stor tidningsbild Flower Power
     .....
Nu har det hänt: det växer ingefära på Seved och det står en man från Somalia med förkläde i köket och ute på gatan grönskar det offentliga rummet. Det kunde ingen tro, men nu har det hänt.
     Två ord kommer till mig: lättnad och lätthet. Jag ser det ena i ansiktena på kvinnorna i afrikanska tyger och foppatofflor och misstänker att det andra bygger på att man inte gör det svårare för sig än vad det behöver vara. Om man tänker att kultur är rörelse och blandning och förändring slipper man bekymra sig så mycket för hur man ska bete sig tillsammans med andra. Man kan coola ner. De som vill ta steget framåt i stället för bakåt kommer att göra det. De kommer att visa sig. Det kommer att ordna sig.
     Warsame Osman och de andra i föreningen Hidde Iyo Dhaqan hade inte någon aning om att det snart skulle stå ministrar och skolklasser och kommunalråd och förvaltningschefer och forskare och trampa varandra på hälarna för att få kika över tröskeln och veta mer om detta märkliga som fått namnet Barn i Stan. Hidde hade sökt pengar hos Arvsfonden för att ”utveckla en ny modell för möten, samverkan, kommunikation och gemenskap mellan barn med invandrarbakgrund och äldre personer i Malmö”. Av detta kunde det ha blivit lite av varje. Nu är det rusning för att få ta del av erfarenheterna.
     Varför denna lättnad och lätthet just här - när så många andra utvecklingsförsök avvecklat sig själva?
     Jag gissar att det hänger samman med att verksamheten växt fram i egen takt vid sidan om det kommunalförvaltade och det föreningsordinära. Det är inte någon förskola eller fritidsgård eller servicelokal; i stället har det uppstått ett mellanrum, ett utrymme där idéer kan formuleras, testas och förkastas eller förfinas. Ett öppet hus för individer i en miljö som annars är alldeles för full av grupptänkande.
     Nu odlas det inte bara framför lokalen på Sevedsgatan utan även på torget och på andra gator runt hörnet och inne på gårdar där boende satt potatis och sått frön. Ett par skolor får hjälp med att göra om sin utemiljö. Det diskuteras uppväxtvillkor och kvinnorättigheter och det spelas bingo och det ordnas matlag och arrangeras nördcafékvällar, där folk med specialintressen får blomma ut. Det grävs i jorden och spelas på pianot. Det sys på maskin och åks buss till stranden. Det sätts ut bisamhällen och görs hemlagad chutney. Det fixas och fikas. Det snackas och snacket går.
     I sin ansökan till Arvsfonden skrev Hidde Iyo Dhaqan:
     ”Vi vill med enkla och konkreta utgångspunkter arbeta med undersökande lekfulla processer, där nyfikenhet och skapande ger energi och möjliggör oväntade riktningar i arbetet. Projektet kan på så sätt bidra till att motverka ömsesidiga fördomar, misstänkliggöranden och främlingsfientlighet och dessutom fungera som förebild för arbetet i andra stadsdelar, städer och kommuner med liknande förhållanden... Poängen är att vi tänker i och arbetar med en långsiktig process, där projektet fungerar som igångsättare för mer långsiktig påverkan och förändring.”
     Efter projektens tidsålder är vi kanske på väg in i processernas. Det kan låta som en lek med ord, men det har inte alltid varit givet att saker och ting hänger samman och att rörelsen, förändringen, inte bara ska dras i gång utan också vara uthållig.
     Lekfullheten är en viktig del av Barn i Stans attraktionskraft. Jag ser eller hör den inte hela tiden, inte varje dag, inte i alla möten, men den är ett grundackord. Säkert lockar den också många av studiebesökarna, får dem att reflektera över sin egen verksamhet. Det handlar om något svårgripbart; ett förhållningssätt, en attityd. Hur vrider man upp mungiporna på ett bostadsområde som tittar ner i marken? Man leker att allt kunde vara annorlunda. Man planterar en solros och sedan en till. Man lyssnar och pratar. Man öppnar dörren och tar sig själv på lite mindre allvar.
     Det finns inget recept att skriva ut, men man påverkas förstås av hur människor omkring en beter sig. Och om man inte tror att människor och samhällen kan förändras, vad ska man då tro på?
     Vad det ska bli av detta kan ingen veta. Det var en trevande start, men sedan har Barn i Stan blomstrat. Det lustiga är att jag inte kan sätta fingret exakt på vad det innebär. Det har varken sålts tusentals medlemskort eller producerats osedvanligt många teckningar. Kanske hade man med en mer konventionell verksamhet fått hit fler barn. Själv hade jag trott att det skulle komma fram fler berättelser om gårdagens och morgondagens barndom.
     Nu tänker jag att en dörr på glänt är viktigare än en färdig historia. Möjligheter inom räckhåll, ett mellanrum som vidgas. Villa Villekulla vid Sevedsplan; det är så det ser ut med denna mångfärgade spretighet runt första våningen på en vanlig kommunalrektangulär hyreslänga; det är så det kan kännas.
     Här i boken får vi följa vägen framåt - både tankar och eftertankar - från det första penseldraget till dagens förhoppningar. Många vill veta mer och hämta inspiration. Barn i Stan lever sitt eget liv, både som handfast praktik och skimrande fantasi.
     Kan man säga att det offentliga rummet har fått en chans att bli en smula mera magiskt? Det kunde man inte tro för ett par år sedan, men nu har det hänt.
     .....