Destruktiv valrörelse
(Sydsvenskan 5/4 2012)

När Stefan Löfven nu som väntat har uttalat förtroende för Ilmar Reepalu, är då allt utagerat vad gäller det egenartade intresset för de malmöitiska judarnas eventuella åsikter och påstådda ansvar för israelisk politik?
     Knappast. Återkommande obehagligheter utgör inte misstag; de bildar ett mönster. Man ser in i dunklet. Den långa listan av anmärkningsvärda uttalanden har kommenterats av många, men varför beter sig Reepalu som han gör?
     Om han inte är obegåvad, vilket han uppenbart inte är, och inte är antisemit, vilket han själv bedyrar, återstår endast en förklaring: han bedriver en kontinuerlig valrörelse med blinkningar åt dem som känner sig stärkta av att kommunstyrelsens ordförande angriper Israel och ifrågasätter stadens judiska invånare.
     Länge låtsades han att det var lintottsnazister som stod bakom trakasserierna av judar. När proisraeliska möten angreps av en mobb dominerad av personer från Mellanöstern teg han. Den monomana upptagenheten av Israel underminerar det berättigade i kritiken av landets politik. Detta är den enda utrikespolitiska konflikt han som kommunalpolitiker ger sig in i och när han får frågan om världens mest förhatliga människa väljer han en f d israelisk premiärminister i koma.
     Samtidigt sanktionerade han utan att blinka ett kommunalt skolsamarbete häromåret med regimen i Saudiarabien. Att islamismens olika uppenbarelser förenas av högerextremism, kvinnoförtryck och judefientlighet är en insikt som inte verkar tränga in i stadshuset.
     Med sina konspiratoriska associationsbanor har Reepalu lagt sig så nära gränsen för hets mot folkgrupp att det kan diskuteras om han inte också har överskridit den.
     En viktig konsekvens av agerandet har blivit att en större, nyss inflyttad väljargrupp än tydligare ställts mot en mindre, sedan tidigare hitkommen. De överlevande koncentrationslägerfångar, som kom till Malmö våren 1945, möttes av en omfattande mottagningsapparat och engagerade medmänniskor. 67 år senare läser vi i Sydsvenskan om hur barnet till två av dessa överlevare bestämt sig för att ge sig av för att han uppfattar den antisemitiska politiken i Malmö som officiell.
     En sådan drastisk slutsats borde naturligtvis kunna motsägas av kommunens praktik, men när det är så tyst runt dess främste uttolkare får obehaget hänga kvar i den kyliga vårvinden.
     Det brukar betonas att staden bör ses som en helhet, att den ska hållas ihop för att minska segregationen. Som få andra politiker utanför den sverigedemokratiska kretsen har Ilmar Reepalu i stället bidragit till skärpt uppmärksamhet på människors härkomst och eventuella grupptillhörighet, alltså det mest destruktiva och bakåtsträvande politiska spår man kan välja att följa.
     Den vägen kan val vinnas, men man förlorar i gengäld så oerhört mycket annat.