Miljarderna rullar i ständigt motlut
(Dagens Samhälle 11/2 2016)

Tillbaka till Rosengård - del 2

Den skånska vintern – gråblek och vindpinad – gör inget bostadsområde någon riktig rättvisa. Andra tider på året är folk i rörelse här, träden lyser gröna och barnen leker utomhus, mopederna knattrar i gångtunnlarna. Nu betraktar de tegelgula huskropparna i tyst givakt ett par påbylsade kvinnor som drar sina barnvagnar och matkassar längs ett fuktigt asfaltstråk.
     FC Rosengård vinner allsvenskan i fotboll, men lagets stjärnor är inte tjejer härifrån och jag hinner inte gå långt förrän jag stöter på en socialsekreterare som berättar en bekant historia om kvinnor som sällan kommer utanför stadsdelen och om en överbelastad socialtjänst som aldrig hinner med något förebyggande arbete.
     Av henne får jag höra sådant jag hade hoppats skulle förändras och försvinna: hemlösheten spräcker budgeten, det handlas friskt med folkbokföringsadresser, anmälningar om våld i familjen leder sällan någonstans om inte familjen själv vill ha hjälp.
     - Våra klienter vill stanna i Rosengård. Det är den sfären de känner till.
     Stadsområdesdirektören Britt-Marie Pettersson är relativt ny på sitt jobb. Hon menar att Herrgården, den del där sysselsättningen är lägst och den religiösa kontrollen mest påtaglig, äntligen utvecklas i rätt riktning:
     - När alla går åt samma håll och hjälps åt blir det lättare. Det är inte bara förvaltningarna som går samman, medborgarna har fått vara med och tycka till. Nu gäller det att hålla i och hålla ut.
     Det finns positiva siffror: antalet bränder i det här hörnet av Rosengård har halverats från 266 år 2009 till 132 år 2014, valdeltagandet har ökat från runt 45 procent 2010 till cirka 50 procent 2014 och andelen elever i nian som är behöriga till gymnasiet har höjts från 24 procent 2013 till 50 procent 2015. Den senare förändringen har skett sedan Rosengårdsskolans högstadium stängdes.
     I Rosengård har miljarder gått till arbetsmarknadsinsatser och hundratals miljoner har stoppats in i kortvariga projekt för att få stadsdelen på fötter. I Herrgården skedde inga egentliga förändringar till det bättre förrän två nya fastighetsägare köpte in sig och bestämde sig för att någonting måste hända.
     Kanske är det detta som kommer att bli en användbar slutsats efter decennier av dokumentation och omhändertagande: där politiken misslyckats med att påverka de sociala sammanhangen får man lita till dem som först gör en ekonomisk kalkyl och sedan renoverar badrummen och polisanmäler knarkhandlarna.
     Snacka inte bara. Do it.
     När politiker och tjänstemän fortsatte att administrera ett tillstånd med låg sysselsättning, sjunkande betyg och stenkastning mot brandmän och stadsbussar klev det kommunala bostadsbolaget MKB fram och köpte 300 lägenheter i Herrgården 2006. Sex år senare köpte den privata fastighetsägaren Victoria Park tre gånger så många lägenheter i samma område.
     Båda drog slutsatsen att om Rosengård skulle komma på fötter måste man först få ordning på lägenheterna.
     - Kan man på sikt få stabilitet i bostadsområdet ökar fastighetsvärdet samtidigt som reparationskostnaderna minskar.
     MKB:s förvaltningschef Mats O Nilsson beskriver husen som togs över som slumförvaltade, slitna, nedgångna.
     - Det krävdes en väldig insats för att häva den förlamning som rådde. Vi renoverade för mycket stora belopp för att få tillbaka någon form av värdighet i området. Många som bor här har inte några alternativ. Det tar otroligt lång tid att vända trenden. Men det går åt rätt håll, det har blivit lugnare i husen.
     Victoria Park gick in 2012. Fastigheterna var byggda runt 1970, allt var uthyrt – och ändå var värdet lägre än för obebyggd mark i Malmö.
     - Då inser man att det är någonting i varumärket Rosengård som är negativt laddat, säger företagets vd Peter Strand.
     De nya ägarna började med att göra hembesök och berätta om rättigheter och skyldigheter, om hur källsortering går till och om hur köksutrustningen fungerar. Några boende i kvarteren fick anställning hos Victoria Park som öppnade ett kontor i området.
     - Tidigare ägare hade varit passiva och släppt allting väldigt långt. Kriminaliteten var påtaglig med skadegörelse, bränder och narkotikaförsäljning. Nu kan räddningstjänsten köra in i området utan poliseskort.
     Men förra julen sprängdes Victorias Parks lokal i stycken som hämnd för att en familj hade blivit vräkt.
     - Det var hysteriskt dramatiskt och väldigt obehagligt. Både våra medarbetare och boende har blivit psykiskt påverkade och den ekonomiska skadan var omfattande.

