Om att fostras i skuggan av mobilen
(Göteborgs-Posten 7/9 2015)

För några dagar sedan var jag med om något väldigt ovanligt, påminnande mig om en svunnen tid: två föräldrar satt på pendeltåget och pratade och sjöng med sina båda små barn.
     Inte vid något tillfälle tittade någon av de vuxna i sin mobil. De verkade genuint intresserade av sina barn och de små såg glada ut tillbaka.
     Hela situationen var fullkomligt onormal, ja, närmast normkritisk.
     Barn i dag växer upp med vuxna som vänder bort dem i barnvagnen och riktar sin koncentration mot den lilla apparat, som innehåller all den mening med livet som barnen så uppenbart inte förmår bli en del av.
     Det barnet ser är en bekant varelse med lurar i öronen och blicken någon annanstans. Om den lilla visste vad en orienterare var skulle hon eller han lätt kunna missta den stora för en sådan; en person sökande efter information om riktningen i tillvaron, en som inkapslad i sig själv riskerar att inte se träden för all skog.
     Harry Martinsons "Aniara" från 1956 har blivit en återkommande referens i diskussioner om bristande känslomässig anknytning. Likt rymdskeppet slungas aniarabarnet ur kurs ut i midvintermörk evighetskyla.
     Går det då ens att prata om vad andra gör med sina barn? Att moralisera?
     Få föräldrar med mobilen full av bilder på sina barn skulle betrakta sin eventuella överanvändning av telefonen som ett bidrag till samhällets undergång. Kanske blir de till och med bättre människor genom att odla sina sociala medienätverk när de är ute med barnvagnen.
     Hur vuxna kommunicerar med barn påverkar dock rimligtvis hur barnen senare kommer att bete sig mot andra, unga såväl som gamla. De kan komma att knyta an till samhället – eller vända det ryggen. Kanske stämmer det, som det sägs, att curlingföräldrar formar individer utan personligt ansvarstagande. Säkert är att hederskulturen deformerar tiotusentals barn och ungdomar i Sverige och hindrar dem att bli fria medborgare.
     Med mobilföräldrarna förhåller det sig lite annorlunda. För dem är barnen framför allt en distraktion, en störning i paritet med problem med internetanslutningen.
     Vi vet inte vad som kommer att hända med den generation som nu växer upp med vuxna med ett omättligt behov av det de kallar egentid. Samhällets och arbetsmarknadens omdaning har skett på vuxnas villkor och det barnets århundrade som Ellen Key skrev om ligger bakom oss.
     Detta borde skapa en inre, moralisk konflikt bortom höger och vänster.
     Vad kan det få för följder för känsloliv, språkutveckling, helhetsperspektiv? Kommer den som fostras i en tilltagande självupptagenhet att vända rymdskeppet eller ta egoismen till nya höjder?