Det enda rimliga är att alla har samma rättigheter
(Sydsvenskan 2/12 2014)

Individens mänskliga rättigheter utgör den humanistiska basen för kollektiv överlevnad. Däremot kan det aldrig vara ett krav på omgivningen att de värderingar man ger uttryck för ska skydda en från kritik.
     Så mycket politisk debatt utgår numera från privata känslor att de principiella och demokratiska aspekterna på samhällsutvecklingen tenderar att hamna i bakgrunden. Att vara ifrågasatt är dock inte att vara berövad sina mänskliga rättigheter; det är snarare en bekräftelse på att det finns hopp om framtiden.
     Vår urlakade begreppsvärld gör att det i FN:s råd för mänskliga rättigheter kan sitta länder där individens värde är starkt nedskrivet, som Saudiarabien, Pakistan, Kongo, Ryssland, Kina och Mexiko. Saudiarabien är dagens motsvarighet till apartheid-Sydafrika, men könsåtskillnad väcker inte alls omvärldens indignation på samma sätt som rasåtskillnad.
     Eric Posner, juridikprofessor i Chicago som är aktuell med en ny bok, ”The Twilight of Human Rights Law”, skriver i amerikanska Harper’s Magazine att de internationella överenskommelserna kring mänskliga rättigheter kan skrotas eftersom deras utopiska syfte inte har förverkligats.
     På sådana grunder skulle man kunna upplösa hela FN-systemet, men det som i förstone kan tyckas logiskt i Posners resonemang blir snart mera tveksamt. När han förordar att västvärldens affärer och biståndsverksamhet frikopplas från eventuella krav på mänskliga rättigheter uppstår ett moraliskt tomrum, och när han underkänner människorättslagar för att de inte ”förmår hantera variationerna och komplexiteten i icke-västliga länder” blir han ännu en kulturrelativistisk cyniker.
     Människor har dessvärre olika rättigheter, olika grader av mänsklighet, i olika system, under olika regimer. I vår självkritiska kultur diskuteras övervakning, tiggare och små staters, som den svenska, ansvar i kriget mot terrorismen. Mänskliga rättigheter beskrivs i sammanhanget ibland som en kolonialistisk utväxt när de appliceras på fjärran länder; ett imperialistiskt imperativ, en självhävdelsens okänslighet inför komplexiteten hos andra och bristerna på hemmaplan. Den tråden fångades också upp av de 57 stater som genom sin så kallade Kairodeklaration 1990 fronderade mot den universella FN-deklarationen och slog fast att det finns särskilda mänskliga rättigheter för muslimer, och att dessa vilar på övertygelsen om att män och kvinnor har skilda värden och att sharia slår ut annan lagstiftning.
     Det enda rimliga är naturligtvis att verka för att alla jordens invånare ska ha samma rätt till liv, hälsa, utbildning och yttrandefrihet. Det anser förmodligen även Eric Posner, men han öppnar för en förståelse av att det kan ses som mer elakartat att såra en individs religiösa känslor än att tillfoga henne fysiska skador eller hindra henne från att höja sin röst.