Det svenska samhället har fått ställa om sig och sina institutioner för att ta hand om kraftigt förändrade förutsättningar. Då handlar det inte bara om det senaste årets ström av asylsökande utan om hela den sociala problematik, som under betydligt längre tid växt fram i den nya segregationens spår.
     Ett mycket stort antal offentliganställda ägnar sin tid åt att försöka mildra effekterna. Deras arbete kan kallas den strukturella välviljan.
     Och den kommer att behöva utökas, och tåla större påfrestningar, när de många nyanlända får uppehållstillstånd och ska slussas ut i vardagen runtom i Sverige. Malmö gick i oktober in i krisläge 2 – ”allvarlig händelse” – och i förvaltningarna märks en djup oro för att både verksamheter och individer ska tvingas ner på knä.
     - Eftersom Migrationsverkets utredningar tar lång tid kommer kommunerna inte att se konsekvenserna av 2015 års siffror förrän i slutet av 2016 eller under 2017, säger Annelie Larsson, förvaltningsdirektör vid sociala resursförvaltningen i Malmö.
     I Arbetsförmedlingens prognos för de kommande två åren väntas de utrikes föddas andel av de arbetslösa öka kraftigt. Rosengård hör sedan länge till de bostadsområden där föräldrar inte går till jobbet när barnen går till skolan. När jag passerar närbutiken Babylon Livs i Herrgården och sneddar över de vintermurriga gårdarna med sina rökande män och arabiskspråkiga förskolor känns det på många sätt som en värld för sig, men samtidigt är den så välbekant eftersom den blivit en etablerad del av vår svenska verklighet.
     I höstas dunsade förre LO-utredaren Jan Edlings rapport ”Förorterna som Moder Svea glömde” ner i brevlådan. Med sin genomgång av 38 svenska bostadsområden, från Hersön i Luleå i norr till Herrgården i Malmö i söder, tyckte sig Edling kunna bekräfta att den uteblivna integrationen hade bitit sig fast i miljonprogrammets spruckna väggar.
     Slutsatsen var att förorterna har blivit en förvaringsplats för dem som inte delar medelklassens förutsättningar.

MKB, det kommunala bostadsbolaget, äger sedan tidigare fastigheter i områdena Örtagården och Törnrosen, grannar till det kaos som förra våren rådde på Värner Rydénskolan.
     - Syftet är att utbilda och ge barnen positiva framtidsdrömmar, men vi fick lägga tiden på att lösa konflikter och prata med föräldrarna om oacceptabla beteenden. Det var ohållbart. Det gick inte att tygla, säger läraren Eva Norman Persson.
     Hela området kände av stämningen, med gäng som samlades runt skolan. Det var barn som bodde i MKB:s hus.
     - Om en skola havererar så till den milda grad flyttar inte medvetna människor till vårt område och de medvetna som bor där flyttar därifrån. När det är motigt blir man lätt ensam och därför gick vi till skolan och frågade vad vi kunde hjälpa till med, berättar MKB:s förvaltningschef Mats O Nilsson.
     Medan skolan fick ny rektor och en organisation med mer ordning och reda satsade MKB på läxhjälp. För ett år sedan hade tio procent av eleverna på Värner Rydénskolans högstadium fullständiga betyg. Av det hundratal elever som nappade på erbjudandet om att läsa extra, sex timmar i veckan på kvällstid under resten av terminen, kom 79 procent in på sitt gymnasieval i höstas. De flesta av dem fick också sommarjobb hos MKB – riktiga jobb, tömma förråd, måla plank – i andra delar av Malmö, dit de måste transportera sig, med tider att passa. Samma program fortsätter nu under vårterminen 2016.
     - Som fastighetsägare kan vi inte bara begränsa vårt ansvar till det egna skrået, säger Nilsson. Känslan för helheten är otroligt viktig om man vill utveckla ett bostadsområde.
     I Herrgården var de hus som MKB tog över rejält nedgångna.
     - Vi högförvaltade fastigheterna med ett stort antal heltidsanställda. Vi vände trenden. Vatten och avlopp fungerar, tvättstugorna och hissarna är hela. Men man kan känna oro för att det kommer att bli ännu trängre i lägenheterna med Ebo-lagen och de många nyanlända.
     Victoria Parks vd Peter Strand berättar om en liknande totalrenovering av bortåt 900 lägenheter. Badrum, kök och fönster byttes ut. Tre nya förskolor har öppnats, företaget stödjer läxhjälpsprojekt och försöker hitta arbetstillfällen åt boende hos sina affärspartner. Till sommaren startar en fotbollsskola.
     Men problemen i Herrgården och Rosengård är långt ifrån lösta, betonar han.
     - Arbetslösheten är fortfarande hög, vilket jag tror är den viktigaste förklaringen till att det blir strul. Sådant här tar tid, det är ett stort skepp som har seglat åt fel håll väldigt länge. Nu tror vi att synen på Rosengård kan komma att förändras, precis som skett med Möllevången i Malmö och Södermalm i Stockholm.
     Ett hipster-Rosengård?
     - Har man varit långt ner i källaren ska man i alla fall kunna komma några pinnhål upp.

