stor tidningsbild Sommarens skiraste ljus
En av dem som intervjuas i den här boken är Cindy:
     - Antingen måste jag få skyddad identitet och flytta innan han dödar mig. Eller så dödar han mig. Alla säger att de förstår att det är svårt för mig. Jag vill inte att de ska förstå. Gör i stället någonting för att skydda mitt liv! Jag vill egentligen bara gömma mig någonstans där det är mörkt och där jag kan lägga mig ner. Jag vill inte ens tänka. Men jag måste överleva för mina barns skull.
     Myndigheterna befinner sig ofta långt från våldsutsatta kvinnors och barns vardag. De kan hjälpa till med skyddat boende, men vad händer sedan? För kvinnornas del väntar en tillvaro som i många fall kan liknas vid en frysbox. Livet har stelnat till. Det går sällan att tänka långsiktigt när fortsatta hot lurar runt hörnet. I de allra flesta fall är mannen som terroriserat kvinnan fri att röra sig hur och var han vill, och skulle han få en fängelsedom kommer han så småningom ut igen.
     Mäns våld mot kvinnor kan se ut på många olika sätt; fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, hastigt uppblossande, systematiskt, sedan länge planerat. Kvinnorna som kommit i kontakt med Kvinnorättsförbundets projekt BOM – Barn och mammor – i Malmö har i de flesta fall utländsk bakgrund och många av dem har växt upp med en hedersideologi, där mannen bestämmer, kvinnan kontrolleras och släktens anseende skadas om kvinnan inte beter sig som förväntat. Åtskilliga av kvinnorna har blivit bortgifta i arrangerade äktenskap. De som råkat ut för en våldsam man har därefter ofta blivit socialt isolerade utan egentliga möjligheter till kontakter i det svenska samhället.
     Konsekvensen blir att offret råkar illa ut i flera led. Efter att ha utstått övergrepp tvingas hon gömma sig, för det mesta tillsammans med sina barn. Ur moralisk synvinkel är det fullkomligt oacceptabelt att förövaren relativt ostörd ska kunna gå vidare med sitt liv medan offren måste förändra allt i sin tillvaro. Det är också ett samhälleligt och juridiskt dilemma som måste diskuteras och tas på djupaste allvar.
     Den här sortens våld är dolt för de flesta av oss, men vanligare än vi kan föreställa oss. I Sverige dödas varje år mellan femton och tjugo kvinnor av någon som de haft en nära relation med. Bara i Malmö tar polisens familjevåldssektion emot 150 anmälningar i månaden. Av en rad olika skäl är benägenheten att anmäla ändå låg och dessutom läggs utredningarna oftast ner på grund av bristande bevisning. Det är en obehaglig sanning, men samtidigt ett faktum, att samhället - myndigheterna, vi själva - inte vet hur man ska bete sig för att förhindra övergreppen och komma till rätta med förövarnas värderingar och våldsamhet.
     Våldet drabbar dessutom barnen, ibland direkt, alltid indirekt. De ser sin mamma bli slagen, hör den verbala ilskan. När mamman tvingas ge sig av följer barnen i regel med ut i det okända. I Sverige lever nästan tvåtusen barn som är yngre än fem år under så starkt hot att de har fått skyddad identitet. Det är en ökning med 60 procent de senaste tio åren.

BOM-projektet har syftat till att skapa pauser och glädjeämnen för de mammor och barn, som lämnat våldsamma relationer och nu ofta lever ett ganska trist och tungt liv hos kvinnojourer eller i andra skyddade boenden. För många är ensamheten och isoleringen svår att bära och de allmänna förhållandena - instängdheten, sorgen, rädslan, framtidsoron, ibland en fortsatt hotbild - tär på relationen mellan föräldrarna och barnen.
     För dem som har arbetat med BOM har kasten också varit tvära mellan förtvivlan och glädje, mellan det tunga mörkret och det skira ljuset. Det senare, som BOM har velat bidra med, har till stor del handlat om utflykter, sommarläger och naturupplevelser, och dessutom om fester, clownerier och födelsedagstårtor och om sagor och teaterfantasier. Aktiviteterna har gjort det möjligt för mammorna och deras barn att träffa andra med liknande erfarenheter; kontakter har knutits, nätverk har bildats, ensamheten har skingrats.
     Projektet har drivits av Kvinnorättsförbundet i Malmö i samarbete med Clownronden, Teater Sagohuset och Iranska flyktingrådet. Ungefär 120 kvinnor, och många fler barn, har haft eller har kontakt med BOM.
     De berättar om destruktiva relationer, arrangerade äktenskap, hederskultur, eskalerande våld, rädsla, maktlöshet, hopplöshet och insikt om hur sårbar individen faktiskt är trots skyddade boenden, domar i tingsrätten och andra myndighetsingrepp. Det är en tillvaro där det sällan går att tänka bortom morgondagen och där hotet om ny och värre misshandel är ständigt närvarande. För de inblandade barnen innebär detta en uppväxt med en grundläggande otrygghet och allvarliga sociala konsekvenser.
     Det har krävts stort mod av dessa kvinnor för att bryta sig loss från våldet, att anmäla dem som gjort deras liv outhärdliga, men också för att här så öppenhjärtigt berätta om det som de har varit med om. Deras namn har ändrats för att skydda deras identiteter.
     Det här är deras bok.
     .....