stor tidningsbild I de lugnaste vatten
(Magasinet Filter okt/nov 2015)

Vi är på drift längs ett skånskt vattendrag där alarna i strandkanten vispar sina raspigt avvisande grenar mot våra kinder och gräsänderna vid blotta åsynen av oss slår vingarna beskyddande om sina ungar. Näckrosorna lyser vita, strömmen för oss ömsint västerut.
     I vår gröna kanot glider vi över mörka vatten, som dock inte är mer ogenomskinliga än att vi i solgläntorna kan se bottensanden lysa igenom och småfisk arbeta sig motströms.
     Naturligtvis har vi läst Jerome K Jeromes "Tre män i en båt":
     »›Ska vi inte göra en båttur uppför Themsen?‹ sade George.
     Han påpekade att vi då skulle få frisk luft, motion och vila, att det ständigt växlande sceneriet skulle sysselsätta våra tankar (inberäknat vad Harris hade av den varan) samt att det hårda arbetet skulle ge oss en god aptit och god sömn.«

     Själva är vi två män i en kanot, försedda med tidningsurklipp, forskarrapporter och telefonnumren till diverse vattenkännare. För det var inte i första hand lockropet från vildmarken som fick oss ut på den här kanotfärden; det var larmet från Kallinge i Ronneby kommun.
     Det kom i december 2013 sedan en tjänsteman på Länsstyrelsen i Blekinge för första gången hade kryssat i en ny ruta när man skulle ta de sedvanliga proverna vid ett av de kommunala vattenverken. I rutan stod det perfluoroktansulfonsyra. Förkortningen är PFOS; det farligaste i gruppen högfluorerade ämnen, PFAS. Vid flera flygplatser runtom i Sverige hade man några år tidigare börjat se över läckaget från det brandskum som användes där. PFOS, en av ingredienserna, vill man inte ha ut i grundvattnet.
     De högfluorerande ämnena lagras i kroppen hos den som får i sig dem, men orsakar inga akuta hälsoproblem. Däremot är de hormonstörande och på sikt misstänks de påverka sköldkörteln, blodfetterna och immunförsvaret. Exakt hur vet man inte, forskningen är helt enkelt i sin linda.
     Att PFOS-testa vattnet i Kallinge var inte särskilt långsökt eftersom där finns en militär flygflottilj, och man under många år hade hållit på med brandövningar. Resultatet av provtagningen: dricksvattnet från vattenverket innehöll samlade högfluorerade PFAS-värden på ända upp till 10 000 nanogram per liter. PFOS-värden över 90 nanogram kräver enligt Livsmedelsverket åtgärder. Vattenverket stängdes omedelbart och en omfattande blodprovsundersökning inleddes. Femtusen invånare i Ronneby kommun var direkt berörda. Ett hundratal bland dem kommer att under lång tid få sitt blod undersökt en gång i kvartalet.
     Upptäckten var chockartad i en tid då man tänker sig att de värsta miljölarmen ligger bakom oss och att vi kan lita på att vattnet vi alla är beroende av är rent.

Ska vi inte ta en kanottur nedför Rönne å?
     Den bör definitivt kunna förse oss med fysisk ansträngning och lantlig luft, och dessutom hoppas vi få lära oss mer om det vatten vi dricker och tar för givet. Här har det inte förekommit några miljölarm, det är en alldeles vanlig svensk å och vad som försiggår här torde kunna försiggå varsomhelst.
     Finns det då någon bättre plats att börja färden på än i Skärån i Söderåsens nationalpark i Skåne? Ett litet strömt vattendrag som läcker fram ur berggrundens inre i Klippans kommun. En källa som avslöjades av en slump:
     – Förr i tiden vallade man kor och får här, berättar Joel Jansson som är biolog och guidar i nationalparken, och det sägs att en liten pojke från den lilla byn Råröd en dag trillade nerför den steniga slänten när han var ute med djuren. Man hittade honom död nära ån och när man lyfte bort hans kropp bubblade källan fram. Den hade sprungit upp precis där han låg.
     Så nu kommer Malmöbor och helsingborgare körande till Rårödspågens källa för att hämta friskt vatten till sina espressobryggare och för att göra sådant som man annars trodde bara försiggick i fjälltrakterna: dricka direkt ur naturen.
     När vi för fem år sedan var på samma plats med dåvarande nationalparkschefen Oddvar Fiskesjö berättade han att han ibland ledde runt åttondeklassare från Malmö i skogen.
