Hur känner man igen riktig islam?
(Sydsvenskan 10/1 2015)

Det var en ny tid som anlände med de fyra kapade planen i USA den 11 september 2001.
     Men den påannonserades redan i Bradford i England 1989 när Salman Rushdies ”Satansverserna” brändes på bål och demonstranter i både Asien och Europa krävde att författaren skulle mördas. En ideologiskt driven ayatolla i Iran utfärdade sin dödsdom.
     Så småningom var även Sverige indraget.
     Lars Vilks mordhotades, men vissa skribenter hummade mest och antydde att hans polisskydd var för dyrt. Tavlor av en algerisk konstnär plockades ner från Världskulturmuseets invigning i Göteborg sedan en upprörd mejlopinion gjort sig påmind. De danska Muhammedteckningarna tycktes mest störa den strukturella svenska välviljans ritningar. Det var tämligen ensamt att åka över Sundet för att intervjua tecknaren Kurt Westergaard som var en hårsmån från att bli ihjälhuggen i sitt hem. Ett attentat mot Jyllands-Postens redaktion avvärjdes i sista stund. En bomb briserade i Stockholm.
     Skattemedel skickades in i islamistiska föreningar för att göra dessa till en del av samhället samtidigt som de separerade män från kvinnor och bjöd in ökända antisemiter som föreläsare.
     Våld och hot har gjort det försiktiga Sverige än försiktigare. Två linjer har tvingats fram i det som annars borde vara en normal, hälsosam diskussion om religioner och deras brister. Alla ideologier borde det kunna skrattas eller gråtas åt, men låsningarna bär ångestens prägel. Nu har vi fått en rabiat flank och ett växande parti med rötter i det otänkbara – och å andra sidan ett självcensurerande majoritetssamhälle där ingen, allra minst medierna, vågar prata som om ifrågasättandet av religion vore den naturligaste av saker.
     Det är faktiskt jihadisterna som kopplar sina handlingar till islam, inte någon annan. Har de då fel om islam? Hur vet vi som inte är muslimer vilken sorts islam som är den riktiga?
     Det här är människor som med odemokratiska idéer och brutala metoder tar sig friheten att göra om den demokrati som de flesta av oss andra vill leva i. De hatar Charlie Hebdos och andras yttrandefrihet. De hatar humanismen. De tvingar oss andra att bli defensiva, repressiva.
     Samtidigt är det svårt att bortse från att de avgrundsmörka tolkningarna inte är förbehållna några molekylära sekter; man kan bara nämna Saudiarabien, Iran, Irak, Pakistan och Afghanistan eller rörelser som IS, Hamas, al-Shabaab och Boko Haram. Det finns uppenbara problem med islam eftersom den kan tolkas på dessa fördomsfulla sätt.
     Och dessa problem, som får de allra allvarligaste konsekvenserna för muslimer, skapar dessutom problem för oss icke-troende.
     Dagligen varnas det i Sverige för grumliga vatten och en högerextrem frammarsch. Se då nu äntligen att islamismen är den sannolikt mest potenta reaktionära backlashrörelsen i vår tid.