Omar Mustafas hemvist kan inte vara S-märkt
(Sydsvenskan 20/4 2013)

Hvad vilja Socialdemokraterna?
     Förmodligen att folk ska prata om hur många procents vinst privata företag ska kunna plocka ut ur skolan och vården. Det är inte någon ideologisk fråga - en sådan skulle ställas annorlunda - utan en förlägen förfrågan utskickad till väljarna i mitten.
     Ja, och så kanske man skulle göra som Tony Blair gjorde i Storbritannien och plocka in en muslim i den inre kretsen för att nå väljare som inte brukar rösta? Båda flankerna täckta, mittenväljare och marginalröstare, både hängslen och livrem. Men av det brittiska exemplet finns också något att lära; Iqbal Sacranie, som fick representera alla muslimer, och därefter även adlades, visade sig ha otrevliga värderingar och anse att dödsdomen mot Salman Rushdie borde verkställas.
     Uppenbarligen finns det ett interndemokratiskt problem inom svensk socialdemokrati när en för många kongressdeltagare okänd person hastigt och lustigt kan lyftas in i partistyrelsen för att i nästa sekund skickas ut igen. Detta kan bara ske om man inte vet vad man vill.
     Idéernas upplösning har varit en längre process i samhället i stort, ett skifte från vision till administration, från samhällelig ambition till privat konsumtion. Politiken roterar kring sitt eget tomrum och sådant som solidaritet har ersatts med sådant som falsk tolerans, ett slags feel good-acceptans som inte vill råka i konflikt med något som verkar obekant eller obehagligt.
     I detta vakuum har socialdemokratin lurats in i en diskussion om religion och representation. Muslimers medlemskap i partiet är ju en icke-fråga - den som delar socialdemokratins värderingar kan bli medlem, punkt slut. Nalin Pekgul blev riksdagsledamot 1994. Inga problem. Saken klar. Men nu reder de inte ut det här; flera i partiledningen har accepterat Omar Mustafas mystifierande tal om ett muslimskt civilsamhälle, som om det fanns ett sådant vid sidan om, och därmed också att vissa bör få leva i en egen värld.
     De som inbillar sig att Islamiska förbundets ordförande inte företräder förbundets uppfattningar ägnar sig åt önsketänkande. Kanske hänger det samman med den växande oförmågan att känna igen en artikulerad idé, värdering eller människosyn, och att bedöma den.
     Mustafa har valt Islamiska förbundet som sin plattform och ingenting tyder på att han, oavsett krumbukter, har en hemvist i socialdemokratin. Islamismen står långt till höger. Endast i ett idémässigt tomrum kan en sådan här partipolitisk neuros uppstå.
     Och fler riksdagspartier har toleransproblem, som Miljöpartiet, som Moderaterna. En av de antisemiter som Mustafa kritiserats för samröre med har också bjudits in till riksdagen av Mehmet Kaplan (MP) och Abdirizak Waberi (M) har sagt sig acceptera månggifte. Här finns ju i alla fall uppenbara värderingar att ta ställning till.