Polisen har ofta fått skäll för det den gjort eller inte gjort i Rosengård. Fastighetsägare har tyckt att den varit för passiv. Ungdomar har klagat på att den varit offensiv och hårdhänt och medierna har uppmärksammat föraktfulla uttalanden, som det riksbekanta ”apjävel” inifrån en piketbuss.
     Erik Jansåker, lokalpolisområdeschefen, säger att de anställda under många år har diskuterat bemötanden och uttryckssätt. Polisen har fått befogad kritik, menar han, men allmänheten måste också förstå att jobbet är komplicerat och att enskilda polismän kan bli stressade om det kastas raketer mot deras fordon.
     - Om jag gissar hur många som bor i området skjuter jag bara från höften, men under hösten har det kommit mycket folk till Sverige och alla dras förstås till dem de känner. Har man bekanta i Herrgården åker man dit och det gör inte saken bättre.
     Han ser det som ett bekymmer att så få vill berätta det de vet eller vittna när något har hänt.
     - Våld i familjen anmäler man inte så gärna till polisen. Hederskulturen finns här, men omfattningen vågar jag inte uttala mig om. Man har en annan syn och lever i ett parallellt samhälle. Man golar inte. Det är svårt att tränga in i detta.
     Samma brist på insyn råder när det gäller försöken att identifiera dem som kan misstänkas för att umgås i våldsbejakande religiösa kretsar.
     - I Rosengård finns en jordmån för radikalisering. Vi har en dialog med de stora muslimska föreningarna och försöker vara med i matchen. Jag återkommer till parallellsamhället: om man känner sig pressad av religiösa källarföreningar berättar man det inte nödvändigtvis för oss. I andra delar av stan hade den som blev trakasserad cyklat direkt till polisstationen.

Socialtjänstlagen skrevs med tillfälliga problem i åtanke, men de långvariga biståndsärendena utgör numera socialtjänstens vardag. Flera personer som är verksamma i Rosengård berättar för mig om hur systemen kan läcka och missbrukas och om den illusionslöshet detta har skapat.
     Man kan skilja sig på pappret och få två lägenheter, och hyra ut den ena i andra hand. Man kan ha tre fruar och få två extra lägenheter genom att registrera två av kvinnorna som anhöriga. Man kan missköta sin lägenhet, men få medlemsavgiften i hyresgästföreningen betald så att dess jurist kan arbeta för att man ska få bo kvar.
     Och det uppstår ständigt nya affärsmöjligheter. Man kan sitta utomlands och hyra ut sin lägenhet till åtta personer och få intäkterna och bostadsbidragen skickade till utlandet. Man kan hyra ut en tillfällig bostad för 15 000 kr dygnet åt ett en hemlös familj som socialtjänsten måste ta hand om. Som familjehem för ensamkommande ungdomar kan man få 15 000 kr per person och månad samt 4-8 000 kr i omkostnader per person och månad.
     - Jag har betalat ut 73 000 kr för att flyga hit en kvinna och hennes nio barn, som skulle återförenas med det syskon som redan själv hade tagit sig hit, berättar en socionom.
     - Varför söka vanligt jobb om man kan leva som familjehemsentreprenör? Och vet man om de här hemmen är bra, nu när det är så bråttom att få fram dem? undrar en lärare som arbetar med ungdomar med sociala problem.