     – De är oerhört kaxiga och högljudda och coola, men när man visar dem Rårödpågens källa blir de imponerade. Vi har haft unga killar och tjejer här som har hällt ut sin coca-cola för att kunna fylla flaskorna med källvatten. Folk som odlar groddar kommer hit och andra använder vattnet när de ska göra vin. Det är både magiskt och gott.
     För att bevisa sin tes om jungfrulig mark knäföll Fiskesjö på stenarna i bäcken och drack av det porlande vattnet.
     – Inte illa, sa han. En liten smak av mossa, men det är mycket bättre än det som vi får in i vår kontorsbyggnad.
     När vi nu på nytt strövar längs ån, som är så smal och grund att bäck framstår som en rimligare benämning, överraskar vi två morgontidiga nakenbadare som skyndsamt försvinner in bland bokarna. Joel Jansson, biologen, vänder våra blickar upp mot rasbranterna och berättar hur Skåne för fyrahundra miljoner år sedan sprack på diagonalen, som en spegel, och hur landskapets åsar uppstod och den lilla dalgången här kunde bli Sveriges svamprikaste. Det är skuggigt och fuktigt. Man har hittat mer än femtio olika sorters sländor. Här växer ek och björk, men ännu mera al och framför allt bok. Vissa av träden är flera hundra år gamla.
     – Skärån används som referensvattendrag, säger han. En gång i månaden skickar vi in prover till Sveriges lantbruksuniversitet och mätvärdena de får fram har man sedan som referenser när man kontrollerar kvalitén på vattnet från reningsverken. Så det här är så naturligt det kan bli i Skåne.
     – Vad händer när vattnet lämnar dalen? undrar vi.
     – Allt rinner ut i Rönne å. Så fort man kommer utanför Skärdalen kommer avloppen och jordbruksmarkerna. Vattendraget blir utsatt, djurlivet förändras.
     Vi bläddrar vidare hos Jerome K Jerome:
     »Vi styr vår lilla båt in i någon stilla vik, slår upp vårt tält och tillreder vår enkla aftonvard. De stora piporna stoppas och tänds, då och då yttrar någon något med dämpad, välljudande röst, och under de långa uppehållen i vårt samtal förtäljer floden som kluckar kring vår lilla båt underliga sagor och sällsamma hemligheter, sjunger med lågmäld stämma den gamla vaggvisa som den sjungit så många tusen år och kommer att sjunga så många tusen år innan dess stämma blir gammal och hes – en sång som vi, vilka lärt att älska dess skiftande ansiktsuttryck och så ofta kurat ihop vid dess ömma bröst, tror oss förstå trots att vi inte i ord kan återge den saga vi lyssnar till.«
     Vårt första lagade mål mat vid Rönne å intas hos Kalle på Spången. Ja, Kalle var ju en fiktiv figur i Edvard Perssons film från 1939, men gästgivaregården är högst verklig med sin höga flaggstång, gula träfasad och väl ingångna matsal. Kungliga familjer och svartvita filmscener hänger på väggarna. Längst in till höger, innanför en liten bar, kan man sätta sig i ståndsmässiga fåtöljer för att pokulera kring tidens gång.
     Den här dagens lunchrätt är kasslergratäng. Ensamma män från bygden dominerar bland gästerna. Från ett angränsande rum hörs en nonstopsjungande Edvard Persson och vi skänker personalen en medlidsam tanke.
     Dessutom pratar vi över kasslern om något osannolikt som vi har fått höra: den orörda Skärån leds några kilometer härifrån i en kulvert under en flygplats innan den hittar fram till Rönne å. Detta kunde i sig betraktas som ett övergrepp på ett intet ont anande vattendrag, och inte blir det mycket bättre av insikten om att med flygfält medföljer brandövningar och därmed utsläpp av kemiska substanser som inte borde släppas ut.

