När en elit ingenting förstår av vanligt folks bekymmer
(Göteborgs-Posten 9/11 2016)

När hans seger stod klar och Donald Trump klev upp på scenen i New York sa han inte ”God bless you”. I stället pratade han om ”success” och att Amerika ska bli ”great”. Trump är inte de snipigt moralkonservativa församlingarnas man; han är den som fattiga människor tycker är smart för att han som är superrik lyckas strunta i att betala skatt.
     Han är förmögen nog att säga vad som helst. Han gör som han vill och eftersom de som misstror det politiska och mediala etablissemanget inte kan göra som de vill måste någon annan göra det åt dem.
     I öknen i Nevada, bortom ära och redlighet, träffade jag för några år sedan en kvinna som skaffat en ranch med magert bete i ett taggigt landskap. Hennes stora bekymmer var att en miljöinspektör från Washington hade varit i området och förberett fridlysning av en hotad fågelart. Varför lade de sig i? Hon hade flyttat från östkusten för att få vara ifred. Det var ju, sa hon, hela poängen med Amerika.
     Det finns i USA en ständigt pågående konflikt mellan stad och landsbygd, mellan den federala centralmakten och det lokala, delstatliga självstyret. Klass och ras är en del av detta, men motsättningen har länge uttryckts i kulturella termer. Första gången jag reste i landet mötte jag indianer som uttalade namnet Washington med drypande förakt. Numera är det allmänt kodord för en elit som ingenting förstår av vanliga människors vardagsbekymmer.
     Och medierna är i de missnöjdas ögon inte bara elitens megafon. De är inbäddade i elitens föreställningsvärld. De är eliten.
     Samhällsskribenten Thomas Frank beskrev i sin bok ”What’s the matter with Kansas?” (2004) med stor insikt hur hans demokratiska barndomsdelstat hade blivit republikansk. Arbetslöshet och samhällsklyftor gjordes till ingredienser i ett kulturkrig riktat mot Hollywood och Capitol Hill. Akademiska kosmopoliter gavs skulden för att jobben försvann från prärien. Frank citerade en gammal populistvisa: ”Oh, Kansas fools! Poor Kansas fools! The banker makes of you a tool.”
     Donald Trumps vulgaritet har fått skymma det faktum att USA länge varit en bittert delad nation. Han har burits fram av flera decenniers samlade missmod och känsla av identitetsförlust. Richard Nixons tysta majoritet var ett uttryck för liknande stämningar och i varje valrörelse sedan 1960-talet har politiska kandidater försökt fånga den framrullande vågen.
     Hillary Clinton förlorade nu i krisdrabbade industristater i norr, i distrikt som demokraterna tidigare kunnat räkna med. På CNN säger de att det är den blåa (demokratiska) muren mot den röda (republikanska) Västern som har fallit. Miljontals amerikaner har blivit av med jobb, lån, hus och hopp. I den här valrörelsen blev den kandidat som påstod sig föra deras talan hånad av medierna.
     Och nu sitter journalisterna i tv-rutan, i USA och i Sverige, och ser ut som om allt var overkligt.
     Jag känner också en underlig och orolig tomhet just nu. Donald Trump var ungefär det värsta som kunde hända, det sista vi behövde i en värld med alltför många mörka idéer och destruktiva rörelser. Att förfasa sig och stänka invektiv omkring sig leder dock inte särskilt långt.
     En sak för medierna och journalistkåren att fundera över är hur de på ett bättre sätt ska kunna skildra och skärskåda de opinioner som förkastar de gamla partierna och de gamla frågeställningarna.
     I Sverige tycks ju ingenting bita på Sverigedemokraterna. De kan sprida rasism, slåss med järnrör, umgås med högerextremister och skapa facebookdrev utan att deras opinionssiffror sjunker. De tycks immuna mot både avslöjanden och förlöjliganden. Deras väljare och sympatisörer bryr sig inte om det som sägs om dem. De har inget behov av public service och Dagens Nyheter eftersom det finns helt andra kanaler där de kan höra det de vill höra.
     USA och Sverige är väldigt olika och det vore ännu en dumhet att jämställa Donald Trump med Sverigedemokraterna. Vad som finns i båda länderna, och i många andra, är en växande grupp medborgare med mindre goda erfarenheter av samhällsutvecklingen och därför mindre goda åsikter. Upplevelsen av marginalisering är förmodligen mycket mera spridd än vad medierna med sitt goda uppsåt har insett.
     Den uppfostrande tonen i svensk journalistik fångar inte de stora förändringar som äger rum i välfärdssystemen och på mindre orter runtom i landet. Även jag, som varit journalist i hela mitt vuxna liv, kan stöna inför tillrättalagda reportage och förvånas över radiotystnaden där självklara frågor borde ha ställts.
     Länge har vi sett oss som ett tämligen väl sammanhållet samhälle, med tilltro till institutionerna och någorlunda pålitlig omsorg om dem som behöver det. Det där kan vittra sönder snabbare än vi tror. Skälen till bristerna i skolan, vården, boendet, polisen och kollektivtrafiken är många, men Sverigedemokraterna kommer inte att bli färre om vi undviker en seriös belysning av konsekvenserna av de senaste årens migrantström och de parallella samhällen som etablerats.
     Alla pratar ändå om detta i någon form, hemma och på jobbet. Det borde även vi göra som anser oss stå för det goda samhällsperspektivet. När jag nu intervjuar ansvariga kommunala chefer i Malmö talar de om ”en rysare” i skolan och ”en omöjlighet” när det gäller att få fram bostäder. Hur förhindrar vi att fler dåliga erfarenheter samlas nedanför etablissemangets radar?