Bibliotek, bildning och brinnande böcker
(Dagens Samhälle 5/11 2015)

Biblioteken står mitt i debatten om samhällsklyftor. Samtidigt som Årets bibliotek erbjuder hängmattor och funkisarkitektur eldar ungdomsgäng upp böcker på andra bibliotek. Vad betyder bildning och folkbildning i en tid av digitalisering och försämrad läsförmåga?

Akademikerfacket DIK har under hösten kommit med två rapporter om arbetsmiljön på biblioteken. Det här är några av resultaten från en medlemsenkät i somras:
     84 procent uppger att de hade mött aggressiva besökare. Tre fjärdedelar har upplevt oro och oordning på biblioteket. Två tredjedelar berättar om skadegörelse. 41 procent svarar att det förekommit våld på deras arbetsplats. 22 procent säger att de har blivit hotade på jobbet.
     - Det är alarmerande och måste få ett stopp, säger Karin Linder som första november lämnade ordförandeposten i DIK för att börja arbeta med den nationella biblioteksstrategin.
     Enligt Linder vill de som bråkar och vandaliserar egentligen vara någon annanstans, men på många platser är biblioteket den enda öppna, offentliga lokalen som finns. På så vis blir den en åskledare för den sociala oron i stadsdelen.
     I rapporterna beskrivs hur besökare till och med sätter eld på böcker – bokbål på bibblan.
     - Det där är en typisk ungdomsgrej, menar Karin Linder. Man lattjar med tändare, det är lite coolt. Vad jag kan se är att de bibliotek som har möjlighet att bygga relationer med sina besökare får ner problematiken.
     Det var i maj som en intensiv debatt drogs i gång om tillståndet på svenska bibliotek. Journalisten Paulina Neuding skrev i Svenska Dagbladet om hur bibliotekarier runtom i landet vittnat om stökiga ungdomsgäng, trakasserier, förstörelse och otrygghet.
     Svensk biblioteksförenings ordförande Niclas Lindberg svarade genom att ifrågasätta bibliotekens ”tysthetsnorm”. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm, bemötte Neuding i SvD: ”Alla kan inte kunna alla koder, tänkta eller explicita beteenden som ligger outtalade som ett kitt mellan vana biblioteksbesökare.” Hoflin avslutade: ”Gå en mil i en annans skor först. Sedan kan du uttala dig.”

Biblioteket i Hässelby Villastad är ett kvadratiskt rum inhyst i ett ganska litet köpcenter med låg takhöjd i gångarna. När ett ungdomsgäng i våras hotade att ta över lokalen tvingades man ändra öppettiderna och stänga tidigare. Men enligt bibliotekarien Einar Ehn ville marknadsavdelningen inte att orsaken skulle bli offentlig.
     - Det handlade om ungefär 25 ungdomar, De stökade, förde liv, ibland blev det handgemäng. Det är ett socialt problem när tioåringar hänger i gäng med alldeles för gamla ungdomar och män som är bortåt 25 år. Det finns kriminalitet bland dem, det vet vi. Stöket är en konsekvens av de sociala problemen och det upplösta normsystemet. Det ska inte normaliseras, men det är just det som sker om vi stänger utan att närmare gå in på varför.
     Centret känns ganska slitet och området är segregerat, placerat vid en genomfartsled och med många boende med invandrarbakgrund.
     - De här ungdomarna förstör för andra besökare som tillhör samma grupper. De skräpar ner och kastar böcker. Det är destruktivt. I Bagarmossen vet jag att man kissar på böckerna i bokhyllan. Det är obehagligt när det väller in väldigt aggressiva ungdomar. De testar en. Det är något slags snoppmätartävling. Den kvinnliga personalen har de å andra sidan mycket mindre respekt för. Det är en extremt patriarkal kultur.
     I somras gick man tillbaka till de gamla öppettiderna och under hösten har stöket återvänt. Einar Ehn säger att han vill försvara bibliotekets integritet – ”den är hotad och jag vill förklara varför” – och att han drivs av ett socialt engagemang.
     - Jag bor här. I och med att det handlar om småungar känns det hopplöst ibland. Man ser att de kommer att växa upp i det här. De befinner sig i fritt fall. Jag är genuint orolig. Det finns en extremt irriterande tendens att relativisera och säga att ungdomar alltid är ungdomar eller att man inte ska svartmåla förorten. De här barnens och ungdomarnas största problem är inte att man svartmålar området de bor i. Det som förfärar mig är flatheten när man försöker deala med problemet. Flatheten är värst hos människor som inte på daglig basis lever i områden där det är mycket stök och sociala problem.
     Hur reagerar då bibliotekspersonalen på hot och vandalism? Enligt Karin Linder är det väldigt olika: det finns bibliotekschefer som ringer direkt till barnens föräldrar medan man på andra håll är mer uppgivna.
     - Vissa bibliotek säger att det är väl okej eftersom de unga är så utsatta och då måste man stå ut med det här. Ibland kan man undra om man ska ta fajten eller bara tänka att det går över.
     Sker det en tillvänjning?
     - Det är ett allmänt samhälleligt problem, kan jag tycka. Var går gränsen för vad vi kan tolerera? Vi kanske behöver en sådan diskussion igen: Hur ska vi bete oss mot varandra?
     Bibliotekarien Einar Ehn vill inte heller se det som en biblioteksfråga:
     - Man vill ju vädja till hela det offentliga Sverige att inte hela tiden hitta alternativa förklaringar och försvara dem som är i förment underläge. Kan vi stämma i bäcken? Hur kan vi hitta lösningar som inte handlar om att lappa och laga? Utanförskapet måste stävjas i en mycket tidigare ålder. Det grundläggs tidigt. Det är inte så att man hamnar i dåligt sällskap när man är femton. Det där är ju bara nonsens.

