När alla låter och ingen lyssnar
(Göteborgs-Posten 10/8 2015)

Allvaret var djupt och anslaget offensivt när den amerikanska medievärldens motvallsröster samlades till konferens i Madison, Wisconsin, hösten 2003, i ett USA präglat av Irakkrig och terrordebatt.
     Vi är här för att rädda demokratin, sa John Nichols, arrangör och journalist på The Nation. ”Vi är här för att ta tillbaka våra medier och för att ta tillbaka vårt land.” Och välbekanta namn turades om vid mikrofonen; Studs Terkel, Naomi Klein, Amy Goodman, Al Franken, Bill Moyers.
     Medieprofessorn Robert McChesney skämtade om hur mediebolagen lyckats plantera sin egen historieskrivning i människors medvetande. Gud gav stentavlorna till Moses som gav dem till Thomas Jefferson som gav dem till Rupert Murdoch.
     Allt det där känns som en evighet sedan.
     Medieägandet är fortfarande koncentrerat, men det som står på spel i dag är journalistikens existens. Få pratar om husbondens röst, om ett utbud deformerat av staten och kapitalet. I Sverige kommer kritiken mest från annat håll och i andra termer; med de traditionella mediernas försvagning har de kvarvarande journalisterna skaffat sig ökat utrymme för egna åsikter. Alla i branschen stöter på folk som anser att de blir skrivna på näsan i stället för att få ta del av verklighetens komplikationer.
     Ingenting kan ersätta det som går förlorat, skriver mediekrönikören Eric Alterman i ett aktuellt nummer av The Nation. Stora amerikanska städer saknar numera dagstidning och tidskrifternas försäljning störtdyker. Mediernas kris är definitivt ekonomisk, men den är också innehållslig och existentiell.
     Teknikskifte och minskade intäkter kan ju inte förklara allt. I någon mening har de traditionella medierna självdestruerat. Deras tilltro till det de borde vara bra på, journalistiken, har urholkats och deras trendkänslighet och osjälvständighet har i motsvarande grad tilltagit.
     Vid Malmös norra motorvägsinfart står Sydsvenskans tömda tidningshöghus som påminnelse om forna tiders maktinnehav och som spöklikt monument över pressens våndor. Vem lyssnar framöver, vem betalar? Nyhetsförmedlare kan snart vara lika antikverade som typografer och teleprintrar.
     Betydelsen av att medieanvändningen så snabbt blivit så skiktad är förmodligen gravt underskattad. Människor i Sverige hör, ser och läser helt skilda saker. Många hör, ser och läser bara sig själva och sina kompisar. Också journalistiken håller på att bli sin egen ekokammare.
     Kan vi tänka oss en demokrati utan nyhetsförmedling, en samhällsdebatt utan gemensamma frågeställningar? Runt hörnet, väldigt nära, väntar den kollektiva egotrippen där alla låter och ingen lyssnar.