När nyheterna forsar förbi får undersökandet stå tillbaka
(Sydsvenskan 24/3 2014)

Jag vill minnas att Anders Ehnmark en gång skrev att nyheter kännetecknas av att vi känner igen dem; vore de verkliga nyheter skulle de inte publiceras eftersom journalisterna då inte skulle veta hur de skulle handskas med dem.
     Nyhetsförmedling är i så fall motsatsen till vad många tror. Vi lär oss sällan något nytt den vägen, men får vår världsbild bekräftad.
     De medier som kallas sociala konfirmerar också tesen om återbruk och självbekräftelsen har här en central funktion. Genom individuell anpassning av den digitala nyhetsförmedlingen kryssar man dessutom lätt förbi varje antydan till verklig nyhet. Vi söker det omedelbart bekanta i flödet och gör oss mindre mottagliga för sådant som kunde ha ruckat på våra föreställningar.
     Den brittiske författaren Alain de Botton noterar i sin nya bok ”The news: a user’s manual” hur rädslan för att inte hänga med har blivit ett slags tics: vi måste ständigt kolla nyheterna som om det som meddelas där skulle ha kontinuerligt livsavgörande betydelse. Tempohöjningen leder till slut till en sänkning av den kritiska garden. Konsumtionen ökar, men vad är det som sväljs?
     En ohejdbar ström av viktigt och oviktigt skapar intrycket att just vår tid är av ojämförbar betydelse, med allt inom räckhåll. Vi förnimmer att det finns en värld utanför oss, men hinner aldrig uppfatta den. Tomrummen i vår kunskap fylls med information.
     Någon manual erbjuder de Botton inte alls med sin bok; snarare är den en samling populärfilosofiska utkast, där människan rekommenderas vila och inre reflektion, kanske vistelse på en mediefri retreat, för att få perspektiv på det nyhetsutbud som ropar så gällt om det mesta att inget får större betydelse än något annat.
     Den auktoritativa tidningens storhetstid höll i sig från 1700-talets slut till 1900-talets mitt, konstaterar historikern Andrew Pettegree i likaledes aktuella ”The invention of news”, och den sammanföll på så vis med demokratins framväxt och modernitetens strävan efter att förstå sitt eget sammanhang. Författarens fascinerande genomgång av 400 års förmedling av nyheter, från skvaller och propåer till skvaller och litterära reportage, leder honom fram mot dagens mediala massmarknad, där nyheter fortfarande definieras som aktualiteter, men där deras trovärdighet alltmer ifrågasätts.
     Det tog enligt Pettegree lång tid för tidningarna att finna sin roll och för journalistiken att bli ett yrke. Nu befinner sig både rollen och yrket i upplösning. Medan nyheterna forsar förbi infinner sig en bestämd känsla av att substans och kvalitetskrav spolas med. Komplikationer stryks, tyckandet ersätter undersökandet.
     På en krympande journalistisk arbetsmarknad ökar åsiktskonformismen. På en växande nyhetsmarknad ökar samtidigt behovet av verkliga insikter som inte bara stryker medhårs.