Tillitsstaten har blivit en jämmerdal
(Göteborgs-Posten 5/11 2015)

Det är en märklig upplevelse; ett Sverige som svävar fritt, utan styrsel, mot okänt mål.
     Till skillnad från grannländerna lyckades vi hålla oss i utkanten av de båda världskrigen och utvecklade i stället ett samhälle utan nationell skapelseberättelse. Den svenska efterkrigsballongen pumpades full av modernitet – världens mest välordnade land där välstånd födde tolerans – och när luften nu pyser ut är den fylld med missnöje och missmod.
     Rörelser och förändringar tar ofta tid. Man ser dem då i backspegeln först när omgivningen redan blivit annorlunda. Nyhetsmedierna är dåliga på att uppmärksamma de här förskjutningarna under ytan medan de pågår och journalistiken begränsar sig därför gärna till de frågor som ställs i journalisternas egna kretsar.
     Varje land som tar emot många invandrare och flyktingar behöver, om resurserna inte är oändliga, fråga sig hur nykomlingarna ska tas emot och bli en del av samhället. Det är inte nödvändigtvis främst en fråga om ekonomi utan om hur vi ska fungera tillsammans; det handlar om tillit, trygghet, yttrandefrihet och demokrati.
      Varför har det då i gott och väl trettio år varit så förtvivlat svårt att just i Sverige, det land i Europa som varit allra öppnast, prata nyanserat om de förändringar som migrationen fört med sig?
     Eftersom varje nyfiken eller ängslig undring så snabbt förpassades till det dunkla hörn där det fiskas i grumliga vatten uppstod till sist den sortens parti som ingen av dem som hyssjade ville ha. Dövörat hade slagits till. Vi hade ju koll sedan länge, vi var strukturellt välvilliga, det fanns en stadsplanering som räknade ut hur många boende det skulle gå på varje parkeringsplats.
     Kriget i Syrien har pågått i mer än fyra år, men när det nu kommer en våg av människor från flera olika dysfunktionella länder tycks de flesta här hemma ha tagits på sängen.
     Den samhälleliga beredskapen visar sig så usel att välgörenhet på nytt görs till svaret på de obesvarade frågorna. Vår tilltro till den institutionella förmågan att hantera samhällsproblem har förbytts i misstro. De tycks ha fått rätt som misstänkt att detta inte är den självklara win-win-situation som det med utbredd intellektuell lättja talats om i medierna. Och då gör regeringen ett lappkast och börjar diskutera på ett sätt som den häromveckan skällde för främlingsfientligt och ovärdigt ett öppet samhälle.
     Hela havet stormar och för första gången på väldigt länge kan vi, både styrande och styrda, beslutsfattare och allmänhet, säga att vi inte vet vart vi är på väg. Plötsligt lever vi i en jämmerdal och inte längre i någon tillitsstat.