Hyckleriet i identitetspolitikens hägn
(Göteborgs-Posten 17/11 2014)

Till de företeelser som de flesta i ett modernt, väluppfostrat Sverige säger sig vilja motverka hör vi-och-dom-tänkandet. Med toleransen som ideal bör alla kunna inkluderas i ett generöst ”vi”.
     Så har även jag tänkt och skrivit i opposition mot falska gruppindelningar och med en förhoppning om att fler bland dem som flyttar till Sverige också ska vilja bli en del av det svenska samhället.
     Samtidigt kan jag inte undgå att märka hur ihåligt det ofta låter. Vi-och-dom är inte alls på väg ut; tvärtom har identitetspolitiskt grupptänkande varit akademiskt och medialt mode i flera decennier och slagit klorna hårt i opinionsbildarkåren. Åsikter och hudfärg blandas samman, destruktiva normer urskuldas med att ”dom” inte är som ”vi”. Denna kulturrelativism ogillar vi-och-dom i den egna kulturen, men omfamnar den hos andra. En tillhörande vi-och-dom-industri har växt fram och producerat avhandlingar, mångfaldskurser, myndighetsdirektiv, värdegrundsdokument och föreningsstöd.
     Här betonas just sådant som man säger sig vara emot: skillnader. Religiösa aktivister och statliga utredare har med frenesi angripit vi-och-dom-tänkandet genom att kräva kvotering och särbehandling kopplad till härkomst. Med sin kampanj ”Vi gillar olika” skruvade Aftonbladet till det hela eftersom det som i realiteten avsågs var att journalisterna ogillar dem som tycker annorlunda än de själva. Sara Mohammad, ledande i kampen mot hederskulturen, har föreslagit en än bistrare tolkning: AB gillar olika, parallella samhällen.
     Utrymmet för hyckleri är ansenligt i identitetspolitikens hägn. Den vidsynthet man begär av andra känner man inte samma behov av hos sig själv. I den egna gruppen uppstår ett skarpt avgränsat ”vi”. Genom att samtidigt romantisera utanförskapet – ”vi” omvandlas då till ”dom” – lyckas disparata grupper tillskansa sig medieuppmärksamhet, riksdagsplatser och projektbidrag.
     Även jag nödgas nu ändå erkänna att vi-och-dom ibland faktiskt kan vara både naturligt och ändamålsenligt. Det är ju på det viset olika rörelser för rättvisa formulerat sig genom tiderna. Det finns rika och fattiga, demokrater och antidemokrater. Antalet dikotomier är oändligt. Alla gör dessutom tämligen harmlösa uppdelningar i sin vardag.
     Och man blir inte rasist för att man tycker att vissa idéer är bättre än andra.
     Alla vill helt enkelt inte samma sak. Det finns de som vill ha ett helt annat samhälle där andra värderingar ska styra. Medan vi i Sverige på olika sätt bekymrar oss för vi-och-dom har vi-mot-dom blivit ett gränsöverskridande åskmuller, ett tilltagande hot om brutala konflikter.