»Och vi sitter där vid den gamla, gamla floden, medan månen som också älskar den böjer sig ned för att ge den en systerlig kyss och ömt sluter den i sina silverarmar. Vi följer den med blickarna där den glider fram, alltid sjungande, alltid viskande, ilande bort för att möta sin konung, havet. Vi sitter där, säger jag, tills våra röster dör bort i tystnaden och piporna slocknar… tills vi (…) inslumrar under de stora, tysta stjärnorna och drömmer att världen är ung igen, ung och ljuv som hon var innan århundraden av sorger och bekymmer hade fårat hennes väna anlete, innan hennes barns synder och dårskaper hade kommit hennes älskande hjärta att åldras, ljuv som hon var i de längesedan framfarna tider då hon som nybliven moder ammade oss, sina barn, vid sitt rika bröst, innan en förgylld civilisations falska förespeglingar hade lockat oss bort från hennes ömma famn och förkonstlingens giftiga hånlöje hade kommit oss att blygas över det enkla liv vill levde tillsammans med henne och det enkla, präktiga hem där mänskligheten såg dagens ljus för så många tusen år sedan.«
     Vid Stockamöllan står ett förmiddagsdåsigt dovhjortspar mitt i solgasset.
     Hos kanotuthyraren Daniel Nordin ligger de gröna kanoterna uppochner i formationer påminnande om de stönande och stånkande sjöelefanter som varje år, vid en given tidpunkt, kravlar upp ur Stilla havet för att vila i Kaliforniens sand i ett doftmoln av instängd väta. När man tittar nedströms från Nordins kanotparkeringsplats visar Rönne å sig från sin mest anslående sida; här sprider sig en atmosfär av civiliserad vildmark, med släpande djungelgrenar som innerst inne inte vill en något illa. Sländorna är oändligt blå. Här luktar inga djur illa.
     – När Bolmentunneln har problem, vilket händer rätt ofta, hämtar Malmö sitt dricksvatten i Ringsjön, berättar Daniel Nordin. Och då blir vi nästan utan vatten. Nivån i Rönne å har ibland sjunkit så drastiskt att det knappt gått att paddla.
     Det där stör också djurlivet, säger han, och trädens rötter famlar i luften vid strandkanten. Och badlivet? Nej, det finns inget sådant längre, inte här i alla fall. Kanske är folk rädda för att ån ska bli förorenad under vildsvinsjakten.
     Så glider vi med våra tankar, begrundande den stillhet som kan samlas i ett landskap annars så fullt av motorleder och urbant brus: vi färdas norrut, lätt utför, så småningom mer västerut, förbi Eneskogen och Djupadals mölla. Väl framkommen till samhället Ljungbyhed bildar ån en närmast cirkelformad damm nedsänkt i spretig lövgrönska och kaveldun, en tillfällig swimmingpool där tidigare generationer bekymmerslöst brukade stå på huvudet.
     Marinbiologen Marcus Ohlsson, från Rönne ås vattenråd, fäller sin gängliga skugga över vattenytan och påminner sig att här fanns fler privata avlopp förr i tiden, men att både hans mamma och hans mormor ändå lärde sig simma just här. De äldre har alltid hävdat att vattnet var klarare när de var unga.
     Ordet ekologi användes förstås inte lika flitigt för ett halvsekel sedan:
     – I en instruktionsfilm från Naturvårdsverket på 1960-talet visade man hur man gör sig av med sina sopor till havs: lägg stenar i soppåsen så sjunker alltihop.
     Ohlsson menar att de värsta synderna kring Rönne ås vattensystem ligger bakom oss, som när pappersbruket i Klippan och perstorpsfabriken i Perstorp gick på högvarv. Perstorp AB släppte ut den mycket giftiga kolväteföreningen fenol i sådana mängder att ortsborna döpte om Ybbarpsån till Fenolån på grund av den stickande lukten. Så sent som 2004 skedde ett nytt utsläpp av fenol inne på industriområdet, vilket tog död på fiskarna lokalt.
     – Men det finns saker som vi använder i dag vars effekter vi inte känner till. Våra barn kommer säkert att säga: Herregud, det där använde de, det där släppte de ut!
     På baksidan av vårt samhälle flyter våra lämningar iväg. Då och då, när reningsverken får ta emot större volymer än de klarar av, bräddar de, vilket innebär att det orenade vattnet skickas rakt ut i bäckar och åar. Och vid ån i Ljungbyhed rinner dagvattnet ut genom ett galler som skulle ha kunnat vara ditmonterat under järnåldern.      – Här, säger Marcus Ohlsson och pekar mot utloppet, har vi en liten soptunna för tvättade bilar och regnavspolade tak och gator, med fimpar och annat som slängs i gatubrunnarna. Ingenting av detta renas.
     Det omfångsrika militärområdet i utkanten av byn avmilitariserades 1998 och har fortsatt att vara något av en spökstad bakom Kungliga krigsflygskolans kvarhängande infartsskylt. Tvåhundra byggnader står kvar, de flesta oanvända och i varierande grader av förfall. Bredvid den gamla rostfärgade brandstationen ligger den övergivna övningsplatsen där man släckte bränder med skum; nu en ingenmansyta med tovigt gräs i underlagets sprickor.
