Deformerade av berömmelse
(Göteborgs-Posten 9/8 2012)

Christopher Sandford
The Rolling Stones: Fifty years
Simon & Schuster


Paul McCartney har blivit 70 år och nyutgåvan av ”Ram” från 1971 hyllas unisont som en bortglömd poppärla. När han gifte om sig i fjol kom instrumenten fram och han spelade Beatleslåtar på festen hemma i trädgården ihop med några kompisar, bl a Ringo Starr, varpå grannarna ringde polisen och klagade över oljudet.br>      Många skulle naturligtvis precis som jag vara glada över en sådan gratisspelning på andra sidan häcken, men världen ser inte längre ut som på 1960-talet när McCartney blev Londons popprins och Rolling Stones ville vara busarna i gränden.
     I sommar fyller Stones alltså 50 år som band; på den första spelningen på Marquee Club på Oxford Street 165 i London hade de ännu inte fått ihop sin ordinarie besättning (blivande Kinksmedlemmen Mick Avory satt bakom trummorna) och även om Jones, Jagger och Richards var försedda med attityd och en spellista med gamla rhythm-and-blues-nummer noterade den närvarande skribenten från Melody Maker att instrumenten var konstigt stämda och balansen i gruppen ”ytterst suspekt”.
     Deras första album spelades in i början av 1964 i Regent Sounds-studion på Denmark Street, som fram till gitarrbandens massiva genombrott hade varit Englands Tin Pan Alley. Ray Davies skulle senare skriva en tvåminuterslåt om gatans musikagenter: ”You go to a publisher and play him your song/He says I hate your music and you hair is too long/But I´ll sign you up because I´d hate to be wrong.” Nu var det fortfarande vintern efter Beatles genombrott och Gene Pitney och Ian Stewart turades om på piano inne i studion och Phil Spector skakade maracas i ”Little by little” medan de truliga grabbarna pausade och rökte i källartrappan mitt emot i sina skinnvästar och coola luggar.
     Inne på Tin Pan Alley Bar hänger fortfarande ett gammalt grupporträtt, men om jag i dag frågar någon av de unga servitriserna där om de gillar deras musik svarar de att de aldrig har hört talas om dem.
     Femtio år. Så många år. Bluesen födde en baby som fick heta rock’n’roll och nu är alla snart pensionärer om de inte drunknat i swimmingpooler eller överdoserat i sovrummet.
     Stones har blivit en vattendelare; för en yngre generation är de patetiska, en samling förmögna losers som hänger kvar vid någonting som för länge sedan gått förlorat, medan deras jämnåriga fans beklagar sig över dagens schablontrista och vinstmaximeringsstyrda tonårskonsumtion. Finns det några nutida, unga artister som inte sålt sin själ till penningen? Well, här bör Stones själva hålla tand för tunga. Innan ”Satisfaction” blev en jingel för chokladgodis trodde vi att den riktade sin udd mot reklamen. Nu räcker det att säga Dressmann.
     Christopher Sandford har följt bandet i hasorna i massor av år och skrivit biografier om Mick Jagger och Keith Richards. Hans nya ”The Rolling Stones: Fifty years” blir därför en logisk sammanfattning av fascinationen inför dem han kallar ”medelklassens officiellt tolererade omoraliska slashasar”. Det är inte musiken som fått dem att övervintra och leva vidare som institution; ”vi vill bli underhållna av historier om hur de stoltserar med att de kraschar sina bilar och sniffar droger direkt från groupiesarna enorma bara bröst.”
     Det där är förstås en kraftig reduktion av ett de stora rockbandens betydelse, men mytologin kring 60-talet och Swinging London är livskraftig och Stones var inte sena att ge sig in i rollspel och förvandla sig till seriefigurer, som när musiken efter tio år började gå på tomgång kunde baxa runt sin egen image på världsturnéer till utsålda stadionanläggningar.
     Utan den brittiska popvågen hade jag själv varit annorlunda. Den syresatte mina tidiga tonår, satte allt i rörelse, fick det mesta att spritta. Rolling Stones hörde hemma i löftet om något annorlunda, andra möjligheter, och de gav oss också tillgång till en svart musikhistoria som vi annars hade riskerat att missa. Man ska inte heller glömma att deras bästa skivor, gjorda för en halv evighet sedan, fortfarande är fruktansvärt bra.
     Sandford menar att Stones fortsatta turnerande i gympingtrikåer och zigenarörhängen gör att en hel generation, kanske flera, kan hålla det oundvikliga ifrån sig. ”Så länge vi upplever Stones livs levande är vi inte gamla,” skriver han.
     Att de tidigt deformerades av sin berömmelse är uppenbart för alla: de kopiösa intäkterna, de bedrägliga bokförarna, heroinet, kvinnosynen, människosynen. Mick Jagger höll ihop sin tillvaro genom affärer, Keith Richards valde att byta blod och göra sig själv till anti-Jagger. Den förres dans och den andres riff har limmat ihop konstruktionen mot alla odds.
     Beatles slutade turnera när de inte längre kunde höra sig själva på scen på grund av ljudnivån i publiken. Vad Christopher Sandfords biografi bekräftar är hur gruppen som levde vidare ett halvsekel också kommit att förkroppsliga tämjandet av musik och publik inom ramen för en växande industri där alla eccentriska drag eller rebelliska tendenser omformulerats som produktbaserade livsstilsval.