stor tidningsbild Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin
(Göteborgs-Posten 8/3 2016)

I söndags ordnades konferensen ”Hijab som politiskt motstånd” hos Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Initiativtagare var dramatikern och vänsterpolitikern America Vera-Zavala, som ska sätta upp en hijabpjäs med premiär till hösten, och den islamiska aktivisten Fatima Doubakil.
     Jag ställde mig på vägen dit två frågor som jag hoppades få svar på: Hur ser detta politiska motstånd ut? Mot vad riktar det sig?
     En annan fråga värd att fundera över är hur det kan framställas som feministiskt att bära ett plagg som markerar underordning i ett patriarkalt regelverk.
     Nu finns det ju de som väljer att betrakta slöjan som ett klädesplagg vilket som helst, en markering av religiös tillhörighet som utomstående bör ha lika lite synpunkter på som om det handlade om frisyren eller kjolen. Det uppstår emellertid ett problem med religiös, eller annan ideologisk, klädsel om den ska kombineras med arbete i offentlig tjänst där den anställda förutsätts vara neutral. Det är en fråga om trovärdighet, både för individen och systemet.
     Ett annat problem är valfriheten: slöjan i dess olika utformningar utgör en uniformering och är som sådan inte något fritt val utan en anpassning till, eller underkastelse under, ett bestämt moral- och tankesystem.
     Det är förmodligen inte så att miljontals kvinnor jorden runt en dag vaknade och samtidigt bestämde sig för att det var så här de ville klä sig. Jämställdhet är inom islam strukturellt underordnad uppfattningen att män och kvinnor har skilda sociala roller.
     Föreläsarna och paneldeltagarna under konferensen i Botkyrka kom från Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Muslimska kvinnonätverket och kvinnorörelsen Hayat. Med fanns dessutom Paulina de los Reyes, professor vid Stockholms universitet, som på allvar beskrev den islamiska revolutionen i Iran 1979 som ett försök av täckta kvinnor att skapa ett mera rättvist samhälle.
     Enligt America Vera-Zavala behövdes den här konferensen ”på grund av världsläget, islamofobin och kampen mot terrorismen”. Maimuna Abdullahi från rättighetskommittén förklarade att det var ”en revolutionär konferens som behövs i det klimat som råder”.
     Men, fortsatte jag att tänka, hur ser det politiska motståndet ut och vad vänder det sig emot?
     Utanför konferenslokalen stod en barbröstad demonstrant, Aliaa Elmahdy, som dödshotad tvingats fly från hemlandet Egypten, med skylten ”Hijab är sexism, inte antirasism”. Hon möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet. Deras uppfattning är att västerlänningar sitter fast i strukturer som gör dem till förtryckare medan de själva är handlande subjekt som väljer sin uniformering.
     Så där fick vi svaret på undringarna kring hijaben som politiskt motstånd. Kvinnornas val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka hela samhället.
     Jag tyckte mig känna igen fraseologin från ett välbesökt könssegregerat möte i Köpenhamn häromåret med islamistpartiet Hizb ut-Tahrir, där ett antiimperialistiskt budskap, snarlikt 68-vänsterns, syddes ihop med religiös moralism.
     ”Vi måste formulera en antikapitalistisk politik,” sa Maimuna Abdullahi i Botkyrka. ”Vi underkastar oss inte någon annan än Gud, därför är islam det starkaste motståndet,” sa Aftab Soltani från Hayat.
     De här islamiska grupperingarna är små, ett sammanflätat nätverk, men de har fått medialt genomslag och utverkat alldeles för stora bidrag från staten. De har haft kulturministerns öra. När de pratar om politiskt motstånd bör man ta dem på orden och inse att de ser sig som ett avantgarde, som inte i första hand oroar sig för diskriminering utan verkar för att sprida ett politiserat religiöst normsystem där slöjbärandet blir till en ideologisk handling vars innebörd sträcker sig långt utanför den privata sfären.
     Det politiska motståndet är riktat mot den sekulära demokratin. Det är ett projekt där män och kvinnor bakom det kamratliga bror- och systertilltalet tilldelas separata uppgifter och där världslig lagstiftning och universella rättigheter på sikt bör bytas ut.
     Runtom i världen finns muslimer som vill reformera och modernisera islam, och på så sätt stärka kvinnornas ställning. I de flesta islamiska länder och miljöer verkar de i motvind eller lever under hot. Den islamiska lagen, sharia, graderar människovärdet och är dessutom oåtkomlig för rationella argument.
     Sorgligt nog har den västerländska vänsterns stöd till reformkrafterna inom islam i stort sett uteblivit. Exemplen på motsatsen – samarbete med de ultrakonservativa – är desto fler och har med tiden blivit mer markerade. Denna uppslutning bakom motståndet mot den sekulära staten och upplysningens idéer vittnar om en remarkabel värderingsmässig vilsenhet.
     I bänkraderna framför mig i Botkyrka satt en applåderande man från Postkodlotteriet, som finansierar Vera-Zavalas hijabpjäs, och en kvinna från Diskrimineringsombudsmannen DO som helt och fullt verkade dela arrangörernas verklighetsbeskrivning.