     Ute på flygfältet övar blivande civilflygspiloter start och landning på fyra parallella banor. Och under alltihop porlar Skärån, den snart inte lika jungfruliga, fram i sin kulvert.

»Kasta lumpen över bord, o människa! Se till att ditt livs båt flyter lätt och endast lastas med vad du oundgängligen behöver – ett trivsamt hem och enkla nöjen, en eller ett par vänner värda detta namn, någon att älska och någon som älskar dig, en katt, en hund, några pipor, tillräckligt med mat och kläder och något mer än tillräckligt att dricka, ty törst är en farlig sak.
     Du skall då finna att båten blir lättare att ro; den förliser inte så snart, och för resten gör det inte så mycket om den förliser – enkla, präktiga ting tål vatten.«

     Det finns något avspänt tilltalande med paddling på en å som inte trilskas. Det är så lugnt att man om man varit piprökare hade kunnat tända rökdonet och luta sig tillbaka och föreställa sig att världen vore ung igen, som hon var innan bekymren fårade hennes väna anlete.
     Väl framme i Klippan förvandlas det stilla flödet vid uppdämningen och fallet hos pappersbruket till något kvantifierbart, en vara som kan omsättas i valutor. Kommunens reningsverk doppar sitt cementrör i Bäljane å. Just här dyker vattnet in i djup trädskugga innan det hittar ut i det större flödet. Näsan förnimmer en svag men dock reningsverkslukt.
     – Men det är ju ett reningsverk! utbrister VA-chefen i Klippan, Börje Andersson. Fast bäst fungerar vi när ingen lägger märke till oss.
     Han säger att det aldrig togs några PFOS-prover medan de övade brandsläckning på flygfältet i Ljungbyhed.
     – Däremot hade vi en frustrerad dam som ringde för något år sedan och var orolig för att hennes hus låg nära flygets brandövningsplats vid Herrevadskloster. Jag sa till henne att vi inte kan skydda henne. Hon har enskild brunn och vår verksamhet bekostas av våra abonnenter.
     Och hur mår Rönne å då?
     – Sämre än de mindre vattendragen, svarar Andersson. Det är den normala övergödningen, fosfor och kväve. Det ligger kvar mycket bottensediment från tiden när pappersbruket släppte ut fyllnadsmedel. Det har lagrats och när vårfloden kommer dras det med. Jag jobbade själv på bruket i sexton år. När de körde de gamla pappersmaskinerna öppnade de luckorna och så var det bara rakt ut. Så var det över allt. Jag hörde talas om hur chefen på bruket var nere vid dammen och kastade sten på svanarna eftersom de hade blivit röda, och han ville få bort dem innan länsstyrelsen skulle komma på besök!
     Börje Andersson tycker att politikerna borde tänka annorlunda.
     – De vill att vi ska ta bort allt som kommer hit. End-of-pipe-lösning, kallar jag det. De vågar inte gå ett steg längre och säga: använd inte de här ämnena i tillverkningen. Då måste de ge sig på väldigt starka krafter eftersom vi har ett öppet samhälle med EU och världsomspännande köp-och- sälj-avtal.
     Jenny Grip, processtekniker vid reningsverket, är mer bekymrad över all medicin som spolas ner i våra toaletter. Det pågår försök i flera länder med rening även av de här ämnena, men det kommer att dröja innan det blir rutin i svenska reningsverk. Tills vidare åker allt ut i vattendragen.
     – Vi har fått problem med tvåkönade mörtar, säger hon. Och åttio procent av en huvudvärkstablett går rakt igenom kroppen och då slipper även fiskarna att ha ont i huvudet. Det finns en studie som visar att fiskar som fått i sig mycket antidepressiva medel gärna står vid utloppet från reningsverket och väntar.

Där Ybbarpsån närmar sig sin huvudfåra, Rönne å, passerar den ett gammalt skjutfält och en brandövningsplats som numera är en stor grusplan perforerad av sådant som växer där omständigheterna är magra. En granne kan berätta att här förr i världen fanns en damm, som samlade upp det vatten som lämnade brandområdet och som barnen åkte skridsko på om vintrarna.
