I väntan på Rosengårds stora lyft
(Dagens Samhälle 4/2 2016)

Rosengård 2003

Vid vårterminens slut 2003 publicerade Sydsvenskans kulturredaktion tre artiklar som jag hade skrivit om Rosengård i Malmö. Rubrikerna blev ”När det onormala blir normalt”, ”En stad för sig” och ”Nu har vargen kommit”.
     Det var också vad de handlade om: att stadens politiker och förvaltningar hade låtit oacceptabla förhållanden bli vardag, att ett parallellsamhälle hade kunnat upprättas och att varningstecknen hade negligerats.
     I texterna fanns en oro för hur barnen hade det i stadsdelen; i skolan, på gatan, i otrygga hemmiljöer, i sammanhang präglade av patriarkal, religiös konservatism. Gensvaret blev stort. Lärare, fritidsledare, sjuksköterskor, kuratorer, dokumentärfilmare, en mängd personer från hela landet med intresse för de uppväxtmiljöer vi erbjuder våra barn, hörde av sig. De enda som inte tyckte att det var bra att diskutera Rosengård visade sig finnas bland mina närmaste kolleger, journalisterna.
     Några slutade att hälsa. Det var som om jag över en natt hade förvandlats, genomgått en personlighetsförändring och inte längre tillhörde det allmänt kulturradikala mediegänget. Genom att beskriva existerande missförhållanden, och de boende i området som handlande subjekt, hade jag ägnat mig åt stigmatisering och svartmålning, fick jag veta.
     Nja, det är inte korrekt att säga ”de enda som inte tyckte det var bra”. De ansvariga politikerna i Malmö teg som muren.
     Allra första gången som jag rapporterade om Rosengård måste ha varit runt 1970. En grupp aktivister demonstrerade då i den nya stadsdelens lervälling mot den ringväg som skulle dras just utanför bebyggelsen. Rosengård låg inte alls långt borta. Länge bodde jag själv just runt hörnet. Begreppet förort betecknar här mest ett mentalt tillstånd. Från centrala Malmö cyklar man till Rosengårds Centrum på tio minuter.
     Och när jag nu på nytt fikar i detta centrum - tjugo kronor för kaffe och mikrovärmd kanelbulle på Calles Café – är allting välbekant. Somaliska män i spridda grupperingar. Arabisk samling hos frisören. Basar och växlingskontor, guld, tyger, leksaker i plast; Moon Trading, Salong Rosa Flamingo, All Safari Shop. De enda som ser ut att ha svenskt påbrå är bibliotekarierna.
     En förändring är väldigt synlig: för varje år har slöjorna blivit fler.


