Journalistiken offras på medias mångkulturella altare
(Göteborgs-Posten 28/9 2016)

På anslagstavlan ovanför mitt skrivbord har jag sedan många år en liten seriestripp ur det brittiska samhällsmagasinet New Statesman:
     ”Lytchett Matravers skämdes över att vara britt. Han skämdes över att vara vit. Han skämdes över att vara man, medelklass, medelålders, utbildad, anställd. Han skämdes över att vara människa. Men han tänkte inte låta det förstöra hans födelsedag.”
     Ungefär så kan man ofta känna när det drar normkritiska vindar genom debatten. Men egentligen är det ingenting att skämta om att en ny doktrinär KBT-manual för samhällsförändring på kort tid får genomslag bland oroväckande många av dem, som vill framstå inte bara som kritiskt tänkande utan som dessutom har akademiskt eller medialt inflytande.
     Inom en yrkesgrupp kan det ibland uppstå sektliknande beteenden som framför allt visar sig genom att förhållanden och handlingar inom gruppen försvaras även när de framstår som svårförsvarbara. I det här avseendet har Utbildningsradion (UR) på senare tid kvalificerat sig för beteckningen sekt, något som är extra sorgligt och anmärkningsvärt eftersom den har ett public service-uppdrag och är licensfinansierad.
     I förra veckan blev det känt att UR-journalisten Per-Axel Janzon hade tvingats sluta sedan han på ett närmast normkritiskt sätt hade vänt på perspektivet och i samband med en programserie om just normkritik velat intervjua den egna företagsledningen om den normkritiska normen inom UR. Få saker möts inom UR med mindre förståelse än sådana frågor.
     Normerad normkritik tillåter inte några avvikelser. Den är som ett tolvstegsprogram för missbrukare.
     Ingen på chefsnivå ville därför svara. Per-Axel Janzon slutade då sin tjänst på radion efter att även tidigare utan nämnvärd framgång ha försökt föra en intern debatt om företagets syn på mångfaldsbegreppet. Ledningen ville att Janzon skulle skriva på ett avtal med munkavleklausul. Det gjorde han inte; han hade med större integritet än andra skött sitt jobb och utifrån sett är det naturligtvis illavarslande att ett medieföretag – ett public service-företag! – vill tysta den som tänker självständigt.
     Vad spelar det då för roll att ledningen håller sig med en mångfaldspolicy?
     UR ville bli av med journalisten för att han ifrågasatte dogmen, det vill säga normen att alla anställda okritiskt skulle acceptera de riktlinjer som i praktiken gjorde hudfärg och härkomst viktigare än journalistisk kompetens och som också hade lett till att ett femtiotal UR-medarbetare utfrågats om hur det stod till med mångfalden på deras arbetsplats när det gällde religiös tillhörighet och sexuell läggning. De anställda ombads alltså att gissa och skvallra om sina arbetskamraters privata förhållanden.
     Detta är ett inslag i UR:s aktiviteter som inte riktigt fått den uppmärksamhet det förtjänar.
     Mycket tyder på att UR ser det som en viktig uppgift att uppfostra lyssnarna och tittarna. Har publiken fel värderingar får den väl skaffa sig nya – ungefär så har det låtit på personalmöten där begrepp som mångfald och normkritik sällan problematiserats. Dessa har i stället framställts som självklara redskap i spridandet av ett korrekt tänkande.
     I företagets ”Mångfaldsstrategi 2015-2019” är tonfallet stundtals mästrande och snarlikt ett kommando: ”Varje medarbetare ska förstå, omfatta och tillämpa ett antal begrepp som till exempel ’mångfald’, ’rättighetsperspektiv’, ’normkritik’, ’interkulturellt förhållningssätt’ och vad dessa innebär för det egna arbetet och i samspelet med kolleger.”
     Vid en utbildningsdag för samtliga anställda inom UR för ett år sedan väckte det stort bifall när föreläsaren Baker Karim, konsulent på Filminstitutet, slog fast att vita journalister vet för lite om svarta människor för att kunna göra program om dem. Vad han sa – och detta höll många av journalisterna tydligen med om – var att man bara kan berätta om sig själv. All journalistik torde därmed kunna avskaffas eftersom den inte bygger på omedelbar identifikation.
     En rad mångfaldsindustriella konsultföretag har under en följd av år kunnat skära guld med täljkniv genom att utbilda public service-företagens anställda. Stilbildande blev Zebraprojektet som satte mångfaldsstrålkastaren på pigment och födelsebevis. Men mångfald är ju främst en innehållsfråga och knappast kontroversiellt annat än när det används som ingång till rastänkande.
     Vem mer än de mest normerade normkritikerna kan ha något emot att umgås med någon som inte är precis likadan som de själva?
     Allt detta förblir dock infekterat och förgiftat. Hos SR vill man mönstra ut ord som ”förort” och ”invandrare” och SVT:s nyhetschef har förklarat att man inte ska använda ett språk som någon kan bli kränkt av. Under hösten kommer UR:s nyproducerade serie ”Normkritisk historia” att sändas i SVT och vad den vill säga lär ingen bli förvånad av.
     Normkritik blir när den formuleras som hos public service mest en manual för slapptänkta. Kanske är de inte heller längre riktigt intresserade av journalistik.