När 68-vänstern blev liberala professorer
(Göteborgs-Posten 18/5 2015)

Allting förändras med tiden, det är sant. Allt som är fast förflyktigas.
     Men när jag i David Brolins nya bok ”Omprövningar” hittar ett citat från 1978 av författaren Lars Gustafsson inser jag också hur mycket som går igen. Gustafsson skrev då om vänsterns samhällsanalys att den förvärrade det mesta ”genom att formulera problemet på ett sätt som bevarar det, som kommer det att växa”.
     Problemformuleringen som problembevarare: jag tror att många i dag skulle kunna säga samma sak om exempelvis den ekonomiska politiken eller om integrationsproblematiken.
     Det vanligaste uttrycket för att sitta fast innanför ramarna är att ge ökade anslag till sådant som visat sig inte fungera. Men det finns de som ändrar sig och bland dem som bytt åsikt intar 68-vänsterns ex-leninister och ex-maoister fortfarande en särskild position som studieobjekt. Varför blev så många av dem liberala professorer, bankekonomer eller redaktörer hos Jan Stenbeck?
     När David Brolin, bibliotekarie i Göteborg, skriver initierat om saken framhålls både strukturella och personliga skäl till att rusigt engagemang gick över i besvikelse. Frågan väcks förstås: vilka av dagens bestämda uppfattningar kommer snart att omvärderas? Generellt har samhällsdebatten blivit mer emotionell och mindre resonerande. Omsvängningar kan därför ske snabbt.
     Den nutida hardcorevänstern talar i invandrares och flyktingars namn i stället för i den avindustrialiserade arbetarklassens. Flera av dess företrädare kan komma att ändra sig när de inser att deras påstådda antirasism blivit en inverterad rasism som mest gynnar de bakåtsträvare de sagt sig vara emot.
     Markeringar i det godas namn får annars sällan personliga konsekvenser. Här kan man känna igen det elitistiska drag som ekonomen och ex-trotskisten Klas Eklund beskrivit som en känsla av att vara historiskt utvald; först som en del av proletariatets avantgarde och senare i en kapitalets ”äntringsstyrka” med uppdrag att sanera statsfinanserna.
     Idéhistorikern Svante Nordin menade däremot, efter sin egen omprövning, att leninismens problem inte var dess syn på eliten utan att den hade en naiv övertro på massan.
     Detta underifrånperspektiv – folket skapar historien – har, vill jag själv hävda, i modern institutionell tappning blivit ett betydligt tamare mantra som går ut på att tjänstemännen ska försöka se sin verksamhet ur ”brukarnas” perspektiv. Det är nära kopplat till konsultjargongen kring värdegrundsarbete och syftar förmodligen främst till att maskera bristen på bärande idéer och värderingar i verksamheten.
     Behovet av omprövningar tycks förbli konstant.