Självklart att de som kommer hit ska arbeta
(Dagens Samhälle 25/3 2015)

Utanförskapet är ett av den svenska migrations- och integrationspolitikens mytiska begrepp.
     Jag vill hävda att det inte existerar något utanförskap i bemärkelsen att samhället och dess strukturer och medborgare skulle stöta ut grupper av invandrare. Utanförskap är bara giltigt som term om det används om personer som aktivt ställer sig vid sidan om samhället, exempelvis kriminella gäng.
     För dem är det ett val att placera sig utanför de normer och värderingar som får samhället att fungera. För de flesta av oss andra är utanförskapet oönskat och det helt dominerande draget i svensk myndighetsutövning har varit att försöka få alla att bli en del av det kollektiva, det gemensamma, av samhället.
     De många stadsdelar som benämns som utanförskapsområden är i själva verket sedan lång tid tillbaka omhändertagna och föremål för särskild, riktad omsorg. De är satta under något som kan liknas vid socialt förmyndarskap. Det stora problemet är att denna strukturella välvilja inte har förmått förmedla tillräcklig kunskap, bidra till tillräcklig självförsörjning eller skapa rörlighet, geografiskt, socialt, i samhället.
     De som påstås leva i utanförskap befinner sig således innanför en omsorgsindustri, som ständigt växer och utvidgas utan att den lyckas lösa de svårigheter den är satt att klara av. Efter morden på en restaurang i Biskopsgården i Göteborg 18/3 framkom det att långt över 100 miljoner kronor har specialdirigerats till området de senaste sjutton åren, utöver de ordinarie, löpande samhällskostnaderna. Liknande satsningar har gjorts i flera Stockholmsförorter och i Rosengård i Malmö.
     Blev det bra? Inte särskilt. Medan de vädjar till medborgarnas godhet erbjuder de ansvariga politikerna inga svar på de frågor som de flesta av oss förmodligen bär på. Migrationsverkets prognos för de kommande fem åren ligger på 350 000 asylsökande. Var ska de bo, vem ska vårda dem, var ska barnen gå i skolan, vilken sorts arbete ska de gå till?
     Och vilka andra samhällssatsningar får samtidigt stryka på foten?
     I mediedebatten märks två dominerande förklaringar till det som beskrivs som utanförskap. Den första – att dåliga skolresultat och hög arbetslöshet beror på rasism och diskriminering – saknar verklighetsförankring. Den andra är lika allmän och diffus; att det skulle handla om misslyckad integration. Exakt vad betyder det?
     Varför fungerar inte integrationen trots att så många så länge har lagt så mycket tid och så stora resurser på att den ska göra det?
     Häromdagen satt vi fem heltidsarbetande runt ett bord och diskuterade aktiviteter, som aldrig skulle ha blivit aktuella om inte människor från ett visst hörn av världen hade flyttat till Sverige de senaste tjugofem åren. Syftet med det vi avhandlade är att göra samhället bättre, men det slog mig också medan vi satt där att på samma sätt sitter tusentals och åter tusentals svenskar dagligen på arbetstid och diskuterar verksamheter som på olika vis ska mildra konsekvenserna av inflyttningen till Sverige av människor med bristfällig utbildning, obefintliga kunskaper i svenska och dystra prognoser när det gäller arbete och egen försörjning.
     Ingenting av detta räknas emellertid in i integrationspolitikens kostnader. Detta är det normala. Det är så Sverige ser ut. Det vi bekymrar oss för, utanförskapet, skapar ett omfattande innanförskapsarbete. Det pågår dygnet runt, i skolan, inom vården, hos räddningstjänsten, i föreningslivet, i kulturlivet. Vi har ställt om stora delar av samhället för att det ska försöka lösa problem som vi innerst inne inte har någon lösning på.
     Därför är det inte sant när det sägs att resurserna har dragits ner i problematiska bostadsområden. Där har det tvärtom år efter år satsats extra resurser i en omfattning som är omöjlig att överblicka samtidigt som samhällets generella service och omsorg har försämrats.
     Till detta finns inte heller något kortsiktigt alternativ. Akuta problem måste åtgärdas, bränder behöver släckas. Men eftersom vi vet att problemen kommer att förvärras, med alltfler människor utan reell möjlighet att få fäste på den existerande arbetsmarknaden, borde vi snart fundera över vilket slags framtid vi vill ha tillsammans.
     Vad är det samhället inte gör och som borde göras?
     Vi kan ju hålla på och meka med projekt och bidrag och kurser och lönebildningsmodeller, men utan nya arbetstillfällen – en massa nya jobb utan utbildningskrav – kommer arbetslöshetssiffrorna bland outbildade inte att vända. Ett separerat kvittolöst och illegalt svartekonomiliv permanentas. Det är inte snabbare validering av högskolebetyg som kommer att lösa krisen. Kulturbrobyggare och dialogbänkföreståndare kommer inte att åstadkomma ett jota. Det som behövs är hundratusentals nyanställningar; runt omkring oss finns hur mycket arbete som helst att utföra.
     Men kommer vi att vara lika duktiga på att få människor att vilja vara med och ta hand om och driva detta i grunden schysta samhällsmaskineri som vi har varit på att bygga upp vårt system för omhändertagande?
     I de danska Socialdemokraternas nya affischkampanj säger statsminister Helle Thorning-Schmidt: ”Kommer du till Danmark, ska du arbeta.” Ja, självklart. Det gäller väl över allt?