     Närmaste riktmärke är Herrevadskloster, upprättat redan på 1100-talet av munkar från Frankrike och numera ett privatägt herresäte som lokala brudpar gärna vill gifta sig i, men som innehavaren stängt porten till. Alldeles bredvid ligger en ridskola, två förskolor och en skola med utomhusinriktning och utbyggnadsplaner.
     Någon i ett av de utspridda grannhusen säger att brunnsvattnet smakar järn. Någon säger att hon som skrivit till kommunen, den frustrerade damen, bor förbi tre färister och sedan till vänster uppför en grusväg.
     Det är säkert ett tecken av något slag att det sätts fram ramlösaflaskor på den rödvitrutiga vaxduken hemma hos Pia Siert Philipson då vi slår oss ner i hennes vita trädgårdsmöbler. Hon och hennes man köpte och renoverade den förfallna 1700-talsbondgården för drygt tio år sedan. Det röda trähuset har vita knutar. Veden som staplats räcker för tjugo svenska vintrar. Bakom huvudbyggnaden vätter tomten ner mot Västra Sorrödsjön som släpper ut sitt vatten i Ybbarpsån.
     Pia berättar att hennes farhågor väcktes av ett tv-inslag om grundvatten som förstörts vid en brandövningsplats på annat håll i Skåne. Det fick henne att tänka på den övergivna brandtomten vid Horsakärr, som platsen kallas på andra sidan skogen från hennes hus sett. Ett tag fanns planer på att uppföra en stugby eller campingplats där. Ingenting verkade emellertid hända förrän schaktmaskiner en dag kom dit och ny jord och sand hälldes ut.
     – Jag vet inte hur mycket de grävde bort, säger hon. Hur som helst skrev jag till kommunen eftersom vårt brunnsvatten kunde innehålla giftiga ämnen. Detta var i mars 2014. Sedan har jag inte hört någonting om eventuella provtagningsresultat. Det är så dåligt skött så det liknar ingenting.
     Jag vet inte vad man ska göra åt den här kommunen, säger Pia Siert Philipson, det är som om de inte bryr sig.
     – Vill man ta prover på sitt dricksvatten får man bekosta det själv. Mest orolig är jag för skolorna och alla barnen. Det spelar ingen roll om skolorna har kommunalt vatten för om det har trängt ner i grundvattnet är det ju jättefarligt.
     Varför har ingen hört av sig på ett och ett halvt år? Är det något skumt i görningen, eller vad? Så funderar Pia Siert Philipson och efter allt annat vi redan har fått lära oss om vattnet i trakten vet vi inte riktigt vad vi ska svara.
     Vi tittar på varandra när vi glider vidare i vår kanot, och tänker: Har vi paddlat rakt in i någonting som de som bestämmer inte riktigt vill att kommuninvånarna ska känna till?

När Folke Borgh, jurist på försvarsmaktens miljöprövningsenhet, svarar i telefon bekräftar han det som Pia befarat. Det har verkligen läckt ut PFOS, och PFOS i stora mängder, från brandövningsplatsen vid Horsakärr.
     – Vi har haft fem provpunkter och funnit spår i grundvattnet av perfluorerade ämnen, säger han till oss. Värdena ligger väl över rekommendationerna från Livsmedelsverket. Nu vet vi att det finns där och då måste vi gå vidare och se hur det sprider sig i området, hur grundvattnet rör sig. I nästa steg ska vi undersöka dricksvattnet.
     Vi får de värden som mätts upp, och det uppenbaras vad han menade med »väl över rekommendationerna«: påverkan på grundvattnet har konstaterats med halter mellan 5 000 och 119 000 nanogram per liter.
     Skandalen i Kallinge utanför Ronneby tycks helt enkelt vara på väg att upprepa sig, i värsta fall med råge. Och ingenting skulle ha hänt om inte Pia Siert Philipson hade upphävt sin stämma.
     Kristina Jakobsson är nybliven professor i miljömedicin vid Göteborgs universitet och var dessförinnan överläkare på avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet. Hon hör till dem i Sverige som vet mest om PFOS:
     – Riktvärdena är tänkta att skydda, men när man överskrider ett värde betyder det inte att det automatiskt är farligt.
     Vad betyder det?
     – Det betyder att du börjar tulla på den säkerhetsmarginal som finns till de halter där man har sett effekter. I Ronneby har en tredjedel av invånarna använt vatten som har varit förorenat med högfluorerade ämnen, men de har också vår vanliga blandning av föroreningar i sig. Vi har alla cocktailen i oss. Den här gruppen har sedan dessutom tillförseln av högfluorerade ämnen. Vattenverket i Kallinge hade jättehöga föroreningar. Extremt höga.
