Arbetslinje i vanrykte
(Göteborgs-Posten 14/1 2013)

Samtidigt som fler går arbetslösa har arbetslinjen råkat i vanrykte, inte så mycket för att det skulle finnas någon stark opinion för friår och medborgarlön utan för att den retoriskt kan framställas som ett tvång.
     Arbetslinjen hör förvisso inte till språkets vackraste konstruktioner, men tanken att alla ska försöka bidra till en gemensam välfärd är ändå inte så tokig. Det skulle till och med kunna ses som ett tecken på civilisation.
      Mycket riktigt ingick arbetslinjen i det socialdemokratiska moderniseringsprojektet långt innan begreppet omfamnades av dagens moderater. Ett folk i arbete lade grunden i folkhemsbygget. Arbete förutsatte skötsamhet, en arbetarrörelsedygd, och med skatter fick man sjukvård och skolor, och pengar kunde sättas av till pensionerna.
     Om det där låter idylliserande och rentav passé beror det förmodligen på att det omedelbara sambandet mellan arbete och försörjning inte längre är givet. Man kan bli långvarigt försörjd utan att arbeta och många som arbetat hela sitt liv upptäcker att de sedan inte kommer att klara sig på pensionen. När politiker pratar om full sysselsättning förefaller de också göra detta mot bättre vetande eftersom arbetsmarknaden gjorts flexibelt otrygg och de lediga jobben inte passar ihop med de arbetslösa.
     En massa människor i Sverige kommer sannolikt aldrig att börja jobba och försörja sig själva. Arbetslinjen blir då mest ett illusionsnummer, en fiktiv frälsarkrans att slänga ut i den stormiga sjön. Underliggande frågor, som den om hur välfärden ska bekostas, guppar nedanför ytan där politiskt utrymme skapas för dunkla tankar.
     Visionen om ett gränslöst Europa släpade redan från början på en skugga som få ville låtsas om: sannolikheten för att det skulle uppstå ett ambulerande lågprisproletariat, som slog läger i systemets utkant och duckade ner i den avtalslösa underjorden. På ett lite märkligt sätt ger businessliberaler och asylaktivister i dag näring åt varandras angrepp på de regleringar som hittills hört till välfärdens förutsättningar.
     Deras LO- och Migrationsverkslösa samhälle lär hamna i en vildmark, med rättigheterna återbördade till dem med de fränaste huggtänderna; ett förmodernt tillstånd utan vare sig arbetslinje eller andra försök att länka oss samman.
     Privatiseringar och identitetspolitik har redan luckrat upp solidariteten, vidgat klyftorna och bidragit till ett tillstånd där människor misstroget jämför sig med andra och allt oftare drar slutsatsen att de blivit förfördelade. Till sist finns bara övergivenheten kvar; vem ska ta hand om mig när jag inte kan göra det själv?