Öga för öga tillbaka som politisk doktrin
(Svenska Dagbladet 13/1 2015)

2003 var jag en av alla dem som demonstrerade mot den då förestående invasionen i Irak; det krävdes inte någon analytisk briljans för att se att USA:s agerande skulle kunna få just de följder det fick. Flera erfarna korrespondenter har senare visat hur dåligt underrättade amerikanerna varit om den här delen av världen, bland andra Tim Weiner i sin CIA-bok ”Legacy of ashes” och Carlotta Gall i ”The wrong enemy”, om Pakistans stöd till talibanerna.
     Och, ja, amerikaners och andras övergrepp har självfallet bidragit till antiamerikanism och motvilja mot västvärlden. Men räcker detta för att förklara det elände som Mellanöstern och dess omgivningar rasat ner i?
     Varje terrordåd brukar utlösa kommentarer på temat att det inget har att göra med islam. Terrorn förvandlas i mediernas skildringar gärna till ett slags abstrakt ondska, ett hotfullt moln som driver in från havet eller öknen, frikopplat från värderingar och syften. Utan särskilda insikter i ämnet kan de som kommenterar slå fast att religionen har feltolkats eller att jihadisterna inte alls är religiösa.
     Eftersom islamisterna agerar i islams namn måste man trots allt också kunna föreställa sig att de har rätt, speciellt som vi icke-troende inte själva med säkerhet kan fastställa vilken form av islam som är den sanna. Det finns inte någon central instans att rådfråga. Vad vi känner till är att de stater som kallar sig muslimska inte skyller straffen de tilldelar sina medborgare på någon utländsk makt – de hänvisar explicit till de religiösa lagarna. När den saudiska regimen spöar en bloggare sker det i Guds namn.
     I Aftonbladet 9/1 tog Åsa Linderborg under rubriken ”Förtrycket födde hatet” steget fullt ut och förklarade att det är väst som har skapat den islamistiska terrorn. Det är en text som är skriven för att vi ska förstå hämndens drivkrafter. Hämnden ges en maffiafilosofisk legitimation. Av Linderborgs artikel framgick också, något överraskande, att hon vet vad som har ”stöd i urkunderna”.
     Och, ja, man kan ju hävda att om bara tidningar i väst lät bli att trycka sina teckningar och sina texter så skulle vi slippa sådant som skedde i Paris och tidigare höll på att hända i Köpenhamn. Ingenting tvingade Salman Rushdie att skriva sin bok.
     När upphör den enes ansvar för en handling och när börjar den andres? Hos Linderborg blir sambanden mekaniska: västs krigföring i Irak och Afghanistan leder till mord på redaktioner i väst. Det är Mehmet Kaplans utanförskapsteori uppblåst i kolossalformat.
     Naturligtvis är detta en syn på muslimer, och då i synnerhet på dem som tycker illa om västerländska värderingar, som bär starkt koloniala drag. De är inte tänkande och handlande subjekt utan endast en hord av oreflekterande varelser utan egen vilja. Offerperspektivet frånkänner dem varje form av personligt ansvar. Deras tankar och beteenden är enbart reaktioner på någon annans.
     Om de hatar förtryck borde de väl i första hand vända sig mot sina lokala och regionala förtryckare? Ingenstans behandlas muslimer sämre än i islamska stater och regioner.
     Vad den här förklaringen banar väg för är just hämnden, och den framställs som i högsta grad begriplig. Den må vara vidskeplig och oresonlig, men blir en rimlig reaktion på andras beteende.
     Det finns många situationer där en människa skulle vilja hämnas, men beroende på sammanhanget hon befinner sig i kan hon antingen låta bli eller leva ut sin gränslöshet. Vad är det som gör att islamister vill utkräva hämnd många år i efterhand? En författare eller tecknare som fått dödshot riktade mot sig kan aldrig räkna med att hämndlystnaden klingar av. Ideologin håller hatet vid liv.
     Borde polacker, fransmän och engelsmän ha hämnats på Tyskland tio eller tjugo år efter andra världskriget? Att det fanns ett hat mot Tyskland och tyskar är givet, men det var aldrig självklart att spränga bomber på tyska bussar eller att skjuta ihjäl tyska journalister. Det tycktes finnas andra vägar framåt. Det fanns värderingar som bromsade viljan att ge igen.
     Den gamla vedervärdiga principen om öga för öga och tand för tand har återvänt som politisk doktrin, och den får stöd av sådana som borde veta bättre och som själva aldrig för sitt liv skulle vilja leva med konsekvenserna av den idévärld som jihadisterna bosatt sig i.
     Vi som inte gillar den principen vet att det numera också i vår del av världen har blivit säkrast att hålla tand för tunga.