En trappa upp i gallerian i Kista ligger Årets bibliotek 2015. Utmärkelsen kommer från fackförbundet DIK och man förstår att juryn imponerats av de ljusa lokalerna med sina låga vita, välvda hyllor. Här finns både skinnfåtöljer och hängmattor. I två rader står tolv upptagna datorer. Kaféet sköts av en välkänd kedja. När man tittar ut mot Kista Torg ser man en nedklottrad kiosk som säljer strömming med potatismos och ett turkosblått polishus med kemtvätt och asiatisk lunchbuffé i bottenplanet.
     Här inne är moderniteten av ett annat slag; kulturdesignad, digitaliserad och öppen mot kommersen en rulltrappa ned. Även Kistabiblioteket har dock haft sin beskärda del av klagomål på oväsen och stinkbomber.
     Sven Nilsson var bibliotekschef i Malmö på 1990-talet och har sedan dess verkat som konsult i kultursektorn. Han har skrivit flera böcker om kulturpolitik och arbetat med biblioteksplaner i ett trettiotal kommuner.
     - Den dominerande diskursen är den som ser allt som en påbyggnad: vi ska inte bara låna ut fysiska böcker utan också e-böcker, vi ska inte bara ha fysiska filmer utan också ge tillgång till dem elektroniskt. Risken är att biblioteket bara blir en kanal vid sidan om det kommersiella. Man har varit alldeles för inriktad på det kompensatoriska och låtsats som om det finns genuint fattiga människor där ute, men man glömmer då att dessa fattiga människor har mängder med kulturella alternativ, framför allt i form av digitala medier och rörliga bilder. Biblioteken är primärt inte någon sorts förlängd socialtjänst. Bra bibliotek kräver att man också har fungerande relationer med dem som är välutbildade.
     Det finns, menar Sven Nilsson, en ängslan för att inte lyckas nå nya grupper.
     - Den är väldigt utbredd. Jag tycker att tidningarnas kultursidor i dag görs för dem som inte läser kultursidor. Men egentligen är jag inte så orolig. Man ska komma ihåg att barnen statistiskt sett är den verkliga kultureliten. De går på bibliotek, konsert, teater och museer oftare än andra och läser fler böcker. Jag oroar mig mer för deras föräldrar.
     Bokinköpen utgör en minskande andel av bibliotekens budgetar och ligger nu enligt Sven Nilsson runt tio procent.
     - Personalkostnaderna har ökat och lokalerna har blivit så oerhört mycket dyrare. Det är det som kallas Baumols sjukdom: Kostnaderna för kultur stiger hela tiden medan allt annat rationaliseras. Relativt sett blir kultur hela tiden dyrare. För biblioteken är digitaliseringen troligen lösningen på det dilemmat.

