Vem ska bringa reda i det sammansatta?
(Göteborgs-Posten 12/10 2015)

Intrycket har spritt sig att politiker och myndigheter inte längre är med och styr samhället. Que sera, sera. Man får se hur det går.
     Under tiden stärks på ett paradoxalt sätt det officiella greppet om opinionsbildningen; när var politiker, myndigheter, medier och kulturinstitutioner senast så överens om vad som är ett korrekt förhållningssätt i tider av samhällelig omvälvning?
     I ett läge då öppen diskussion och genomtänkta handlingsprogram skulle behövas är det som om samtalet smalnar av och perspektivlösheten tar över. Privatpersoner och välgörenhetsorganisationer agerar medan de övergripande frågorna om vad ska ske i morgon saknar svar.
     Kampanjer ovanifrån har ofta varit lätta att driva med, också när de haft ett vettigt innehåll. Även ett väluppfostrat folk måste då och då få skratta åt grötmyndiga etikettregler. Men i den samhälleliga kampanjen för att hjälpa dem som tar sig från Mellanöstern till Europa finns inget att dra på mun åt. Krig är vedervärdigt, människor lider, livsmönster löses upp. Moralen kopplas direkt till känslan. Den som inte är med är emot, konsekvenserna får vi prata om någon annan dag när politikerna har blivit mogna.
     Kampanjen har också fått en fixstjärna i Hans Rosling, som enkelt lägger världen tillrätta med en logik som i andra sammanhang skulle beskrivas som populistisk.
     Det finns annars en smygande, krypande föraning om systemhaveri. Socialtjänsten, skolan, vården och transfereringssystemen knäar. Det talas öppet om att inrätta flyktingläger. De fattigläger som redan etablerats vet myndigheterna inte hur de ska förhålla sig till. Det finns inga tilltalande politiska svar på frågorna som ställs; det enda som kommer ut är en vädjan om välgörenhet, detta som politiken skulle göra överflödigt.
     Den stora gåtan är vad folk ska göra när de väl har kommit till Sverige. De kan antingen bli en del av det svenska samhället – eller inte. I det senare fallet kommer omhändertagandets resurser oundvikligen att sina.
     Samsynen i det offentliga Sverige har länge varit uppenbar när det gällt vikten av att kulturer blandas. Detta framhålls i alla möjliga sammanhang, också när det är opåkallat som i en aktuell reklam för en utställning om Sidenvägen på Östasiatiska museet i Stockholm: ”Se själv vad invandring, olika religioner och mångkultur kan leda till. En guldålder.” Ofta är det ju öppna dörrar som har sparkats in eftersom väldigt få svenskar vid internationella jämförelser framstår som främlingsfientliga.
     Hos beslutsfattare och myndighetsföreträdare har det emellertid skett en sammanblandning mellan det mångkulturella samhället, som länge varit ett faktum, och den multikulturalism som kan beskrivas som ett försök att göra ideologi av mångkulturen. Vi lever därför i dag med en offentlig ångest inför att säga fel och ett synsätt har fått fäste som anger att människor ska behandlas olika beroende på ursprung och föreställd grupptillhörighet.
     Multikulturalismen beskriver det västerländska värdlandets kultur som sluten och inskränkt samtidigt som den gärna vill bevara andra kulturer och helst placera dem i formalin. Oviljan att lägga sig i har underlättat upprättandet av parallella, isolerade småsamhällen – en utveckling som den pågående migrationen skyndar på. Därigenom har multikulturalismen blivit kulturblandningarnas fiende, och i praktiken en spegling av de främlingsfientligas världsbild.
     Samtidigt har denna osäkerhet om värdet av tidigare generationers samhällsbygge, denna oro för att det egna systemet inte håller måttet, bidragit till en offentlighet fylld av tvärsäkra förmaningar om hur man bör uppföra sig.
     Ett mått på backlashen mot detta är förstås Sverigedemokraternas fortsatta framgång i opinionsmätningarna. På ett djupare plan handlar det om raserad tilltro till att dagens politiker ska kunna förvalta och utveckla det välfärdssamhälle de en gång övertagit. Nog finns det symbolik i att världens elände flyttar in på våra centralstationer och rivningstomter, men de mörka tecknen kommer att hopa sig på allvar när frågorna om resursfördelning blir akuta.
     De senaste månaderna har medierna i hög grad varit med om att modellera fram den moraliserande tonen i kampanjen för öppna gränser. Skulden hamnar implicit hos vanligt folk i Sverige och övriga Västeuropa och inte hos dem som mördar människor i Syrien och Irak och ödelägger Mellanösterns framtid.
     Journalistik borde vara något annat än en gruppresa på utlagd räls. Just för att så många liv står på spel och för att konflikterna tycks så komplexa krävs ett skeptiskt och undersökande förhållningssätt. Hur ska de som tar sig hit tas emot, hur ska de bli en del av Sverige? Det ligger något för demokratin illavarslande i att politiken, myndighetsutövningen, mediebranschen och kulturvärlden nu är så överens om att allt kommer att lösa sig bara vi är toleranta.
     Vem ska kunna bringa reda i det sammansatta om inte de som har betalt för att åtminstone försöka göra det?