Människovärde kan inte konstrueras
(Göteborgs-Posten 6/9 2012)

Människor verkar så osäkra nuförtiden, bestämda är bara de som är arga och skriver på nätet och de som är arga på dem som skriver på nätet.
     Kanske är det därför det blir sådan uppståndelse när tv-serien ”Dallas” gör comeback med tydliga figurer att förhålla sig till. Över huvud taget är det väldigt många i Sverige som tycks leva sina liv i en pågående dialog med amerikanska tv-serier. Det ska nog tolkas som bearbetning av den egna rådvillheten, ett terapeutiskt sökande efter en värdegrund.
     Ingen orkar läsa tekniska manualer på tretton språk, men en social manual har fler än Magdalena Ribbing insett behovet av.
     Just värdegrund kan då låta tryggt, liksom kvalitetssäkring; de är båda flitigt använda begrepp som låter sig kombineras och vill få oss att tro att allting är under kontroll även om det finns skäl att misstänka att det inte förhåller sig så.
     Såväl statliga verk som forskningsinstitutioner och elföretag och kvinnojourer talar om att kvalitetssäkra sin verksamhet. Äntligen, säger förstås alla som haft kontakt med någon av dessa under den osäkra perioden, fast främst är det väl ett mantra för invärtes bruk, utslungat på kickoffs och HR-dagar när cheferna misstänker att de anställda inte riktigt förstått sina uppgifter. Och om vi nu alla måste skaffa oss en särskild grund att stå på, var har vi då tidigare befunnit oss?
     Av behovet av att prata om värdegrunder kan man dra slutsatsen att vissa demokratiska reflexer håller på att gå förlorade. Det är till exempel inte längre självklart vad skolan ska stå för när friskolor kan tillåtas upphöja vidskepelse till norm. Tänker man efter har tecknen hopat sig länge: på en grundskola som jag är bekant med ledde några elevers misshandel av ett par lärare till att de senare, lärarna, fick gå på antivåldsutbildning. Utan moraliskt fotfäste hamnar man i konsultträsket.
     Viss oro kan man också känna när en etablerad, samhällsstödd kulturverksamhet byter ledning och den nya chefen tillkännager att hennes första uppgift blir att få till ett samtal om värdegrunden. Kan man inte lika gärna lägga ner ett kulturhus om det måste ha personalmöten för att enas om de värderingar som aktiviteterna ska grunda sig på?
     Det är som om människan vore ett tomt käril utan styrsel, lost in the supermarket, för att tala med de gamla hjältarna i the Clash. Den som behöver ett värdegrundsdokument saknar något grundläggande och det är både sorgligt och tragiskt. Här finns ingenting att kvalitetssäkra.
     När människovärde och människosyn konstrueras genom en uppsättning tidsbundna honnörsord är det riktig fara å färde.