stor tidningsbild Mikael Wiehes ”Wiehe: 100 sånger”
A man is a man. Säger han med ett snett garv. Han kom ju ur den traditionen: arrangerad kostymjazz, Hemingway, Dylan. Man kompade likadant på gitarren och blåste på samma sätt i munspelet oavsett vilka känslor eller insikter man ville förmedla. Om man pratade om sig själv var det mest för att bullra.
     Det skulle bli annorlunda.
     Hans sånger var, för väldigt många, 70-talet. De var ett med sin tid; på 80-talet blev de kommenterande iakttagelser, skisser från personliga och samhälleliga uppbrott. Och han fortsätter att låta tiden strömma genom sin musik, hans berättelser existerar alltid i skarven mellan ett närvarande subjekt och en påträngande eller undflyende omvärld. Den lilla och den stora tillvaron.
     Han har egentligen aldrig varit en del av Branschen trots att skivorna gått ut i hundratusental. Det finns så många som bara är en del av Branschen. De kommer aldrig att få ihop något som påminner om en sångbok. De har ingenting att säga.

Vem är Mikael Wiehe? Han fäller sina många centimeter framåt, för fingrarna energiskt genom håret, och svarar, stolt men med självdistans; gossebarn och farbror på samma gång: "Jag är den som har skrivit flest bra låtar de senaste 20 åren i Sverige."
     Sommaren 1971 ringde han och ville spela på den första Folkfesten i Malmö. Gratismusik i stans parker var ett oerhört brott mot konventionen; svårbegripligt och subversivt. Och dessa långhåriga saker i sina folkvagnsbussar! Kommunalpolitikerna trodde att kanalen skulle dämmas upp, träden fällas och änderna slaktas. De kunde nätt och jämnt uttala Woodstock, men de bestämde sig för långvarig motvilja.
     "Jag attraherades av vänstern därför att jag hade sett ett tv-program om invandrad arabisk arbetskraft i Paris, som bodde 18 man i en enrummare. Då blev jag invandrarlärare," berättar Mikael.
     Han verkade ha all tid i världen. Några timmars undervisning i veckan, sedan satt han lika länge på utedasset på Föreningsgatan och studerade ryska. Efter Hoola Bandoola Bands första skiva var han känd, en sorts popens Jan Myrdal, komplett med kort hår, mustasch och runda glasögon.
     .....