     Jakobsson beskriver skuggsidan av den moderna miljöhistorien som en serie dumheter där man släpper ut kemikalier innan man vet vad de kan ställa till med. Efter de klorerade ämnena, som DDT och PCB, kom de bromerade, som i olika flamskyddsmedel, och nu de fluorerade.
     – De fluorerade ämnena finns över allt. Vissa specifika ämnen har fabrikanterna dragit ner på. De har meckat lite med molekylerna i hopp om att de ska bli mindre toxiska på det viset. Det vi vet är att de är hormonstörande. Om någonting blir felinställt under en fosterutveckling visar det sig kanske långt senare. Forskningen kring hormonstörande ämnen spänner över hela fältet från fostertillväxt till demens.
     Det var arbets- och miljömedicinen i Lund som kopplades in för undersökningar och analyser efter larmet i Kallinge.
     – Vi mätte först elvaåringar från olika delar av kommunen. De i Kallinge hade rejält förhöjda värden jämfört med de andra. Vi har nu tagit nästan fyratusen blodprover och fortsätter med insamlandet. Ju längre tid man har druckit vattnet, desto högre halter har man.
     Hade man kunnat använda något annat på de här flygfälten? Säkert, säger Kristina Jakobsson.
     – Är det särskilt slugt att konstruera ämnen – för de är ju konstruerade – som är fruktansvärt stabila, och sedan släppa ut dem i stor skala? Man har använt det här skummet lyckligt ovetande om att man har kontaminerat stora områden med ämnen som binds i marken, som långsamt transporteras bort, men som inte bryts ner.
     Vart tar de vägen?
     – De flyttas någon annanstans. De rinner ut i ån som rinner ut i sjön som rinner ut i havet. De lägger sig i bottensedimentet. Om perfluorerade ämnen kan man säga att de definitivt också finns i det som man kan uppleva som en ren vattenkälla i skogen. Perfluorerade ämnen är spridda över hela jordklotet.
     Skulle vi klara oss utan dem?
     – Hur gjorde indianerna? De hade varken plastpåsar eller teflonstekpannor. De hade inte gore-tex och inte pommes frites-papper som inte flottar igenom. Vi lever med det som den kemisk-tekniska industrin har gett oss, på gott och på ont. Den amerikanska tillverkningen av PFOS upphörde 2002. Det står på Stockholmskonventionens lista över ämnen som ska bort. Men det tillverkas fortfarande i Kina och används väldigt mycket.
     Ska man vara orolig om man är förälder i Kallinge?
     – Det är klart att man ska. Och man blir jävligt förbannad för att det har hänt. Med all rätt. Det du vet som forskare vet du på gruppnivå. Men svaret du behöver som individ handlar om dig.

Åt Västra Sönnarslöv till elfiskar biologen Birgitta Bengtsson och geologen Bengt Wedding. De kommer från Ekologgruppen i Landskrona och mäter och väger fisk åt Rönne ås recepientkontrollprogram.
     Och nej, vid elfiske flyter inte fiskarna upp till ytan och ligger där som flämtande kaliforniska sjöelefanter eller uppochnervända kanoter på tork. I det elektrifierade vattnet, som får mellan 200 och 400 volt i sig, dras de i stället mot fångstredskapen eller sjunker till botten och håvas in. En klok elfiskare stoppar inte händerna i vattnet.
     Just denna dag är varm redan på morgonen, fri från bris och svettig innanför vadarbyxorna. Nässlorna växer i armveckshöjd. Vassen i ån påminner om säd på rymmen.
     – Det ska bli skönt att komma i vattnet, säger Bengt Wedding och rycker i snöret till sitt portabla elverk.
     Birgitta Bengtsson vadar ut med håven över huvudet, redan klibbig under luggen.
     – Det jobbigaste är att inte trassla in sig i sladden.
     I tre omgångar avsöker de en tjugo meter lång sträcka och kontrollerar reproduktionen hos de infångade fiskarna, i huvudsak öring och lax. De läggs i vattenfyllda boxar, bedövas, blir uppmätta, släpps ut igen.
     Är det en skonsam metod?
     – Ingen har klagat, säger Birgitta Bengtsson.