Tillbaka till Rosengård - del 1

Våren 2015 stänger skyddsombuden Värner Rydénskolan i området Törnrosen i Rosengård. Lokaler har slagits sönder, lärare har dödshotats.
     - Det var ingen skola. Vi sysslade inte med utbildning, säger språkläraren Eva Norman Persson.
     Sedan blir det sommar och granater kastas och skott avlossas i Rosengård och andra bostadsområden i Malmö där svartekonomin och skuggsamhället utövar sin alternativa makt. Allvarliga hot skickas till åklagare och polisutredare. Ett ord som korruption dyker upp i den lokala debatten; kan man köpa uppehållstillstånd och automatvapen kan man kanske också skaffa sig inflytande på andra vägar.
     För några år sedan pratade jag med Barry Glick, amerikansk expert på ungdomskriminalitet, medan vi vandrade runt i Malmös mest osäkra kvarter:
     - Om ni inte samlar er som samhälle och skaffar en socialpolitisk plan för att hindra nyrekrytering av gängmedlemmar, kommer våldet på gatorna och förstörelsen av egendom att öka kraftigt.
     Två veckor före julafton 2015 sitter jag i en aula på sjukhusområdet i Malmö och lyssnar på redogörelser för hur lyckat det kommunala Områdesprogrammet har varit. 100 extra miljoner har under fem år öronmärkts för att få fram fler jobb och sociala aktiviteter i fem malmöitiska bostadsområden – bland dem det problematiska Herrgården i Rosengård.
     Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) talar från aulans podium om fantastiska resultat. I en dagsfärsk broschyr heter det: ”Områdesprogrammet har bland annat lett till bättre samarbeten med och mellan offentlig och privat sektor, stadsutveckling med fysiska förbättringar, medborgardialoger har hållits och hållbarhetsstrategier skrivits.” Den borgerliga oppositionen är kritisk och efterlyser senare samma dag en utvärdering.
     Utgångsläget har knappast varit gynnsamt. Så här skrev Statistiska centralbyrån om Herrgården i september 2015 i en studie av femton utsatta bostadsområden:
     ”Stadsdelen har störst andel utrikes född befolkning, framför allt från länder utanför Norden och EU. Den utrikes födda befolkningen har i större grad än i andra stadsdelar kommit som skyddsbehövande. Detta är faktorer som oavsett var i Sverige man bor är förknippade med bland annat lägre gymnasiebehörighet, lägre förvärvsfrekvens och större behov av försörjningsstöd. I Herrgården finns dessutom endast hyresrätter vilket påverkar vem som flyttar till stadsdelen.”
     När Områdesprogrammet sjösattes av kommunfullmäktige var syftet att ”alla Malmöbor ska integreras och inkluderas i samhället och få del av välfärden”. Där jag nu sitter i min bänkrad får jag famnen full med trycksaker med rubriker som ”Malmös väg mot social hållbarhet” och ”Nu lyfter vi Malmö!”.
     Runt omkring mig ser jag nöjda kommunala tjänstemän och luften surrar av repliker kryddade med ord som kunskapsallians, koordination och inkluderande förhållningssätt. Det dricks kaffe och knapras på kakor. Ett projekt är slut och ersätts snart med ett annat.
     Detta är också trösterikt för de inblandade eftersom ingen kan förvänta sig omvälvande resultat på kort sikt.
     - Man slog sönder rutor och sparkade in dörrar. Man slet loss element från väggen. När skolan stängdes rådde upploppsstämning här, berättar Eva Norman Persson, som också är lokalt ombud på Värner Rydénskolan för Lärarnas Riksförbund.
     Lokalpolisområdeschefen Erik Jansåker sitter i ett nytt grafitfärgat och inbrytningssäkert polishus vid von Lingens väg i Rosengård. Han talar om två sorters våld: de kriminella gängen och den sociala oron när ungdomar tänder eld på sophus och kastar sten på utryckningsfordon.
     - Det har varit bökigt i omgångar. Just nu upplever vi att det är förhållandevis lugnt, men det är ingen hemlighet att Herrgården hör till de mest utsatta områdena i Sverige. Här finns psykosociala problem, löst sammansatta nätverk och ett parallellt samhälle där man sköter allting internt.
     Alla som varit med ett tag vill egentligen att den här förortsdiskussionen ska vara över och att Områdesprogrammet ska visa sig ha varit mer lyckat än andra program och projekt och att Malmö nu faktiskt lyfter, precis som i broschyrerna. Varför tjata som en repig grammofonskiva, varför älta patriarkala strukturer och hot och heder och respekt när alla kommunala förvaltningar är så överens om att arbeta med social hållbarhet?