Den nuvarande chefen på Malmö stadsbibliotek, Torbjörn Nilsson, ser hur utlåningen av böcker minskar, i år med cirka tio procent.
     - Det gäller dock inte barnböckerna, och skönlitteraturen minskar bara marginellt. Det är facklitteraturen som går ner.
     Malmöbiblioteket hörde till dem som plockade undan ”Lilla hjärtat” efter den intensiva diskussionen om Stina Wirséns barnbok. Torbjörn Nilsson fattade beslutet efter en konferens i fjol på Malmö högskola där föreningen Afrosvenskars forum för rättvisa hade invändningar mot kränkande bilder. Strax därpå kom en insändare från föreningen Interfem:
     - De frågade varför vi reproducerar en skev, kolonial syn på rasifierade människor i Malmö. Jag svarade att det är vi som gör vårt medieurval och att vi inte gallrar på beställning.
     Men Torbjörn Nilsson lät ändå tillsätta en referensgrupp med deltagare från Afrosvenskarna, Interfem och Romskt informations- och kunskapscenter.
     - Den kom egentligen till genom ett politiskt beslut. Kulturnämnden, med vänsterpartisten Daniel Sestrajcic som ordförande, gav oss i uppdrag att lyfta fram motbilder till stereotypa skildringar. Vissa i den afrosvenska gruppen var först väldigt fientliga mot oss. De sa att det finns hur mycket som helst som måste bort. Det var obehagligt.
     Ville de rensa i era hyllor?
     - Javisst. Men vi lyckades vända det, vi pratade om hur vi bemöter människor som kommer till biblioteket.
     Bemöter ni inte alla människor som människor?
     - Det ska vi göra, men det gör vi inte alltid. Vi måste lära oss.
     Vad är det ni måste lära er?
     - Till exempel att det inte finns särskilda böcker för pojkar och särskilda böcker för flickor. Vi ska inte ha så mycket fördomar. Vårt bibliotek är nu hbtq-certifierat.
     Vad innebär det?
     - Man går igenom en utbildning som RFSL håller i. Vår personal får information om sexuella läggningar och om hur människor kan vara. Det är till exempel inte okej att skämta om bögar. Det är väl inte annorlunda än att man lär sig om andra kulturer?
     När stadsbiblioteket i Malmö nu söker en ny medarbetare till barn- och ungdomsverksamheten har man tagit hjälp av Rättviseförmedlingen. I annonsen berättas om den nuvarande personalen – ”många av oss definierar sig som kvinnor” – och vad som efterfrågas av den som ska anställas: ”Det är meriterande om du tack vare egna erfarenheter förvärvade genom studier, yrkesliv eller på annat sätt är bra på att synliggöra maktstrukturer och diskriminering.”

Botkyrka är en kommun utan egentligt centrum. Här finns fem bibliotek; två av dem, de i Tumba och Fittja, ska få nya lokaler när centrumägarna bygger om. I Hallunda ligger biblioteket i en förortstypisk låda med anslutande scen och här ordnade man i våras en internationell bokmässa.
     För Anja Dahlstedt, bibliotekschefen i Botkyrka, är det självklart att beskriva invånarna i kommunen som strukturellt diskriminerade.
     - Vi sitter i ett samhälle med ökade klyftor, både när det gäller kunskap och ekonomi. Vi har en minskad offentlighet och fler och fler bubblor som lever separat. Då måste vi plocka fram bibliotekens tidiga uppdrag igen. Portalparagrafen säger att vi ska verka för det demokratiska samhällets utveckling. Hänger vi oss bara fast vid bokutlåningen dröjer det inte många år förrän biblioteken är borta.
     Biblioteken i Botkyrka har arrangerat en hel del debatter om lokala frågor, bland annat när hyresrätter i Alby skulle säljas. Finns det ämnen eller organisationer som inte släpps in?
     - Ja, absolut, säger Dahlstedt. I Göteborg och Uppsala har man diskuterat lokaluthyrning till främlingsfientliga föreläsare. Det finns ingen anledning att hyra ut till någon som inte respekterar allas lika värde. Yttrandefriheten kan inte vara överordnad paraplybegreppet mänskliga rättigheter.
     Finns det inte utrymme för godtycke här?
     - Eftersom yttrandefriheten inte är absolut är det någon som måste tolka den i varje enskilt läge.
     Vilken relevans har folkbildningsbegreppet i Botkyrka?
     - Vi ska inte syssla med någon sorts kunskapskanon eller litterär kanon. Men vi ser att läskunnigheten minskar, både bland barn och vuxna, liksom tilltron till de demokratiska institutionerna. Studier i USA visar att barn som går i skolor med skolbibliotek har mycket bättre skolresultat. I Sverige har bara 25 procent av skolorna bibliotek trots att det är ett krav i lagen. Det vore tjänstefel av mig att inte se att saker och ting hänger ihop.

