Män med järnrör har nog ett begränsat stöd
(Göteborgs-Posten 16/11 2012)

Fram ur kostymerna kryper de gamla skinnskallarna; med Socker-Connys järnrör i handen tänker de göra klart vem som passar in och vem som inte hör till.
     De har fått partistöd och riksdagslön, men vem har trott att dessa bittra män bytt åsikt, alla dessutom på samma gång? Man ser deras gelikar i olika upplagor runtom i världen, religiöst eller politiskt motiverade, och det som förenar dem alla är övertygelsen om att vi, jordens invånare, är så grundläggande olika att vi inte kan ha någon framtid tillsammans.
     Sverigedemokraterna har velat kopiera Dansk folkeparti och dess blandning av nationalism och folkhemsnostalgi, men att rensa i den kriminella och rasistiska undervegetationen har blivit ett heltidsgöra och även om partiledningen försökt formulera en allmänkonservativ plattform är det fortsatt den snikna misstron som pyser fram. Ett parti med riksdagsledamöter som går runt på stan med järnrör har placerat sig i ett eget hörn av samhället.
     Även om det finns gott om både historiska och nutida exempel på att politiska huliganer kan få folkligt stöd, stöter den här stripteasen i det stockholmska sommarljuset förhoppningsvis bort många av dem som röstat på SD. Motvilja mot islam och mot invandring kan bara delvis förklara resultaten i de senaste opinionsmätningarna; minst lika viktigt är ett allmänt missnöje med samhällsutvecklingen. Antielitismen, riktad mot alla sorters etablissemang, är tacksam att exploatera. Den placerar skulden vid någon annans dörr och ger en konspiratorisk förklaring till den egna maktlösheten.
     Det är så lätt att tycka illa om Sverigedemokraterna att det blir alldeles för enkelt att undvika att prata om orsakerna till deras framgång. Att ta avstånd kräver ju ingenting, att göra något åt avstånden betydligt mer.
     När förre folkpartiledaren Bengt Westerberg nyligen lade fram sin utredning om effektiviserat arbete mot främlingsfientlighet placerade han problemen i våra huvuden i stället för ute i samhället, där de skulle kunna tacklas politiskt. Den metafysiska titeln, värdig en filmrysare, blev följdriktigt ”Främlingsfienden inom oss”.
     Ingen utanför utredarens trängre krets kommer undan det anklagande fingret. Bland Westerbergs experter finner man inte helt oväntat Paul Lappalainen, som med knivskarp analytisk stringens skrev en egen rapport om diskrimineringen i Sverige 2005 och då hävdade att rasismen var värre här än i amerikanska Södern vid medborgarrättsrörelsens födelse.
     Problembeskrivningen i den nya utredningen är ungefär densamma som 1991 när Westerberg reste sig ur tv-soffan i protest mot Ian & Bert. Lösningen verkar också bekant: mer pengar till information för att motverka allmänhetens fördomar. En del av slantarna ska gå till föreningar som redan självdött av brist på uppgifter och förmåga.
     Det finns mycket gott att säga om generella åtgärder, särskilt när de knyts till rättigheter och välfärd. Likabehandlingen hör till det som skiljer demokraten från fundamentalisten och järnrörspolitikern. Däremot är det inte säkert att den hyggliga svenska traditionen med breda upplysningskampanjer fungerar lika bra när samhället på nytt skiktas och fragmenteras.
     Man ska helt enkelt inte låtsas som om specifika problem vore allmänna. Kollektiva utpekanden gör det lätt att slå bakut. Fördomar och rädsla är centrala begrepp hos utredaren trots att han knappast kan veta om det är just rädsla och inte reella erfarenheter som ligger bakom en negativ inställning. Tror man att avståndstaganden alltid orsakas av okunskap blir det svårt att motivera varför man ska ogilla Sverigedemokraterna.
     2012 års migration låter sig inte beskrivas med 1991 års termer. En smula motvilligt erkänner Westerberg också att den främlingsfiende han försöker mana fram inte är särskilt vanlig i Sverige, trots de stora samhällsförändringarna. De flesta kan dessutom i sin egen vardag konstatera att främlingsfientlighet kan dyka upp både hos infödda och hos invandrade.
     För att komma åt den är det bättre att angripa orsakerna och de faktiska utövarna än att lägga stora summor på upplysning av en allmänhet, som redan är välvillig mot folk från andra länder. Männen med järnrör i Stockholmsnatten har nog ett mycket begränsat stöd.