Rosengård är en välkänd symbol för det svenska miljonprogrammet, vilket också ger alla beskrivningar en politisk laddning. Vem har rätt att vara kritisk och vad kan man säga?
     Greg Dingizian klev in med buller och bång. Han hade bott i Rosengård i två år som barn, gått på Värner Rydénskolan från fyran till nian – ”lärarna och rektorn hade ingen makt, där fanns gäng som kontrollerade väldigt mycket” – och när jag träffade honom häromåret hade hans fastighetsbolag Victoria Park just köpt 867 lägenheter i Herrgården, den del av stadsdelen som blivit omtalad för kackerlackor, knark och kravaller.
     - Jag sa till länspolischefen att jag ville ha nolltolerans. Ge mig tjugo-trettio poliser så ska vi rensa allt på ett halvår. När man köper de här husen köper man in sig på en plats där vissa av dem som bor där tycker att de själva äger den. De kriminella utgör en enklav. Det är en stor ekonomisk apparat som snurrar där. De vill inte bli störda.
     Nu har Victoria Park renoverat lägenheterna. Det har inte alltid varit enkelt. Julen 2014 sprängdes bolagets lokalkontor i stycken sedan en kriminell familj blivit vräkt på grund av obetalda hyror.
     Det där hör förstås till den dramatiska delen av berättelsen. För de flesta i Rosengård, inte minst i bostadsrättskvarteren på andra sidan Amiralsgatan, lunkar vardagen på. Väldigt många som bor här säger att de trivs, att här finns en speciell stämning och gemenskap. Men i statistiken ser man samtidigt bekymren: arbetslösheten, bidragsberoendet, skolorna, det låga valdeltagandet.
     Drömmarnas Hus har just fyllt 25 år och har för länge sedan lämnat projektstadiet och blivit en permanent och viktig kulturverkstad för barn och ungdomar. Lokalerna finns i den herrgård från 1800-talet som gett stadsdelen dess namn. Verksamhetsledaren Lotta Lundgren var med från första början och hon lyfter stolt fram nästa stora teatersatsning, ”Den röda tråden”, en nyskriven pjäs av Sabrinha Lagoun som kom hit som högstadieelev och på allvar fick smak för kulturen med drömhusets hjälp.
     - Den utspelar sig i dubbla världar, lite som Alice i Underlandet. Temat är rädslor och mod.
     Sådant har Lotta Lundgren sett mycket av genom åren. Drömmarnas Hus ligger inom synhåll från både Rosengårdsskolan och Herrgården.
     - I somras var det bomber och skottlossning. Barnen hölls inomhus. Det handlar om makten över området. Greg Dingizian har velat fixa fastigheterna. Men kulturen då?
     Det har Lotta Lundgren alltid sagt när hon diskuterat Rosengård:
     - Men kulturen då?

Om Rosengård har det författats en rad böcker och avhandlingar. Bland dessa märks Försvarshögskolans ”Hot mot demokrati och värdegrund” från 2009, i vilken Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos skriver om slöjtvång och islamistisk radikalisering, och en forskarrapport från Malmö högskola, ”Det är inte stenarna som gör ont” (2010), där bränder och stenkastning åtminstone delvis förklaras med att de boende har samhällssystemet emot sig.
     Det bor drygt 24 000 människor i Rosengård. Fram till 2020 väntas siffran öka till 27 400, men kommunens prognos togs fram innan fjolårets migrationsström var känd. Dessutom finns här ett okänt antal personer som inte syns på papper. För femton år sedan gissade polisen på 3 000. I ett reportage i det danska polisfackets tidning häromåret spekulerades det – ganska vilt – om att det kunde röra sig om så många som 8-10 000. I dag vill varken fastighetsägare, poliser eller kommunala företrädare ange någon siffra.
     Från första början följde skepsisen området i hasorna som en dyster skugga. Man kände på sig att det här skulle kunna bli ansträngt. Redan 1974 startades ett antal byalagsliknande verksamheter, de så kallade Sofiorna, med uppbackning från social- och fritidsförvaltningarna. Man ville stämma i den bäck som annars kunde bli en å.
     ”Hej, Herrgården” heter en tidning som kommunen numera delar ut i den del av Rosengård, som länge varit en veritabel flod av bekymmer. Tilltalet påminner om bussigheten hos Sofiorna. De boende uppmanas att engagera sig.
     - Genom en samverkansprocess som heter Kraftsamling Herrgården har vi byggt upp en kunskapsallians med Rädda Barnen och Individuell Människohjälp, berättar utvecklingssamordnaren Sabina Dethorey. Vi ska bjuda in alla aktörer för att skapa en beredskap för att ta emot de nyanlända som väntas komma.
     I en informationsfilm från Kraftsamling Herrgården säger Joel Veborg, projektledare hos Rädda Barnen:
     - Jag tror att det kommer att bli riktigt häftigt. Får vi till det här och ser till att hitta på samordningsfunktioner och att verkligen förstå varandra så är det någonting helt unikt.
     Och så är det med mycket som skett i Rosengård: projekten känns igen även om deltagarna är med för första gången, de sociala beskrivningarna är bekanta om än formulerade med det för dagen rådande projektspråket – och grundproblemen är överraskande beständiga.
     Överraskande för att så stora ekonomiska och personella resurser har satsats på förändring.
     Eller så är det tvärtom så att de har plöjts ner här för att permanenta en organisation som gjort sig till en självklarhet, men som inte åstadkommit särskilt mycket förändring och just därför kräver ständig förstärkning.