     Den fisk de håvar ingår i en långsiktig undersökning; det är ett år sedan de var här med sina fångstaggregat och elresistenta utrustningar. Vattnet och bottenfaunan är under deras lupp. Man anar vissa bekymmer över den tillrinnande Ybbarpsån: även om utsläppen var större och sämre renade för några decennier sedan fortsätter industrierna i Perstorp att släppa ut organiska ämnen och små mängder zink och nickel.
     – Det finns femtio olika kemiska företag inne i industriparken, säger Birgitta Bengtsson. Vi vet inte om det handlar om nya försyndelser eller gamla avlagringar.
     När vi sedan rör oss vidare mot havet är nästa tillflöde Pinnån. Vid strandkanten håller bonden Anders Frid från Starby på att ta in höet med hjälp av grannen Mike Haagensen. Den senare kommer från Norge och drar igång ett muntert samtal ute på stubbåkern.
     – När jag fick höra att man inte får ta vatten ur ån för bevattning trodde jag inte mina öron. Det är helt crazy. Det har vi alltid gjort i Norge. Detta måste vara typiskt svenskt. Har man inte vatten på sin gård har man ingenting. Olja klarar vi oss utan, men inte vatten.
     Det är emellertid inte föroreningar som leder till att bevattningen begränsas; det är bristen på vatten när det har varit dåligt med nederbörd. Tidvis kan nivåerna i Pinnån och andra vattendrag vara så låga att det påverkar faunan.
     Haagensen bullrar på om torkan i Kalifornien och om att mänskligheten behöver dra i bromsen.
     – Vi för mycket skit med oss. Tänk på hur det ser ut i Kina nu. Samtidigt sitter vi på våra höga hästar här i vår del av världen.
     Anders Frid står och kisar i det gula eftermiddagsljuset, ivrig att rulla i väg med traktorn.
     – Ibland har ån svämmat över så att hela det här fältet varit dränkt och då har det inte blivit någon vall det året, säger han. Och på 70-talet släppte bruket i Klippan ut en massa skit.
     – Om en bonde är nöjd är det något fel, säger Mike Haagensen.
     Samtidigt är även jordbruket en källa till föroreningar i åsystemet; enligt de miljöansvariga i Ängelholms kommun till och med en av de främsta. Bruket av konstgödsel leder till att halterna av kväve och fosfor är höga i Rönne å. Det gör att syre förbrukas, och att det vatten vi nu paddlar vidare i är humusberikat och grumligt.

Vatten, säger Kenneth Persson, forskningschef vid Sweden Water Research i Lund, är det bästa lösningsmedel vi känner till.
     – Allt vatten blir en spegelbild eller ett minne av sådant som det har passerat på sin väg från regn till grundvatten. Man kan se på de ämnen som är lösta i vattnet varifrån det har kommit. Har man fått ut bly eller kvicksilver i ett vatten finns det kvar.
     Eftersom de är grundämnen är de, med ett forskaruttryck, persistenta. PFOS hör till de av människan konstruerade ämnen som inte heller låter sig brytas ner.
     – De är som grundämnen, de följer med vattnet. Hela den här PFOS-familjen är hyperpersistent. Det är hopplöst att bryta sönder den. Inte ens solljus påverkar PFOS.
     Borde man inte veta vad sådana här ämnen ställer till med innan man släpper ut dem?
     – Jo, men så fungerar inte mänskligheten. Kunskapen om de ekologiska effekterna av persistenta föreningar har kommit när halterna i naturen har blivit för höga. Vissa akvifärer, grundvattenförråd, fylls på under 30, 40, 50, 60 års tid. Det innebär att det vatten vi pumpar nu är kanske 60 år gammalt. Även om vi i dag inte hittar PFOS i våra mätningar dröjer det 60 år innan vi kan uttala oss om huruvida det är på väg genom grundvattenmagasinet.
     Vad har PFOS och liknande ämnen för effekt?
     – Man vet väldigt lite om dem. Men man vet att om de är persistenta i naturen är de också persistenta i kroppen, tyvärr. Det var detta Rachel Carson skrev om i "Tyst vår": persistenta ämnen anrikades i näringskedjan och ju längre upp man kom desto kraftigare exponering blev det. Om persistenta ämnen rör sig i marken eller i vattnet eller i livsmedel kommer det att ske en anrikning så att de som är högst upp i näringskedjan får mest.
     Och det är vi?