Efter publiceringen av texten här ovan blev det debatt. Här nedan följer mina båda inlägg i den debatten.

Ett svek mot dem som vill reformera islam
(Göteborgs-Posten 14/3 2016)

Edda Manga (GP 10/3) säger sig ogilla ”slöjdebatten”, men eftersom hon gillade konferensen ”Hijab som politiskt motstånd” (på Mångkulturellt centrum i Botkyrka 6/3) får man väl säga att hennes avståndstagande är en smula selektivt. Detta var ju verkligen en tillställning med slöjan i centrum.
     Som bekant finns det många, inte minst i länder med stor muslimsk befolkning, som till skillnad från Manga beskriver slöjan som ideologisk uniformering och som symbol för tvång och förtryck. För dem som vill reformera och modernisera islam är det ett svek att vänstern i väst enbart tycks förmögen att prata om könsorättvisor på sin egen hemmaplan.
     Vill man visa sig solidarisk behöver man inte sakna information. Läs vad utrikesministrarna från de 57 stater som kallar sig muslimska undertecknat i den så kallade Kairodeklarationen om hur de mänskliga rättigheterna i FN:s tappning inte alls är tillämpliga i länder där den gudomliga lagen sharia slår ut all mänsklig lagstiftning. Hör också vad kvinnor i svenska förorter sagt i åratal om moralpoliser, hederskultur och patriarkala strukturer i de miljöer där de växer upp.
     Edda Manga, som sannolikt ser sig som vänsteranhängare, har i stället valt att stödja dem som går i bräschen för en ultrakonservativ och könsseparatistisk lära med hijaben som ideologisk motståndssymbol.
     För hijabaktivisterna handlar engagemanget varken om diskriminering eller rätten att ta på sig slöja om man så önskar. Deras kritik riktar sig mot den sekulära staten och upplysningens idéer. De vänder sig mot tanken på universalism och betonar särskilda muslimska mänskliga rättigheter.
     De unga kvinnor med slöja som deltog i ”Hijab som politiskt motstånd” verkade inte särskilt förtryckta. Tvärtom hade de valt hijaben – och i något fall niqaben – just som aktivistisk markering. De var väldigt verbala och flera av dem pratade som nyfrälsta förstaårsstudenter från någon kurs i postkolonial teori.
     Edda Manga påstår som vanligt en del konstiga saker – i nättidningen Feministiskt perspektiv har hon framställt termen hedersvåld som rasistisk – och nu skriver hon som om hijabtjejernas mormödrar på grund av sina slöjor skulle ha svårare än andra att få pension i Sverige. Hur vet, kan man fråga sig, Pensionsmyndigheten vad folk har på huvudet?
     Utsagor om diskriminering ska tas på allvar, men alla påståenden behöver inte alltid vara sanna. Det som Manga betecknar som konferensens ”empiri” och ”sakliga argument” påminde mer om löst tyckande, sådant som paneldeltagarna med hennes ord ”talade om”, ”menade” eller ”anmärkte på”.
     Hos den marginaliserade del av vänstern, som lever som om världen fortfarande ser ut som i början av 1970-talet, har hijabaktivisterna funnit en bundsförvant i sin aversion mot USA – den store Satan – och andra västländer. Under konferensen återkom Algeriet flera gånger som exempel på den antikoloniala kampen. Frantz Fanon är fortfarande hjälten. Om nutida politiskt förtryck, könssegregation och slöjtvång sades inte ett ljud.
     Det var emellertid en äldre aktivist utan slöja som tydligast placerade arrangemanget i ett ideologiskt sammanhang. I ett högst anmärkningsvärt anförande beskrev Paulina de los Reyes, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, sin harm över att iranska delegater vid FN:s kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 fick frågor om sina slöjor när de kommit dit för att berätta om hur den då unga islamiska revolutionen hade syftat till större rättvisa i Iran.
     Till Aida Skåreby (GP 11/3), som skriver att slöjan är ett ordinärt klädesplagg som inte har med religion att göra, vill jag bara säga:
     Om slöjan inte är religiös måste arrangörerna bakom ”Hijab som politiskt motstånd” ha missförstått allting från grunden.