Det har hunnit gå 28 år sedan polisen spred det här flygbladet till föräldrarna i Rosengård:
     ”Under våren har flera ungdomsgäng, mellan 13-18 år, ertappats med omfattande kriminalitet. Brotten har bestått i skadegörelse, misshandel och inbrott. Flera ungdomar har ertappats, förhörts och erkänt brott. Men problemen kvarstår. Vi har ofta förvånat oss över den okunnighet som föräldrar svävat i beträffande sina barns förehavanden. Ungdomar har vistats ute sent på nätterna, ofta spritpåverkade. De har kunnat komma hem med stöldgods utan att någon reagerat.”
     - Det är klart att det finns en social problematik. Många har försörjningsstöd och det påverkar också barnen.
     Så beskrivs dagens situation av avdelningschefen för Individ och familj hos socialtjänsten, Sara Kleijsen Åhlander.
     - Men, säger hon också, min bild är inte att det är mycket värre i Rosengård än i andra delar av stan.
     Trafikleden Amiralsgatan klyver stadsdelen mitt itu. Den skapar ett hundra meter brett dike som försvinner in under köpcentret som en påminnelse om hur 1960-talets stadsplanering kunde se ut: man mätte upp parkeringsplatsernas omfång, men var mindre nogräknad när det gällde trivseln på gårdarna. Alla affärer placerades i centret. Därför är det här människor samlas, i butiksgångar med gult ljus, i en ganska ogästvänlig miljö som fungerar som fritidsgård för alla åldrar.
     - När jag gick ombord på ett fartyg i hamnen i Dakar och reste till Europa bar jag med mig min mammas ord: ”Om du kommer till ett land där alla hoppar runt på ett ben ska du göra samma sak.”
     Få har varit verksamma längre i Rosengård än Diabaté Dialy Mory, Dallas kallad. Han har jobbat på fritidsgård och i skolorna och fortsätter 73 år gammal att coacha ungdomar i Malmö Boxningsklubb i idrottshallens källare vid Rosengårds Centrum. Dallas hör till dem som förkroppsligar integrationsbegreppet utan att påstå att det är det just det han håller på med.
     Om vardagen i stadsdelen säger han:
     - Många lever precis som de gjorde i sina gamla hemländer. De umgås aldrig med några svenskar. Man kan leva byliv här, hela livet ut. Men om man lever byliv kommer man ingen vart.
     Därför skickar han sina unga boxare ut i världen, i minibuss, till tävlingar i Lomma och Landskrona och längre bort.
     Alltfler föräldrar har de senaste åren också valt att placera sina barn i skolor i andra delar av Malmö. Några har gått till muslimska friskolor. Andra har sökt sig utåt, oroliga för att annars bli isolerade och missa möjligheter. I skolorna som ligger närmast har det varit för mycket stök och för dåliga resultat. Många elever behärskar inte det svenska språket. Här finns även en klassdimension: familjerna saknar ofta studietradition. Dessutom har skolorna haft svårt att planera eftersom de sällan vetat hur många elever som kommer vid terminsstarten.
     Att flera hundra Rosengårdsbarn nu varje dag tar bussen till en skola på annat håll bryter ett mönster. Kanske är det en av de viktigaste förändringarna under ytan. Den gamla tanken om att det är bäst att gå i samma klass med samma kompisar luckras upp, samtidigt som det senaste årets ström av migranter ställer Malmös skolor inför svåröverskådliga expansionsproblem.
     Det talas om att årets budget redan har havererat. Flera hundra miljoner saknas i krisplanen för förskolorna och grundskolorna på grund av den oplanerade befolkningsökningen. De närmaste fyra åren väntas 8 500 nya elever, vilket gör att mellan tjugo och trettio skolor, kanske fler, måste byggas.
     Var ska alla lärare komma ifrån? Hur kommer undervisningen att kunna anpassas till de nya förutsättningarna?