    – Det är vi. När man började tillverka PFOS sa man, baserat på de studier man hade gjort, att det inte var några problem. I dag vet vi annorlunda. I dag borde man agera och säga att det är otillständigt att vi tillåter användning av de här ämnena. De tillverkas fortfarande. Man har flyttat några kolatomer, men det påverkar inte ett smack.
     Kenneth Persson berättar att man fortfarande hittar DDT i sill och fågelägg trots att det slutade användas på 1970-talet.
     – Om jag blir lite filosofisk tror jag att den här persistenta egenskapen är någonting som våra barnbarn kommer att undra över. Att ha organiska ämnen i naturen som är persistenta – det går inte. Ta ett vanligt ormgift, kobragiftet. Det bryts ner på några minuter. Om det hade varit persistent och anrikats med tiden hade det fått effekten att hela det ekologiska systemet hade kantrat. Kobrorna hade till slut haft så mycket gift omkring sig att det inte fanns några bytesdjur kvar.
     Kravet som måste ställas, säger han, är att ämnena i alla våra produkter blir nedbrytningsbara.
     – De behöver inte omsättas på fyra minuter – så fort man tar på sig kalsongerna löses de upp! – men man ska veta att det inte kommer att vara ett problem på sikt.
     Vad vet man om riskerna med PFOS?
     – Det är inte bara en risk. I Ronneby är det ett konkret problem. Vi har ungefär 60 procent vatten i våra kroppar, det finns i cellerna och blodet och lymfan. Om man får in PFOS via vatten eller mat hamnar det i systemet. PFOS kommer att interagera med cellerna och hormonerna. Det kanske också blir mutagena effekter. Det är en massa skräp!

Nu är det inte långt kvar till utloppet i Skälderviken, vår kanotfärds slutmål. Bland segelbåtarna, på pirerna, sitter pensionärer i shorts och lapar seneftermiddagssol.
     – En och annan makrill eller horngädda har vi väl fått, säger de som har spöna med sig. Men när sälarna har varit här är det rensat.
     En vresig man håller på att driva ner en påle vid sin brygga:
     – De skogar inte ordentligt uppströms, döda träd och grenar flyter hit och slår sönder bryggorna.
     Ute i själva viken är det som en grumlig plym där vattnet från Rönne å försvinner ut i havet.
     Nordvästskånes kustvattenkommitté låter löpande undersöka mynningsvattnet. Deras studier visar att 1 700 ton totalkväve och 40 ton fosfor transporteras ut i havet från Rönne å varje år, men även fosfat, totalfosfat och nitrat. Enligt den årliga rapporteringen från Rönne ås vattenråd för vattnet dessutom med sig kvicksilver, kadmium, bly, arsenik och andra tungmetaller.
     Till den listan kan vi alltså själva tillföra läkemedelsrester som gör mörtar tvåkönade och högfluorerade ämnen som forskarna misstänker kan framkalla mutationer.
     Jerome K Jeromes tre män övergav till slut sin båt, trötta på det engelska regnet och inställda på att ta sig tillbaka till London för att uppsöka någon ombonad restaurang med anständig meny.
     »Jag måste bekänna att jag njöt av den där supén. I tio dar hade vi nästan uteslutande levt på kallt kött, bröd och marmelad, åtminstone föreföll det oss så. Det hade varit en enkel och närande men inte särskilt spännande diet, och aromen av bourgogne och doften av franska såser och åsynen av rena dukar och långa bröd knackade som mycket välkomna gäster på vår inre människas dörr. (…)
     ›Tja‹, sade Harris och sträckte ut handen efter glaset, ›det var en härlig tur, och gamle pappa Themsen ska ha tack för den – men jag tror nog att vi gjorde klokt i att ge den på båten! Skål för tre män, helbrägda på det torra!‹«

     Själva drar vi upp vår kanot och slår oss ner på en välbesökt trädgårdsrestaurang inne i samhället Skälderviken. De flesta av dem som redan beställt ser ut att vara på golfsemester; åtminstone verkar de föga redo att hoppa ner i en kanot och få en svärm av knott i pannan. Vi äter sommarbiff och dricker en öl därtill.
     På andra sidan häcken ligger parkeringen framför Skäldervikens Ica-affär med det i sammanhanget självskrivna namnet Källan.
     Cirkeln tycks alltså sluten, vår kanotfärd summerad. Och, minns vi att Kenneth Persson sagt, för att ett grundvattenmagasin ska tvättas ur kan det ta flera hundra år.
     Med hans ord: har skiten väl kommit ner där finns den kvar.