På flykt från brödraskapen till nationalstaternas välfärd
(Dagens Samhälle 4/6 2015)

”Jag ringer mina bröder” var rubriken på en uppmärksammad kultursidesartikel i Dagens Nyheter 2010 av Jonas Hassen Khemiri efter det misslyckade islamistiska bombdådet i centrala Stockholm, och den utvecklades senare också till bok och teaterföreställning. Det var en rubrik, och en titel, som dröjde sig kvar eftersom den tycktes röra vid en obekväm samhällsförändring under ytan.
     Vad var det som fick honom att ringa sina bröder?
     Någonting med begreppet broder har med tiden fått – eller återfått – en bismak; han kan ju faktiskt vara så mycket mer än en kär bror. Brödraskap. Blodsbröder. Vapenbröder. Vi mot dom. Om systerskapet framställs som en trevlig tebjudning ryms betydligt fler bottnar i den manliga sammanslutningen, vilket märks i politiken, i näringslivet, i religionen, i gangsterkulturen. Bröder är sådana man ska ty sig till, lita på, ringa till när det kniper. De drar också ett streck i sanden, ritar en ring. De markerar var gränsen går.
     Det är de som ska skydda familjen, även detta ett mångbottnat begrepp, och dess heder.
     År 2002 inträffade någonting intressant i svensk lokalpolitik. Edip Noyan röstades in i Botkyrkas kommunfullmäktige för Moderaterna sedan han fått oväntat många kryss på valsedeln. Ett femtiotal av dem visade sig komma från Noyans släktingar. De var inte nödvändigtvis moderater, men röstade för att få in en person ”som representerar oss”, som det uttrycktes i en artikel i Dagens Nyheter. En syriansk präst förklarade: ”Edip blir församlingens röst i fullmäktige. Allt vi behöver kan vi begära genom honom.”
     Som exempel nämnde prästen att församlingen nu kanske skulle få möjlighet att köpa en efterfrågad tomt av kommunen. Det var således inte Moderaterna som hade fått en plats i den valda kretsen, det var församlingen, släkten, familjen, bröderna.
     I stora delar av världen förlitar sig människor på sin familj eller sin klan eftersom det kan vara enda sättet att klara livhanken. Där det saknas en fungerande stat, eller där staten utgör ett potentiellt hot, har man bara de närmaste att vända sig till. Någon samhällelig tillit finns inte. Korruptionen är en del av det obefintliga förtroendet.
     I Eduardo Grutzkys och min bok om hederskultur, ”Heder och samvete”, beskrivs den större släktens sammanhållande funktion; när man kliver utanför ramarna riskerar man utfrysning och förlust av det skydd som tidigare garanterats i utbyte mot att integriteten och självständigheten getts upp. För väldigt många blir hemmahörandet i brödraskapet en livsuppehållande transaktion, en så självklar del av tillvaron att man inte ens behöver reflektera över den. Per Brinkemo skriver i sin bok ”Mellan klan och stat” på liknande tema om problemen som uppstår när en klankultur flyttar till ett samhälle med andra värderingar och offentligt finansierad välfärd.
     Socialdemokratin hade efter andra världskriget en vision, inte minst i Skandinavien, om att befria individen på den kollektiva trygghetens grund. Studielån och transfereringar av skilda slag skulle göra den enskilde mindre beroende av familjen. 1960-talets ungdomsrevolt och vänsterrörelse må ha uttryckt sig i kollektiva termer, men arvet från den tiden är framför allt individualistiskt. Man ville gå emot konformismen.
     Kombinationen individualism och socialt skyddsnät har gjort den svenska välfärdsmodellen udda i ett globalt perspektiv. Den har också haft nationalstaten som förutsättning; medborgarna har betalat hög skatt för att alla nationens medborgare ska kunna få ett bra liv.
     När systemet nu knakar i fogarna, med alltmer urholkade pensioner och stora brister i vården och skolan, hörs röster som hävdar att orättvisorna här och i världen i stort bara kan försvinna om nationsgränserna löses upp. Men de många som flyr till Europa gör det för att de söker sig till fungerande statsbildningar, bort från förhållandena i sina hemländer.
     Flykten går från klansamhällets opålitlighet till nationalstaten med dess välfärdsinstitutioner.
     Hela det socialdemokratiska projektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta samhällsexperiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade. Det finns inte någon plan för hur landet ska klara av den stora invandringen från regioner med helt andra, eller sönderslitna, mönster. Den strukturella välviljan kan inte längre dölja svårigheterna. Det tycks vara slut med vardagslivets förutsägbarhet. Sverige liknar alltmer sin omgivning, med tåg som inte går som de ska och med växande ekonomiska klyftor som paras med ett bestämt intryck av att jämlikhetsidealens dagar är förbi.
     Det är en samhällsvision som har brustit, splittrats och kanske till och med ödelagts. Övertygelsen om att ha skapat jordklotets mest rättvisa samhälle har ersatts av skuldbelagd värderelativism. Vi har fått en renässans för välgörenhet och ett nytt stort parti som profiterar på den urholkade tryggheten.
     Korruption var tidigare någonting som hörde odemokratiska regioner och världsdelar till. Nu sprids uppfattningen, sannolikt på goda grunder, att man på en rad olika nivåer kan skaffa sig fördelar genom pengar, kontakter, släktskap och hot. Tilliten till systemet krymper. De former av beroenden som kännetecknar klansamhället äter sig in i välfärdssamhällets vävnader.
     I Storbritannien har det nyligen avslöjats hur borgmästaren i Londonstadsdelen Tower Hamlets, Lutfur Rahman, köpt röster, förskingrat offentliga medel och ljugit om att hans politiska opponenter skulle vara rasister. Rahmans valkampanj byggde på idén att bangladeshiska invandrare är en klan skild från det brittiska samhället. Vad han vädjade till var deras känsla av brödraskap. Sannolikheten är stor för att det också i Sverige finns kommunalpolitiker som odlar klientelism genom att gynna föreningar som lovar att bidra med röster i de lokala valen.
     Man ska kanske inte övertolka Khemiris text om att ringa sina bröder, men rörelserna och skiftningarna under vardagens yta är värda att tas på allvar. Dagligen syns tecknen på en växande förtroendeklyfta med nya sprickbildningar i sådant som nyligen framstod som fast samhällsmateria; en gradvis utvidgning av de ämnen och områden som är öppna för förhandling, för förmåner som ytterst grundar sig på att systemets företrädare inte vill få besvär, tvivlar på sin roll eller hoppas undvika beskyllningar för diskriminering.
     Tillhörigheten i en klan, en släkt, en familj eller grupp med sammanflätade föreställningar kan vara svår att förhålla sig till för dem som växt upp med individualismen och tryggheten som ideologiskt ramverk. Varför leva kvar innanför brödraskapets gränsdragningar i ett samhälle som har så mycket större frihet att erbjuda? Några tjänar på det, för andra handlar det om tvång, men det enklaste svaret är: därför att det går, om man vill.
     Välfärdssystemet är mer tolerant än klankulturen.
     Och när klanen och dess normer tar plats i systemet tycks det offentliga Sverige inte ha någon att ringa till.