F som i fiasko
(Sydsvenskan 6/5 2013)

Är detta chansen som vi har väntat på i tio, tjugo, trettio år, att någon ska säga som det är, att vi inte kan ha en skola som accepterar att barn tillbringar sin uppväxt i den utan att bli en del av samhället, att allt har varit en lögn, att sådana här förhållanden inte är någon tillgång för något samhälle?
     Rosengårdsskolans högstadium ska stängas och rektorn säger att det är ett misslyckande. Så är det: man har gett upp. Det är en omtumlande tanke.
     På presskonferensen ser stadsdelsfullmäktiges ordförande Andreas Konstantinides (S) ut som om han inte förstår vad som hänt.
     Så är det också: han hör hemma i den officiella problemomskrivningen. En armada av politiker och chefstjänstemän har under vad som känts som en evighet beskrivit områdets svårigheter som möjligheter. I en aktuell kommunikationsmanual om ”Bilden av Rosengård” uppmanas kommunens anställda att tala om stadsdelen som ”porten till integration” och om ”sociala utmaningar och inte social utsatthet”.
     2011 kom Skolinspektionens rapport som konstaterade att 13 procent av eleverna i nian på Rosengårdsskolan nådde målen i alla ämnen. I fjol saknade sju av tio elever behörighet att söka till gymnasiet. En inspektion 2005 hade kommit med skarp kritik; sex år senare var läget ännu värre. Lärarna har länge skickat nödsignaler, i insändare, via facket. Alla har sett, hört och vetat, men de ansvarigas förnekelse kan liknas vid en politisk cover-up och den har drabbat alla de barn som inte fått kunskap nog och språkförståelse nog för en bra början på vuxenlivet.
     För tio år sedan, i juni 2003, lämnade rektorerna i Rosengård en rapport till stadsdelsfullmäktige, om ”mycket dålig arbetsmiljö”, ”mycket trött personal” och att ”det har talats om strejk bland medarbetarna”. De beskrev ”ett mycket tufft klimat med fönsterkrossning, sönderslagning av toaletter och allmän stökighet i dess fotspår” som ”också lett till ett ovanligt stort antal polisanmälningar”. De oroade sig för att ”problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år” och att ”våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna”. De konstaterade att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation.”
     På politisk nivå har detta accepterats dels för att man inte vetat vad man ska ta sig till och dels för att man inte velat riskera en negativ debatt om presumtiva väljare. Andreas Konstantinides, som i snart ett decennium haft det lokala ansvaret inom stadsdelssystemet, skyllde till slut allting på lärarna.
     När Eva Ahlgren blev stadsdelschef 2010 förklarade hon, förstås, att hon ville ändra på bilden av Rosengård - men inte på förhållandena där. Problemen, i den mån de existerat, har enligt den kommunala liturgin alltid haft externa källor: fastighetsägarna, medierna, diskrimineringen, fördomarna. Bekymren på Rosengårdsskolan fortsatte att fördjupas, men Ahlgren försågs med utmärkelsen Sveriges bästa chef och gick vidare till nytt jobb som direktör för utbildningsförvaltningen.
     I P1:s Studio Ett häromdagen kommenterade två elever stängningen av högstadiet:
     - Vi ska börja i en svensk skola.
     - Man lär känna svenska folket.
     Replikerna bekräftar att barnen i områden som Rosengård inte flyttar till Sverige, inte föds i Sverige, utan lever på en plats där svenskarna är de främmande, de andra, och där Sverige endast är perifert närvarande i form av socialsekreterare, lärare, poliser och vaktmästare i en vardag som inrättats ungefär på samma sätt som i det gamla hemlandet.
     Skoldebatten tycks så märkligt frikopplad från dessa ändrade förutsättningar. Man jämför sig med ett Finland, dit tv-teamen reser och visar homogena klasser och bänkrader i ordning som på ryttmästarns tid. Här har vi fått en ny elevgeneration som inte behärskar språket, som saknar studiebakgrund och som i ökande grad kommer från länder med sönderslagna skolsystem.
     Denna nya verklighet har paradoxalt nog bemötts med en beslutsam institutionalisering av segregationen. Friskolereformen, med brett parlamentariskt stöd, är den viljans tydligaste uttryck. Överskådligheten har minskat genom det fria skolvalet, kommunaliseringen och de ständiga omorganisationerna och betygsförändringarna. Dessutom verkar skolan i en motsträvig miljö; med föräldrar som inte följer lagen mot aga, med krav på begränsad rörelsefrihet för flickor, med barn som dyker upp mitt i terminen och försvinner lika fort. Språkforskarnas modersmålsideologi har låst in och gettoiserat dem som inte får svenskan hemifrån.
     Vilket nederlag, moraliskt, demokratiskt, det är för ett samhälle att ge upp och stänga en skola. Nog hade det känts bättre om elever skickats till andra stadsdelar som ett led i en offensiv satsning på spridning och blandning i stället för som en åtgärd framkallad i panik.
     Och eftersom utvecklingen glidit oss ur händerna har vi dåliga svar på frågorna som borde ha ställts. Att vända tillbaka till idén om en gemensam skola för alla blir nu också svårt när så många föräldrar hunnit vänja sig vid att välja bort sina barns skolkamrater och att flytta vidare om det blir kris i klassrummen.