbetat med Spiritus Mundi och Islamakademin, är bara en i mängden av illa genomtänkta och bristfälligt kontrollerade insatser.
     Använder man år efter år samma sorts politik utan synbar effekt borde man rimligtvis fundera på om den varit den rätta. Vilka slutsatser bör dras av den välvilliga projektindustrins tillkortakommanden och av att fler människor i dag lever i ett alternativt samhälle än för tio eller tjugo år sedan?
     Min första bok med anknytning till Rosengård kom 1983 och på senare tid har jag gett ut tre böcker med koppling till Seved, en annan Malmöstadsdel med besvärlig social problematik. Man behöver inte vara mästerdetektiv för att upptäcka uppväxtmiljöer som är djupt oroande. Om man är där, på plats, under lång tid, måste man också till slut undra varför allt detta accepteras. De flesta journalister är som politiker, händelseinriktade, och de dyker upp när det brinner och då är de ofta dåliga på att identifiera de långsamma, långsiktiga förändringarna som kommer att påverka våra liv i morgon.
     Malmö är två städer: en som kommunens ledning skryter med och en som den skriver till regeringen för att få hjälp med. Här finns en kluvenhet som gränsar till förljugenhet. Man har skjutit till miljarder för att åtgärda förhållanden vars existens man samtidigt förnekat.
     I detta ligger också en form av våld, lågfrekvent hamrande mot alla sinnen och mot det förtroende för våra medmänniskor som vi aldrig vill förlora.