Märkligt försvar av islamismen
(Göteborgs-Posten 28/6 2012)

Islamism är ett begrepp som myntats för att beskriva religionen som politisk kraft, de moraliska rättesnörena samlade i ett ideologiskt nystan, men också för att kunna föra en kritisk diskussion som skiljer den testuggande aktivismen från en vardaglig muslimsk tro utan maktambitioner.
     Att gränsdragningen inte är helt tydlig är givet. Lika uppenbart är att den som väljer att ifrågasätta religionens dogmatiska och auktoritära drag riskerar en skopa ovett eller något mycket värre.
     När Gun Holmertz, verksamhetsansvarig för Caritas Frivilligcentral i Hjällbo/Bergsjön, skrev (GP Debatt 18/6) att islamistiska idéer har tagit över i den somaliska barn- och kulturföreningen Afrikas Horn hände precis det man kunde förvänta sig. Trots att hon efter många års arbete i området berättade om sådant hon rimligtvis kände till, fick hon omedelbart i motinlägg veta att hon ägnade sig åt trakasserier, invandrarfientlighet och påspädning av fördomar. Bland dem som ansåg att det var fel av Holmertz att offentliggöra sina farhågor märktes en religionsprofessor vid Göteborgs universitet, en självutnämnd ”muslimsk aktivist”, som gjort sig bemärkt genom att till Göteborg bjuda in en antisemitisk våldsförespråkare, och tre av hennes partikamrater i Vänsterpartiet.
     I ett globalt perspektiv är islamismen en av de verkligt inflytelserika högerextrema idéströmningarna och att analysera och motarbeta dess spridning borde vara en självklarhet, åtminstone för alla med hjärtat till vänster.
     Därför blir det så märkligt när så många med vänstersympatier tvärtom försvarar, eller urskuldar, en ideologi som har strukturell diskriminering och orubblig könsmaktsordning på sitt program.
     Det vi kallar islamism är inte enbart en allmaktsvillfarelse; i vardagen kan den fungera som en hot- och kontrollkultur som är svår att få syn på för utomstående. Man fastnar lätt i de yttre tecknen, som klädkoderna, men det riktigt allvarliga, som behöver lyftas upp till ytan och diskuteras på det sätt som Gun Holmertz uppenbarligen vill, är det underliggande normsystem som begränsar människors rörelsefrihet och tankar.
     I det lilla kan detta visa sig i form av att flickor från en Göteborgsförort måste åka till en annan stad för att i hemlighet gå på bio. Ett annat tecken på hur horisonter kan krympas är förvåningen hos de medlemmar från en göteborgsk förening, som besöker en kulturförening på annan ort och upptäcker att män och kvinnor umgås i lokalen och verkar ha kul tillsammans.
     De främlingsfientliga och fördomsfulla känns igen på att de betraktar intoleransen med toleransens förstående blickar.