Än saknas moralisk debatt om friskolor
(Göteborgs-Posten 5/9 2013)

Förhoppningsvis gör Lundsbergsdebatten att fler skolor som verkar vid sidan av samhället får ögonen på sig. Det finns inga skäl att uppfostra elever i brittisk kolonialanda, men inte heller någon anledning att göra dem till religiösa fundamentalister eller till språk- och betygslösa avhoppare.
     Medan staten med ena handen satsar miljoner på att motverka hederskulturens förtryck av unga ger den med andra handen bidrag till skolor som stärker just denna hedersideologi. I skolan avläser vi samhällsklimatet och skådar den närmaste framtiden. Enskilda pennalister kan stoppas, men hur gör vi med det allra vanligaste övergreppet i svenska skolor där tusentals tjejer varje dag beskrivs som horor?
     Samtidigt som de politiska blocken träter om hur många vinstprocent ett privat företag ska kunna plocka ut ur sin skola, väntar vi på den stora diskussionen om det moraliska och samhällsvettiga i att skolor över huvud taget kan drivas av och som företag. Vad man har hållit på med är att låtsas som om friskolesystemet vore en fråga om alternativa pedagogiker. Sanningen är betydligt krassare.
     Alla skäller på Jan Björklund, men på ett ganska anmärkningsvärt sätt har Miljöpartiet slunkit undan sin del av ansvaret för att hästhandlare och religiösa reaktionärer kan driva grundskolor och gymnasier och dessutom få skattemedel för detta. Om lundsbergare vänder sig mot föreställningar om en likvärdig skola för alla väcker det nog ingen särskild förvåning, men här har vi ett parti som säger sig värna om minoriteter och förespråka integration och som i praktiken visar sig vara en förkämpe för ökad segregation.
     En bekant har just varit i sitt hemland Somalia och beskriver detaljerat hur hela utbildningssystemet där har sprängts i stycken, inte av friskoleentusiaster utan av ett mer än tjugoårigt krigstillstånd. Utan offentliga skolor har kunskaper förskingrats och språket urholkats. In i tomrummet har de religiösa skolorna smugit, finansierade med medel från Saudiarabien, Turkiet, Egypten eller Qatar, och min rapportör berättar om lågstadieelever som drillas i uniform och om den sortens obildning som sprids när det saknas en stat med utbildningsansvar.
     Själv tänker jag då att det svenska biståndet till Somalia borde omdirigeras från multilaterala mjölsäckar, som bara försvinner på marknaden, till ett skolprogram med låt oss säga tusen demokratiska skolor med sekulär läroplan och lika många flickor som pojkar i bänkarna.
     Fast vilket parti skulle driva den frågan i ett välfärdsland i norr där skolan förvandlats till en marknad som man kan göra business av?