När jag vill ställa frågor om Rosengård till de politiskt ansvariga vill de inte vara med.
     En av dem som skulle kunna säga något om utvecklingen är Luciano Astudillo. Han har länge varit engagerad i stadsdelen både som S-politiker, affärsman – styrelseledamot och framgångsrik aktieägare i Victoria Park – och fotbollsintresserad – han har varit ordförande i MABI, som senare blev FC Rosengård.
      Numera är han stabschef på kommunalrådsavdelningen i stadshuset och avvisar min förfrågan. Han mejlar:
     - Andra får tycka, inte min roll.
     Närmast till hands finns då hans chef, kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), men inte heller hon vill svara på frågor om Rosengård utan skickar bollen vidare till partivännen Andreas Konstantinides, numera ordförande i stadsområdesnämnd Öster.
     Jag ger honom en lång rad möjliga intervjutider med mycket god framförhållning. Jag skickar påminnelser som han inte besvarar. En rad mejl utan svar. Andreas Konstantinides, som under tio år varit den viktigaste stadsdelspolitikern i Rosengård, vill uppenbarligen inte bli intervjuad.
     I Malmö stads kommunikationspolicy, som finns att läsa på kommunens hemsida, står det:
     ”Vi ska vara enkelt tillgängliga för journalister och villiga att svara på deras frågor. (…) Vi ser till så att journalister möts med största möjliga öppenhet och får full insyn i våra olika verksamheter.”
     Malmö är den kommun som får mest pengar i det kommunala utjämningssystemet – 4,4 miljarder kronor 2015, en fjärdedel av stadens samlade intäkter. Eftersom alla skattebetalare i Sverige således även är skattebetalare till Malmö finns det ett brett allmänintresse av att få veta hur de ansvariga ser på de insatser som kommunen gör.
     Men frågor om Rosengård vill de inte lyssna på.

Det här är en stadsdel som i princip blev färdig över natten. Få lägenheter har senare tillkommit medan befolkningen växt kraftigt. Först nu, snart 50 år efter att de första hyresgästerna flyttade in, planeras en mer omfattande nybyggnation.
     Culture Casbah-projektet har ritats av den danska arkitektfirman Lundgaard & Tranberg och är tänkt att innehålla trettio verksamhetslokaler nedanför ett spektakulärt lägenhetstorn i tjugotvå plan med stora glaspartier – en kortare kusin till Turning Torso i Västra hamnen.
     Stadsplanerarna ser framför sig ett stråk som tydligare förbinder Rosengård med innerstaden. På skisstadiet finns Amiralsstaden, med ny tågstation och fullständig ombyggnad kring Rosengårds Centrum och den breda Amiralsgatan. Gatan ska i så fall förvandlas från genomfartsled till stadsgata och nya bostäder byggas där bilarna nu susar fram.
     Sabina Dethorey, kommunal utvecklingssamordnare i Herrgården, ser nöjd ut:
     - Vi har länge velat få i gång byggandet och snart ska det bli ett 40-tal radhus på fältet vid vattentornet. Nu är vi väldigt långt fram i tiden, men fullt utbyggd skulle Amiralsstaden kunna innebära en förtätning med mellan tusen och tretusen bostäder.
     Det är en spännande tanke; när jag i dag vill passera Amiralsgatan tvingas jag gå över centrumanläggningens sönderblåsta parkeringsplats med en bestämd känsla av att bryta mot oskrivna regler. Så har det alltid varit här. Kvarteren har kurat ihop sig och vänt ryggarna mot varandra. Hit har människor flyttat som är vana att umgås utomhus och som hamnat på en plats som velat något annat.
     Hur ska Malmö klara den stora befolkningsökningen, som enligt dagens prognos kommer att ge 33 000 nya invånare de kommande fyra åren?
     Det handlar inte bara om ekonomi utan också om sociala och kulturella konsekvenser, om tillit och samförstånd, om tro på att det ska ordna sig. Vad ska människor försörja sig på, vem ska undervisa barnen?
     Hur många kommer att söka sig till Rosengård?
     Möjligen är det också som en socialsekreterare i stadsdelen säger:
     - Resten av Malmö håller på att bli mer likt Rosengård.
     Ute i Herrgården sitter Marie Hendra, som arbetat länge i stadsdelsförvaltningen med just de här kvarteren och som nu är avdelningschef för områdesutvecklingen.
     - Det är fortfarande förfärande få barn som har någon bild av sin framtid, en framtidsdröm. Omgivningen påverkar ju barnets möjligheter att se sig självt i olika sammanhang. Tidigare var det fruktansvärt slitna gårdar, med folk som bodde i trapphusen. Nu har den fysiska uppväxtmiljön förändrats. När MKB gick in i Herrgården var det första gången som någon sa att vi vill behålla dem som bor här.
     Mats O Nilsson, MKB:s förvaltningschef, ger emellertid inga löften om snabba förändringar:
     - Herrgården är ett av Sveriges svåraste områden. Att driva runt det som det ser ut i dag är kostsamt. Där det finns problem flyttar de som vill någonting, som har en drivkraft. De som inte vill någonting eller som vill bo i en skyddad värld trivs bäst där det inte kommer en massa andra och lägger sig i.