Tyst vittne
(Sydsvenskan 3/10 2012)

Vi saknar ett språk för att kunna förstå den nya hårdheten i stadens vardag. Orden fattas oss när vi ser småbarn kasta sten på småfåglar, tonåringar bli rånade, kommunanställda bli hotade, sjukhuspersonal kalla på väktare eller boende få sina rutor krossade.
     Varje händelse kan avfärdas som enskild, men förloppet, brutaliseringen, är här och det går inte en dag utan att jag får höra människor prata om detta, tyst upprörda, och lägga till sina egna erfarenheter.
     Men för det mesta uteblir de öppna vittnesmålen; av rädsla, för att oron tas på så litet allvar, för att det officiella språk som används vill skyla över. Vi förstummas av detta nya mönster av hel-, halv- och kvartskriminalitet långt ner i åldrarna, men också av samhällets samlade passivitet.
     Häromåret misshandlades två lärare på Apelgårdsskolan i Malmö, en av dem med lång sjukskrivning som följd. Skolledningens reaktion blev att initiera en antivåldsutbildning - för personalen. I fjol sa stadsdelschefen: ”Det är inte bra för stadsdelen att Rosengård alltid väljs ut som ett problemområde. Jag kan konstatera att vi tillsammans med andra myndigheter redan jobbar dygnet runt mot ungdomsbrottslighet.”
     Varför denna arbetsinsats om det nu, vilket ständigt sägs, bara är mediebilden som är problemet?
     Häromveckan trängde sig fyra unga män in på kommunens områdeskontor i Seved och hotade en tjänsteman. Till vardags annekterar denna kvartett en annan kommunal lokal i närheten och förvandlar den, med kaffekokare och datorer, till sitt kontor medan personalen stum ser på. Stadsdelschefen i Södra innerstaden svarar att man måste ha en nyanserad bild av området: ”Jag skulle inte ha problem med att bo där själv.”
     I september fick ett gäng i Hermodsdal visa upp sina tatueringar i Sydsvenskan - ”All cops are bastards” - och tala om att polisen gör bäst i att hålla sig därifrån. Samtidigt stod bilar i brand flera dagar i rad. ”De flesta av våra unga är lugna och duktiga,” sa stadsdelschefen i Fosie. ”Sånt här kan få så stora proportioner.”
     En förutsättning för chefskarriär inom Malmö stad tycks vara anpassning till en kollektiv problemförnekelse. Bland anställda som önskar sig ett språk som kan beskriva hur det faktiskt ligger till, hur brutaliteten rotar sig och tilliten krymper, hör jag berättas om utbredd rädsla för politiken. Och politiken handlar i Malmö ytterst om en enda man.
     Saker förändras: det är en ny upplevelse för barnen i den här staden att växa upp omgivna av hot och med behov av att ständigt se sig om. En utpressningskultur har kunnat bana sig väg och eftersom politiken sviker kan destruktivt beteende till och med belönas med projektanställningar.
     I vårt ännu delvis oskuldsfulla samhälle behövs gemensamma ord för att beskriva den förändring som håller på att ske.