När vi inte behagar dö i tid
(Sydsvenskan 2/4 2014)

Det är svårt att hålla budgeten om inte de gamla dör tillräckligt snabbt.
     Gisela Gréen, chef för det som numera kallas stadsområde Väst i Malmö, har i Sydsvenskan 29/3 inte några svårigheter att hitta en förklaring till det förväntade underskottet på nio miljoner kronor i den kommunala budgeten för Limhamn och Hyllie. ”Den största riskfaktorn för ekonomin” har bedömts vara ”om minskningen av antalet 80-89-åringar inte sker i prognostiserad takt”. Farhågorna har sedan besannats: ”Tyvärr har just detta inträffat.”
     Ja, hur man ska kunna få någonting att fungera om människor inte har vett att ge upp andan i enlighet med uppgjorda prognoser?
     Här öppnar sig förstås alla möjligheter att raljera hela spalten ut. Vad ska man ha barn och funktionshindrade till om de visar sig vara budgetrisker? Varför skulle det inte vara möjligt för en kommunal chef i Malmö att säga att invandringen kostar för mycket? Vågar man nämna företagssubventioner eller övertrasserade byggprojektbudgetar?
     Det kan finnas en rad orsaker till att budgetar inte hålls. Särskilt gäller detta om de är relaterade till människor, både sådana som är små och behöver omsorg och sådana som ”tyvärr” blir gamla och kan behöva omsorg. Ser man kommunens invånare som en belastning har man emellertid gett sig ut på det sluttande planet mot samhällets upplösning.
     Alltför länge har det funnits ett synfel i budgetarbetet med frågor kring skolor, vård och socialtjänst. De som har redovisat ett överskott har belönats med guldstjärna och i verksamheter med underskott har nedskärningar gjorts bland dem som i många fall skulle ha behövt ökade resurser. Säg efter nu: skolan kan inte gå med vinst, sjukvården kan inte gå med förlust. Gör skolan bättre om det finns pengar kvar, förbättra vården där den inte fungerar. Säg det igen: vi lever fortfarande i ett samhälle och vi betalar skatt för att upprätthålla dess anständighet.
     Vi beklagar inte att äldre lever längre, vi pressar inte in barn i förskolorna, vi skickar inte hem tjugofem olika människor till den som har hemtjänst, vi låter inte allvarligt sjuka vänta på operation. Det finns en överenskommelse och den bygger på en moral, som formulerats av dem som försörjt det offentliga i hela sitt liv och som nu inte avlider i prognostiserad takt.
     När den moralen löses upp, av Gisela Gréen och tusentals andra ängsliga beslutsfattare som fått sina tjänster för att upprätthålla just denna moral, finns inte längre något skydd för de äldre, för förskolebarnen, för de hemtjänstbehövande eller för de riktigt sjuka. Då vaknar vi en dag och märker hur det offentliga, det fina med att arbeta med vårt gemensamma bästa för ögonen, inte står att känna igen. Då lever vi i en avhumaniserad tid, med privata flyktvägar och bakdörren öppen mot godtycke och korruption.