Ni torgför islamistisk propaganda
(Göteborgs-Posten 17/3 2016)

Varför kommer jag att tänka på de 31 imamerna i Danmark när jag läser vad Fatima Doubakil och hennes politbyråkamrater skriver (GP 16/3)?
     Jo, när danska TV2 helt nyligen dokumenterade hur flera danska moskéer uppmanar sina församlingsmedlemmar att följa islamisk lag i stället för dansk lag – och bland annat avråder kvinnor från att gå till polisen om de blir misshandlade i hemmet – samlades 31 imamer i Köpenhamn för att fördöma journalisterna. Inte moskéerna, utan journalisterna och yttrandefriheten.
     2013 ingick Doubakil tillsammans med sin make Kitimbwa Sabuni och Islamiska förbundets Omar Mustafa i en liten grupp, som skickade in en larmrapport till FN med krav på att den svenska staten ska övervaka och styra mediernas rapportering om frågor med anknytning till islam.
     Rapporten beskrev Sverige närmast som en apartheidstat. Regeringens insatser mot hedersförtryck kritiserades för övergrepp på minoritetsgrupper och rapportskrivarna begärde kvoteringar i samhället baserade på religiös tillhörighet.
     I Sverige finns ett islamistiskt nätverk som talar om särskilda muslimska rättigheter och om ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. I den här miljön är Fatima Doubakil en central person genom sin inblandning i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Centrum mot rasism, Charta 2008 och Afrosvenskarnas riksförbund. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja, och den nya kampanjen med hijab som politisk motståndssymbol är en del av samma aktivism.
     Kvartetten Abdullahi, Ouahabi, Soltani och Doubakil upprepar nu mantrat om att européer som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. I denna islamistiska propaganda ingår även kritik av alla förslag till skärpt terrorlagstiftning. Offerretoriken är en viktig beståndsdel och i skydd av den har Fatima Doubakil och hennes krets samarbetat med kända antisemiter och terrordömda.
     Grupperingar som hon är verksam i har som talare bjudit in bland andra Munir Awad, strax därefter dömd för att ha förberett ett terrorattentat mot Jyllands-Posten, och den brittiska journalisten Yvonne Ridley, bekant för sina antisemitiska uttalanden och verksam för den iranska propagandakanalen Press TV.
     Den ideologiska kontexten är alltså inte särskilt subtil och när det arrangeras en konferens med rubriken ”Hijab som politiskt motstånd” förstår de flesta att det inte handlar om avståndstagande från brutala regimer med strukturell underordning av kvinnor. Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.