2003 skickade rektorerna i Rosengård ett nödrop till politikerna och beskrev ”ett mycket tufft klimat med fönsterkrossning, sönderslagning av toaletter och allmän stökighet i dess fotspår”. De oroade sig för att ”våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna” och underströk att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation”.
     I en rapport från Skolinspektionens 2011 framkom att bara 13 procent av eleverna i nian på Rosengårdsskolan nådde de uppsatta målen. Åtskilliga lärare for i taket när stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides (S) hävdade att allt var personalens fel.
     - De kommer bara med bortförklaringar, sa han. De skyller på Rosengårdsbornas situation, på kravaller, stenkastning och bränder.
     2013 togs det drastiska beslutet att stänga Rosengårdsskolans högstadium och sprida eleverna till andra skolor. När SVT:s ”Uppdrag granskning” frågade Konstantinides vad han hade att säga till alla dem som genom åren lämnat skolan utan tillräckliga kunskaper, svarade han:
     - Förlåt.
     Det har länge varit svårt att jämka samman de båda vanligaste beskrivningarna av Malmö – den om den unga framtidsstaden vid brofästet till kontinenten och den om den segregerade staden på dekis och på bidrag.
     Den så kallade Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö ville i sin slutrapport 2012 framför allt diskutera skillnaderna i hälsa mellan olika grupper och stadsdelar. Det underliggande budskapet var att denna ojämlikhet uppstår i det svenska samhället, som en följd av systemets brister och diskriminerande arbetssätt. Andra har pekat på att det har skett en stor inflyttning av människor med sämre livsomständigheter och sämre prognoser än genomsnittet när det gäller hälsotillstånd och livslängd.
     Malmökommissionen skrev att offentlig debatt om stadens problem kan vara av ondo: ”Även bilden av Malmö bidrar till att befästa segregationen mellan innanförskap och utanförskap.”
     Kommunen har senare tryckt upp en kommunikationsmanual med titeln ”Bilden av Rosengård” och i den uppmanas de anställda att tala om stadsdelen som ”porten till integration”. De bör också säga ”sociala utmaningar” i stället ”social utsatthet”.

Stadsdelen är överblickbar, flack med ljus som släpps ner på grönytor som lämnats öppna. Från en balkong på sjunde våningen ser man den monumentala hyreslängan Kinesiska muren, minareten vid Islamic Center, Vänskapsparken, utomhusbadet, ishallen, butikscentrets asfaltparkering, raderna av gult eller rött tegel med parabolerna vända mot andra horisonter.
      Man kan säga att här blir idéerna om jämlikhet och jämställdhet hårt prövade. Det är lättare att prata om siffror i skolbetyget än om värderingar och de konflikter som kan uppstå när en man inte vill låta sin hustru träffa en manlig handläggare. Socialtjänsten har för länge sedan avskaffat sina fältarbetare och sitter nu mest på kontor. Skolans personal har i årtionden känt sig överbelastad. Om det förts en intern debatt har den sällan visat sig på utsidan.
     Begrepp som segregation och integration används förstås hela tiden, men även de blir efterhand slitna och alltmer abstrakta. Handlar det om ruttna badrum, bidragsnivåer eller människosyn? Vad kan man begära av individen i ett system som är otydligt med vad det vill?
     På en Rosengårdsskola blir en lärare så misshandlad av en elev att hon sjukskrivs en hel termin. Då initierar skolans ledning en antivåldsutbildning – för lärarna.
     - Det är en svår situation med hög arbetsbelastning för socialsekreterarna, säger Sara Kleijsen Åhlander hos Individ och familj. En person kanske handlägger sextio försörjningsstödsärenden. Sedan har vi missbruk, hemlöshet, barn som far illa och föräldrar som behöver stöd.
     Är det förhållanden som blivit permanenta?
     - Det hoppas jag inte. Då kan vi lägga ner vårt arbete.