Om biblioteken tillsammans utgör ett slags kollektivt minne kan Kungliga biblioteket i Humlegården i centrala Stockholm beskrivas som det nationella minnet.
     Här samlas i princip allt som tryckts och spridits i Sverige sedan 1600-talet, från novellsamlingar till busstidtabeller och radioprogram. Under jord finns två femvåningshus med arkiverat material.
     Och nu, säger KB:s chef, riksbibliotekarien Gunilla Herdenberg, är det hög tid att bestämma sig för hur man ska hantera de sociala medierna.
     - Vi har uppvaktat vårt departement och påtalat behovet av att lagra bloggar och twitterinlägg. Mycket av det som försiggår i samhällsdebatten sker på de sociala medierna. Redan 1997 bestämde sig KB för att två gånger om året dyka ner och skörda hela den svenska webben. Nästa stora utmaning är att också göra detta sökbart och att få titta på det med hänsyn till det upphovsrättsliga.
     Här finns väl också ett integritetsproblem?
     - Ja. Vi tänker nog inte samla in Facebook, men däremot kanske Youtube som inte är privat på samma sätt.
     KB fortsätter alltså att växa. Både det fysiska och det digitala expanderar.
     - 2014 var ökningen av det tryckta materialet sju procent, berättar Gunilla Herdenberg. Det intressanta är att egenutgivningen av böcker ökar lavinartat. Det är fascinerande att det är så många som vill bli författare.
     Växer samtidigt kunskapen i samhället?
     - Här är den växande klyftan ett hot. Nu har vi ju fått regeringens uppdrag att göra en nationell strategi för biblioteken och läskunnigheten ingår som en viktig del i detta. Så där har vi, och ytterst jag, ett stort krav på oss. VI ska visa vad biblioteksvärlden vill och kan göra.
     En av de tre som nu i november börjar sitt arbete med att formulera en nationell biblioteksstrategi är Karin Linder, den avgående förbundsordföranden från DIK. Alla sorters bibliotek ingår – folkbibliotek, skolbibliotek, universitetsbibliotek, sjukhusbibliotek. Ett femtontal ämnesområden ska belysas, från förvaring till tillgänglighet.
     - Politikerna måste bli mer medvetna om vad man kan begära av ett bibliotek, säger Linder. Du kan använda biblioteket för att öka integrationen. Det finns också kommuner som har för låg kunskapsnivå för att tillväxten ska kunna öka och då kan man använda biblioteket till det.
     Det kanske också har med folkbildning att göra?
     - För mig är bildning att förhålla sig till kunskap och kultur och allmänmänskliga villkor. Det är förvånansvärt många unga som inte ser hur saker och ting hänger ihop. Det är också väldigt många som inte ser komplexiteten; det är enkelt att bara tycka till. Vi får ett viralt besserwissersamhälle utan egentlig kunskap. Alla vet bäst och ingen idkar källkritik.
     Gruppen bakom den nationella biblioteksstrategin ska lämna en första rapport hösten 2017 och sin slutrapport våren 2019.
     - Jag ska vara en elefant med stora öron i stället för en krokodil med stor käft, säger den strategiansvarige Erik Fichtelius, tidigare bland annat chef för Utbildningsradion.
     Han tänker alltså lyssna till bibliotekariernas förhoppningar och farhågor, men identifierar redan digitaliseringen och upphovsrätten som två frågor med nationell sprängkraft.
     - De upphovsrättsliga problemen är uppenbara. Man har digitaliserat dagstidningarna. Tidigare fanns de på microfiche och då var de tillgängliga runtom i landet. Om du i dag vill titta på de digitaliserade dagstidningarna får du gå ner i KB:s källare. Digitaliseringen har i praktiken inneburit en inlåsning av materialet. Hej och hå, säger jag. Det var väl inte så man tänkte att digitaliseringen skulle hjälpa oss att få en demokratisk infrastruktur?
     Hur ser folkbibliotekens framtid ut?
     - Jag var nyligen ute i Kista. Det ser inte ut som mitt gamla skolbibliotek. Det är inspirerande och roligt att se att arkitekturen är så viktig, det fysiska rummet. Biblioteken har en otroligt viktig roll för att medborgarna och de nya invånarna ska kunna fungera i samhället.
     Då behöver man väl få dem till biblioteket?
     - Om inte Muhammed kommer till berget kanske berget ska komma till Muhammed? Kista bibliotek ligger i en galleria och då kommer de till folket, men folket kommer också dit.
     Vad är det för folkbildning vi behöver i dag?
     - Människor måste ha kunskap, språk, uttrycksförmåga. Det handlar inte bara om att sex-sjuåringarna ska knäcka läskoden utan också om hur man kommer vidare. Hur förstår man facklitteratur? En instruktionsbok? Hur för man resonemang kring det man läser?