En djupt nedslående syrisk berättelse
(Göteborgs-Posten 25/3 2015)

Magnus Falkehed och Niclas Hammarström
I dag ska vi inte dö. Fångar i krigets Syrien


Journalisten Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström reste till det land som anses allra farligast för reportrar, Syrien, och hamnade strax som gisslan hos en väpnad grupp innan de lyckades komma ut i ljuset efter 46 dagar.
     Deras gemensamma bok är naturligtvis hopplöst beckmörk. Det finns ingen att lita på och ingenting att förstå i det svarta hål som Syrien förvandlats till. Detta är live-versionen av mardrömsvandringen i Cormac McCarthys roman ”Vägen”, om en far och dennes son på drift genom en söndersprängd, avhumaniserad nära framtid.
     Ganska tidigt försöker Falkehed och Hammarström fly. Det är illa genomtänkt, precis som man förmodligen själv skulle ha betett sig, och fotografen blir skjuten i benet medan journalisten straffas med svår och ihållande misshandel: ”Vi hade hamnat i det svartaste av helveten. Vi var inte längre vingskjutna fåglar. Vi var djur i bur, som ett gäng sadister försökte hetsa mot varandra, förnedra och till sist kanske slakta om det skulle roa dem mer.”
     Två godhjärtade människor ger sig av för att försöka beskriva vanligt folks elände i ett land förött av krig och därmed tömt på tillit, förtröstan och samhälleliga funktioner. Rapportörerna åker med minimal eskort; deras fixare, han som både ska skydda dem och hitta intervjupersoner, tycks ha en massa annat för sig och ingen vet om han bara är inkompetent eller har sålt ut sina uppdragsgivare, men efter besök i byar och på sjukhus ställs dessa inför pistolmynningar och kastas in i ett låst utrymme.
     Hur överlever man detta, denna skräck, denna bottenlösa osäkerhet, denna sorg över att kanske aldrig mer få träffa sin familj? Det är detta ”Idag ska vi inte dö” handlar om. De fångna försöker minnas vad de lärt sig på överlevnadskurs, men framför allt reducerar de sin dystra vardag till gripbara små beståndsdelar för att inte gå under i förtvivlan, självömkan, självförebråelse (varför tänkte jag inte på barnen?) eller hygienisk kollaps.
     De får alldeles för lite mat, för lite vatten, och deras kroppar magrar och antar förtvivlans skepnad. De håller sig upprätta genom att tjata till sig cigarretter. De irriterar sig på varandra, förstås, instängda i mörker och kyla i den syriska vintern där elektriciteten bara sporadiskt kommer på besök. De faller i varandras armar när de inser att det är de enda armar som finns.
     Och så drömmer de, eller hallucinerar: ”Jag såg oss sitta och bränna genom natten i en snodd bil, i riktning västerut, hemåt.” Fast vem vet vad som händer där utanför, på andra sidan bergen, i civilisationen? ”På hur många sätt kan man säga ’Jag vill ju bara hem’, utan att det blir en entonig plåga?”
     Man läser denna bok både som påminnelse om hur vedervärdig tillvaron kan vara bortom våra gatlyktors ljuskrets och som en terapeutisk summering av ett reportage som gick fullständigt snett.
     Hur mycket sanning kan man uppfatta i en krigszon för att den ska vara värd resan dit – för läsarna, för dem som lever i zonen, för det egna jaget? Krigsjournalistiken söker sin legitimation i nödvändigheten av vittnesbörd och berättelser om och från dem som drabbas och drivs från sina hem. Samtidigt har journalister i allt högre grad blivit villebråd i konflikter där människans värde är noll eller ännu mindre.
     Vi ser blodet, kropparna, brutaliteten – barnen som bärs genom gatorna, det World Press Photo-belönade ljuset som silas genom eländet – men rapporterna i våra medier kommer aldrig åt idéerna, övertygelsen, fanatismen som drivit fram de irakiska och syriska helvetena. Journalistiken kommer inte att kunna beskriva att bakom detta vansinne, dessa allmaktsfantasier, ryms inte bara machokultur, klansekterism och religiös fundamentalism utan dessutom, vid sidan om krigarnas vildögda bröder och stödjande mödrar, en föreställning om martyrdödens välsignelse.
     För den som tror att världen kan förklaras, och då framför allt genom journalistisk strävsamhet, är Falkeheds och Hammarströms syriska berättelse djupt nedslående. Å andra sidan har de båda snabbt återvänt till sina sysslor och till sitt resande på ett sätt som många andra sannolikt inte hade klarat av.
     Vem var det som kidnappade svenskarna? Det får vi aldrig veta. Hur de olika milisgrupperna förhöll sig till varandra förstår vi inte heller. Vad var syftet? Man kan bara gissa att det var ekonomiskt, att få betalt av svenska staten eller av andra väpnade grupperingar som ville spela ett högre och kanske brutalare spel. Falkehed och Hammarström lämnades inte i sticket; de svenska myndigheterna fick ut dem, de kom hem till familjerna och redaktionerna, men hur det gick till kan vi bara sia om.